Vad saknar du mest från "förr"?

[Rut_Blad]

Ibland kan jag känna att jag saknar tystnaden. Det är ju _aldrig_ tyst längre utan alltid något ljud från något håll. Just nu har jag en TV på i ett rum där jag inte ens vistas i, varför liksom?

Visserligen hade vi ofta transistradion påslagen i köket, men det var ju inte jämt och den stängdes ju av när man gick därifrån.

[~Trixie~]

....mycket. Kanske dragkraften från tv-serierna, att man satt hela familjen tillsammans och tittade på ETT program. Inte som nu när man sitter utspridda runt i huset kring diverse tvapparater och datorer.................

[Rut_Blad]

Ja alla såg ju samma serie jämt.
Det var verkligen diskussioner på fikarasten på jobbet dagen efter. Hade man missat ett avsnitt så var man direkt ute.

Dallas går ju nu på TV4Guld i repris, och jag märker att jag måste ha missat runt 100 avsnitt på slutet. Troligen tröttnade jag eller så visades de inte på TV i Sverige.

[MaWe]

Jag saknar att vänta på exempelvis ToTo's senaste skiva.
Först hörde man rykten om att den släppts i USA, sen fick man veta att kompisens brorsa köpt ett ex i Göteborg.. och till slut kom den till Gislaved!

Nu hör man låtarna INNAN skivan ensär klar, om man vill.

Jag saknar "långsamheten" förr....

[Rut_Blad]

Ja det håller jag med om. Allt är för tillgängligt och åtkomligt numera.

Idag packar man inte heller en picknickväska när man ska på långresa, för man kan äta dygnet runt exakt när man blir hungrig.

Jag har också gångavstånd till dygnetruntöppetbutiker, så jag behöver inte ens planera inköpen längre. *s*

Man får aldrig chansen att _längta_ till något längre. Nu åker ju många iväg på semesterresor på kredit, för man spar inte längre till en resa utan ska åka direkt man har lust. *s*

[Lejonet-57]

Mina föräldrar.

[Rut_Blad]

Jag beklagar sorgen!

[Lejonet-57]

Inte behöver du det, det var ett konstigt svar jag gav, men det var det första som slog mig.. fast jag förstod att du menade sakna andra grejer..

[Rut_Blad]

Fast saknaden av sina föräldrar gills. Den risken ökar ju med vår egen ålder, så det tyckte jag var absolut ett svar man kan förvänta sig.

Min man förlorade sin pappa vid 30 redan, eftersom hans föräldrar är rätt gamla. Och flera av oss andra som har föräldrarna kvar, ser ju hur de inte orkar längre. Jag kan sakna min mamma som hon var när hon var pigg och orkade mera. Nu orkar hon inte som hon gjorde förr.

[~Trixie~]

att inte ha någon av sina föräldrar kvar måste vara väldigt jobbigt.

Min pappa dog i februari i år. Honom saknar jag naturligvis med.

[blå fågeln]

Nyfikenheten, tror jag. förr hade jag ingen aning om något, allt var möjligt, vad/vem som hellst kunde dyka upp bakom hörnet.

det gör det inte längre. jag har bättre koll, går på färre nitar, riskerna jag tar är mer beräknade.

och det är skönt att slippa konstiga överraskningar. Men lite trist också.

[ullen61]

Snön och isarna på vintrarna, även om det i och för sig var dåligt med snö i Stockholm vissa vintrar på 70-talet också. En annan sak jag saknar är de gemensamma TV-kvällarna på lördagarna. I den familj jag växte upp i brukade vi nästan alltid följa någon bra deckarserie tillsammans (Snobbar som jobbar, Baretta, m.m.). Nu brukar min man och jag titta på Brottskod försvunnen men ungarna sitter vid sina datorer i sitt rum. Det är bara när vi någon gång lyckats locka ut dem till landet en helg och vi har hyrt någon film som alla vill se som vi tittar på TV tillsammans. Hyr vi filmer som vi alla vill se i stan väljer de ändå datorn (när de väljer hyrfilmer fritt blir det filmer som vi nästan inte står ut med att se).

[ullen61]

Såg nu att du och jag saknar precis samma sak!

[Christopher]

Framtidstron som fanns på ett helt annat sätt än idag då jag tycker att det mest är domedagsprofetior som gäller.

[Rut_Blad]

Ja man har ju lärt sig att se världen med lite andra ögon. På både gott och ont.

[Rut_Blad]

Det saknar jag också, all snö som fanns när man var liten utanför dörren. Då var det ju liksom självklart med vita vintrar jämt. *s*

Vi lyckas få ihop hela familjen ibland för att se någon film, men det är inte så ofta här heller. Nu spelar man mest in och tittar när det passar.

[Rut_Blad]

och jag håller med dig.

Kan det vara att man mer lever för dagen och inte planerar längre än korta steg i taget? Tänker på att man aldrig spar ihop till något längre utan handlar på kredit som självklart.

Undrar hur det ser ut om 50 år. *s*

Så precis klart på "Lilla Fridolf" från 1956 på SVT nu. Då hade man ju framtidstro om något. Krigen kvar i minnet och all spännande utveckling åt alla håll. Tror det var en spännande tid att fått vara ung under.

[blå fågeln]

Fast när jag var lite, så fans fortfarande kärnvapenhotet. Och uppvuxen med Ville, Valle och Viktor ( som jag inte gillade, men tittde på ändå, eftersom det inte fans så många barnprogram) så viste jag att världen höll på att bli förgiftad, medlehavet skulle vara helt utdött innom några år, och att många djur riskerade utrotning.

Visserligen är det ju så fortfarande, men frågan är om det har blivit så mycket värre som jag trodde? kanske var det du som var mer optimistisk?

[Christopher]

Jag talar om 60-talet: Världen gick framåt, man trodde på tekniken, människan var på väg till månen etc. Visst fanns det ett kärnvapenhot även då men mitt intryck är att den offentliga debatten präglades mer av optimism. 70-talet var en helt annan tid.

[huskors]

Jag saknar att det förr fanns mer stora idoler. Jag älskar musik men numera är det mest radio nrj eller youtube jag lyssnar på och det är ingen speciell artist eller grupp utan det varierar mer efter vilka låtar jag gillar. Förr köpte man LP-skivor och hade en eller två stora idoler som man dyrkade. Mina var Gilbert o Sullivan och David Cassidy. David dock mest för utseendet.
Lite längre fram kom dom där stora megagrupperna och stjärnorna typ Pink Floyd och Dire Straits och Bowie.
Saknar också att gå på punkklubb och hoppa upp på scen och dansa pogo dancing.