Vad göra som förälder för undvika mobbni

[carin2010]

Hej! Som äldre förälder till idag vuxna barn,varav ett med DS,
har jag ibland mött olika former av mobbning -från kompisar.
Alla mina barn har under nån tid av sin skolgång upplevt något
som de själva tyckt vara mobbning- från kompisar.
De har alla gått i vanlig klass/skola inklusive min tjej med DS.

Den som varit minst utsatt för mobbning från kompisar
har faktiskt varit min tjej med DS
i sin vandring från grundskola till gymn i vanlig klass/skola.

Hon utsattes i stället för mobbning - från skolexperter,typ rektorer
och lärare.Denna typ av mobbning var den svårast åtkomliga.
Man fick gå till Skoverket för råd,bilda ISP-team och kämpa
ganska ensam mot hela skolors samlade expertis.
Men det gick det med i och med utskrivningen från särskolan det
år när nya lagen kom.

När mina andra barn råkade ut för mobbning av kompisar,var vårt
färäldranätverk på skolan en stor tillgång.Vi skapade själva tidigt detta nätverk,
vi föräldrar.Vi var med från förskola/lågstadium,fixade med skoldanser/discon/marknader/skolgårdsförbättringar mm mmm
När trakasserier uppstod,ringde vi varandra eller knackade dörr.
Och träffades - med eller utan barn.Tog tag i svårigheterna.Ofta med ganska
omedelbara lösningar.Och utan skolans inblandning.
Och detta i storstan,där alla tros vara anonyma

[CE_CL]

Vilken tur ni verkar ha haft!
Ni föräldrar har säkert också lagt ner stora insatser för att förebygga mobbing och liknande. En eloge till er för det.

Självklart tror jag att vi föräldrar som har barn med särskilda behov eller funktionshinder måste göra vad vi kan för att sprida förståelse för vad ds innebär, att tala med barn, personal och föräldrar i dagisgruppen, i skolan, med vänner och bekanta osv.

Jag vill ändå fråga dig hur man som förälder ska kunna förebygga varje form av situation där ett barn med någon form av avvikelse blir utstött, ifrågasatt, mobbat eller annat?

Själv har jag varit i sådana situationer otalet gånger, trots att min dotter bara är fem år ännu! Jag har till exempel befunnit mig hos vänner med barn (ej ds), där jag sett hur min dotter inte riktigt klarat de sociala koderna eller haft de sociala verktygen för att ta sig in i leken med de andra barnen. I stället har det hänt att hon stått bredvid och bitit på naglarna och observerat. Finns det något som smärtar en förälder mer än att uppleva att ens barn inte utgör en naturlig del i leken? Och dessa situationer har inte handlat om några svåra lekar egentligen. Självklart har jag, de gånger jag har upptäckt detta, gått in och kanske försökt "visa leken" för min dotter eller tala med de andra barnen och försöka få dem att också "inkludera". Men jag kan ju inte alltid vara där! Och jag kan inte alltid gripa in i varje obehaglig situation som innebär någon form av utestängning, hur mycket jag än önskar! Det förekommer ju situationer överallt där barn (och ibland även vuxna) tittar snett på avvikande beteenden/utseenden: i badhuset, på bussen, i affären, i lekparken.
Hur mycket jag än önskar mig en värld där alla får plats och blir respekterade för sin egen unikhet så är det inte den världen jag möter.

Jag beklagar att det här blev långt, men jag vill gärna höra hur du ser på detta?

[Ulla05]

Jag tror att alla föräldrar tar tag i problemen när det gäller mobbing. Men i dagens samhälle kan mobbingen vara mer dold också, t ex via internet och olika forum för ungdomar. Jag är medlem på flera av dessa för att kunna hålla lite koll på vilket klimat det är där. Tack vare det fick jag reda på vilka som en period jäklades med min ena dotter (ej DS). Linnea som går i särskolan har kompisar där och faktiskt så är alla väldigt snälla mot varandra, även de stöddiga och stora killarna. Det är så härligt att se. I andra dotterns grundskola så är det tyvärr inte så och det håller vi föräldrar på att jobba med nu. Inte alla men några iaf.

[Trivial]

Det verkar som om du har kämpat hårt för att skapa värdighet för din dotter. Det är väl värt att respektera. Men jag undrar om man ändå inte tar på sig ett alldeles för stort projekt om man tror sig kunna ändra på samhällets alla fördomar på området. Det är mycket som vi inte kan förändra i nuet, däribland taskiga attityder gentemot dem som avviker från normen. Innebär det då att vi ska ge upp? Naturligtvis inte. Vi måste kämpa vidare. Både i det lilla och i det stora (politiskt). Men innan vi når till ett samhälle för alla måste vi ju se till att vi åtminstone skapar öar av största möjliga trygghet för våra barn. Jag har svårt att se att vår dotter (ds)skulle gå i en vanlig skola bara för att andra elever ska lära sig allas lika värde. Ska hon gå i en vanlig skola ska det vara för att hon mår bra i den. Ändamålet helgar inte medlet.

[carin2010]

Hej CE_CL! Du vill ha svar från mig på frågan "hur man som förälder ska kunna förebygga varje form av situation där ett barn med någon form av avvikelse blir ifrågasatt,utstött,mobbat eller annat?"
Själv tycker jag att frågan är felställd.
Ingen enstaka förälder kan naturligtvis presentera ett svar på hur man själv ska avskaffa all den mobbning som förekommer,inte bara av barn utan också av vuxna och inte bara av personer som är olika utan också av personer som är som flertalet andra.Du får nog omformulera din fråga

[carin2010]

Hej Trivial!
Tycker du har helt rätt i att inte sätta din dotter i vanlig skola - om du upplever att det enbart vore för att andra elever ska lära sig andras värde.
Själv gav jag min dotter möjlighet att gå i vanlig skola i alla år,eftersom jag tyckte att särskolan var en gammaldags och dålig skola med nollredovisning av resultat.Ville sen att hon skulle få vanliga kompisar/arbetskamrater med de goda kompisarna som mer el mindre omedvetna förebilder och tyckte dessutom att hon efter grundskolan skulle ha rätt till vanligt gymnasium om hon så ville.
Detta har på intet sätt uteslutit samvaro med utvecklingsstörda kompisar på typ FUB-discon eller
andra sär-sammanhang.Kompisar som typ gått särskolan mm och valt en annan väg och utifrån egna behov/önskningar.

[carin2010]

Trivial!
Vi planerade min dotters skolgång mycket nogggrant-som så många föräldrar gör
Bestämde redan på BB att min dotter skulle leva bland andra vanliga och gå i vanlig skola.Trots att läkaren sa att "inte säkert hon lär sig tala eller skriva,och ingen med DS har vad jag vet gått i vanlig klass/skola".
Själv är jag lärare och har utbildat både barn,ungdomar och vuxna på alla stadier i den vanliga skolan/gy.Både svagbegåvade och högbegåvade.Så jag såg möjligheterna och
även svårigheterna.
Men fördelarna med den vanliga skolan övervägde absolut och jag tog kampen.För visst var det en kamp att på slutet av 80-talet kräva vanlig skolgång i vanlig klass/skola för sitt barn med DS.
Ett barn med Ds fick då enl lag inte sättas i vanlig klass/skola.Tillhörde särskolan (en gammal landstings/sjuk-skola).
Lyckades utverka tillstånd från särskolans experter för att min dotter skulle "få" gå tills vidare (obs) som individintegrerad särskoleelev i den närmaste och önskade grundskolan,i vanl klass.
Min dotter fick elevass,trivdes jättebra med kompisarna,gick mycket framåt i sitt tal och i övrigt.
Förföljdes dock hela tiden av särskolan som ville ha henne överflyttad.Fick muta lärare/assistenter som
hela tiden utsattes för särskolans påtryckningar.
En hemsk tid och en jättekamp vid varje skolmöte.
Fick jobba för att bilda kontaktnät av olika slag på den vanliga skolan,personer som stöttade oss i vår kamp att bli kvar där.
En mardröm vid varje stadieövergång,då man ville överföra till särskolan och vi föräldrar saknade laglig rätt för vårt önskemål.
Sen kom LAGEN samtidigt med vår dotters övergång till högstadiet.
Vi föräldrar fick laglig rätt att bestämma skolform.
Skrev ut min dotter ur särskolan (och dess individintegrering) och skrev in henne i den vanliga skolan där hon alltid gått.Fick höra vilken dålig mor jag var och hur illa det skulle gå för min dotter.
Vi hade dock då redan fått kunskap om ISP och
upprättat ett ISP-team,föräldra/brukar-styrt.
Tack vare ISP fick min dotter en bra skolgång både
på högstadiet och sen under den vanliga gy-tiden.
En kamp förvisso,men vi slapp i alla fall ha med särskolan på våra möten och mötte nya rektorer och lärare som gjorde mycket för vår dotter.
Kompissamarbetet i skolan funkade hela tiden bra.
Idag är min tjej ganska självgående,har ett bra jobb på vanlig arbetsmarknad genom MISA och fortsätter att må bra och utvecklas.
Är jätteglad över sin skolgång och träffar då och då slumpvis gamla skolkompisar,idag som anställda i affärer,banker och olika verksamheter ute i samhället.Kompisar som kramar om,undrar över vad min dotter nu gör,berättar om sitt eget och minns skoltiden tillsammans.
Hon har också jämnåriga ledsagar/kontaktpersoner som hon går ut och har kul med.

[Trivial]

Jo, jag kan tänka mig att vi som har små barn nu kan skörda lite av de frukter som ni tillkämpat er tidigare. Personligen är jag nöjd över att vårt barn går på vanligt dagis och hennes resurs är superbra. Men när vi planerar för framtiden lutar det åt särskolan just för det att miljön känns mer stimulerande både socialt och pedagogiskt. Men som sagt, det där kan ju se lite olika ut beroende vart man bor och var och en måste ju bestämma själv. Det finns säkert för- och nackdelar med båda alternativen.

[galaxen]

om möte med andra barn och att inte veta koderna.
Min dotter är också fem år och jag upplevde just det du skriver om på en träff med barn som inte känner henne. En flicka kallade henne monster och läskig och vägrade gå i närheten av dottern.
Det gör ont!

Det var dock en nyttig lektion i hur lite av de sociala koderna dottern kan och nu har vi mycket att jobba med både hemma och på dagis.

[galaxen]

att vanliga skolan är lösningen på alla problem, om man säger så.

Attityderna som barn/ungdomar har kommer minst lika mycket hemifrån.
Vår erfarenhet i förskolevärlden är att dottern är klart mer accepterad och delaktig på sin nuvarande förskola; en förskola i invandrartätt område.
På förskolan i "fina kvarteret" där vi bor blev hon t om mobbad en kortare period - 3 år gammal.
Personalen hanterade det genom att inte hantera det alls utan väntade ut dessa två 5-åringar som skulle börja skolan. Att dottern skulle gå på samma skola som dessa två skitungar känns helt orimligt.
Vi föräldrar erbjöd oss att tala med både barnen och föäldrarna. vilket vi absolut inte fick göra enligt rektor.

Men en fråga till dig Carin: Tror du att det hade gått lika bra i vanliga skolan för din dotter om hon varit gravt utvecklingsstörd eller autistisk?
Jag frågar med tanke på att du ofta propagerar för särskolans avskaffande - för alla.

[CE_CL]

Vad jag menade var snarare att belysa den svårighet som det innebär att som förälder inte kunna vara närvarande hela tiden för att undvika situationer där någon form av uteslutning, mobbing, ignorerande osv. förekommer.
Som jag skrev har jag, i motsats till dig, varit i situationer där jag upplevt att min dotter uteslutits, vare sig detta berott på att hon saknat vissa grundläggande "sociala redskap" eller att omgivningen medvetet uteslutit henne (det låter jag förbli osagt).

Sådana gånger kan jag som förälder känna en trygghet i att särskolan faktiskt finns - kan du förstå hur jag tänker där?

Min dotter har två andra kompisar med downs syndrom och de leker och kivas om vartannat när de ses, men vad som är det bästa med dessa kontakter är att de existerar på något slags jämlika villkor. Med det vill jag ha sagt att det är lika "vanligt" att min dotter tjatar om att vi ska åka och hälsa på hennes kompis/ar, som att någon av kompisarna tjatar därhemma om att få leka med min dotter. Detta skulle kanske kunna bli verklighet tillsammans med andra barn (icke ds) också, men än så länge har det inte hänt att något barn eller förälder (t.ex. från dagis) undrat om deras barn kan få leka med min dotter.

I din fråga, som i själva verket handlade om hur vi ska undvika mobbing, läste jag mellan raderna att du ansåg att det inte fanns några egentliga risker för att barn med ds skulle bli utstötta i den "vanliga" skolan, och det var egentligen detta jag ville bemöta, därför skrev jag mitt inlägg.
Hoppas att du förstår vad slags problematik jag vill åt.

[CE_CL]

jobbar på med de sociala koderna, eller i vårt fall handlar det just nu om vikten av att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Det är ju inte heller det lättaste!
T.ex. kan man ju tycka att det är himla skojigt att busa och brottas, men inte riktigt veta när/att man bör sluta när den andra "motbrottaren" inte längre vill vara med. För att inte tala om det här med turordning, eller varför man ska stå i kö och vänta på sin tur.

Vi har blivit tipsade om s.k. sociala berättelser, där vi med olika bilder förklarar orsak-verkan, så nu ska vi prova om det kan hjälpa i vissa situationer.

Berätta gärna om ni har några fiffiga metoder för att underlätta knepiga situationer.

[galaxen]

jag ska höra med vår spec.pedagog på hab om hon känner till de.

[nikki73]

Undrar varför vissa barn med DS får så svårt med de sociala koderna medans andra har det mycket enklare? Vår dotter har inte haft så värst svårt och har alltid fått vara med. Nu börjar hon bli större och KRÄVER själv att få vara med. Skolan har jobbat oerhört mycket med detta att hon själv ska ta för sig och de har gjort ett bra jobb! Hon är inte förstavalet utan de andra flickorna i klassen är ju mer tajta med varandra men Emma räknas alltid in!

[CE_CL]

Vad tror du Nikki att det beror på att vissa fixar de sociala koderna så mycket bättre än andra?

[nikki73]

Jag har ingen aning men tycker det är så stor skillnad på barnen! Jag funderar lite på om det kan ha med dagis att göra? Jag antar att de flesta av oss föräldrar gör så gott vi kan för att våra barn ska lära sig de sociala koderna men jag tror samtidigt att det viktigaste stället att göra detta på är i dagis och skolan där barnen ju är tillsammans med många andra barn och fröknar. Hjälper fröknarna dem på fel sätt? För mycket eller för lite? Eller är det helt enkelt så att barnen föds med dessa totalt olika förutsättningar? Bra fråga tänk om man hade lösningen på den så mycket enklare det skulle vara för alla som har det svårt med de sociala koderna!

[CE_CL]

är att det handlar om individers olika styrkor och svagheter.

Någon kanske har svårare att greppa just de sociala koderna och kräver mer träning på det området, medan andra har det lättare. Tycker inte att det är mer förvånande än att vissa har lättare för matte medan andra får kämpa mera, och kanske istället hyser styrkor på det mer konstnärliga området, osv.

Samtidigt kan man väl säga att det här med sociala koder ju är en vetenskap i sig. Vilka sociala koder gäller t.ex. på det här forumet? (bara en fundering, inte en fråga direkt riktad till dig)

[nikki73]

Båda är vi visst uppe sent om natten *S'

Visst är det kanske så men som i vårt fall så har vi tre barn och Emma som är äldst och har DS har rätt lätt för sig socialt hon får lätt nya kompisar. Lucas som är mellanbarn har lite svårare för detta. Han är lite mer för att vara ensam och tar inte för sig på samma sätt som Emma kan fast han är stark socialt säger de i skolan och KAN leka med alla även om han kanske inte själv tar för sig så mycket. Han är en trevlig och snäll kille som är uppskattad av så väl vuxna som av barnen. Det är Emma också uppskattad av både vuxna och barn. Sen har vi Noah som är yngst bara 2 år och han är den som är allra mest social av sig. En sån som kommer bli en klippa i barngruppen på dagis som de sa på sista utvecklingssamtalet. Fröken på Noahs dagis som haft alla tre barnen sa iofs att de är starka och sociala barn. Kanske är det så att Emma (fast jag vet flera barn med ds som greppar de sociala koderna bra) gör det pga sitt arv...... kanske inte? Men jag tror ju i alla fall det handlar till viss del om miljön...... Vi har haft ett fantastiskt dagis där personalen verkligen inte stirrat sig blinda på Emmas begränsningar där de ställt krav på henne likväl som på de andra barnen.

Nej nu måste jag sluta och gå och lägga mig istället!

[galaxen]

mer korkade än Emma alla de andra?

[Trivial]

Jag tycker att det är trevligt att du fått tre så fina och socialt lyckade barn. Att ha en tvååring som kommer att bli en klippa i barngruppen, en som är socialt stark och själv väljer när han vill leka och så äldsta dottern som inte har ett enda problem utan tvärtom har lätt med de sociala koderna (trots sitt funktionshinder), är beundransvärt. Det måste nog bero på arvet... ;-) Det är inte för inte jag tror att jag anar att vi rent av har Familjen Perfekt här på tråden... :-)
Nåja, man ska egentligen inte förta folks positiva upplevelser av livet, det riskerar ju bli lite väl mycket Jante över det hela. Men nog är det väl rätt naturligt att man som förälder till ett barn med funktionshinder både ser vissa problem och känner oro för att barnet ska hänga med i det sociala samspelet med andra barn. Ärligt talat så har jag svårt att förstå om man inte ser något enda orosmoln när det gäller detta. Ja, jag skulle vilja gå så långt som att säga att det måste till en och annan skygglapp för att inte se de svårigheter som trots allt är parade med alla de glädjeämnen som livet och barnen ger. I vilket fall så känner jag oro för vårt barn just i det att det finns så många faktorer man som förälder inte kan göra något åt. Det sociala livet är trots allt inte alltid en gemytlig tebjudning...