Skrivet: 2008-12-20, 17:34
#21
En ätstörning får man väl säga att det är? Även om det inte är anorexia.
Det är ju en störning i hans beteende i matsituationer, en mat/ätstörning.
Hoppas det blir bättre!
En ätstörning får man väl säga att det är? Även om det inte är anorexia.
Det är ju en störning i hans beteende i matsituationer, en mat/ätstörning.
Hoppas det blir bättre!
Då är det ju _milön_ det är fel på som du skriver, inte maten i sig. Och att man kan ha problem med miljön, det kan jag förstå.
Å andra sidan tror jag att man som förälder och lärare måste ta sitt ansvar mot barnen och visa att det inte är okej att kräva allt för mycket hela tiden. Man måste ju lära sig att världen inte krtesar enbart runt en själv och att alla inte alltid kan anpassa sig efter ens egna överdrivna behov. Säger inte att tvång och utskällningar är enda vägen att gå, absolut inte. Men jag tycker inte heller att man ska ge barnen en känsla av att "göra rätt" när de trilskas runt mat.
Skolan kan bidra med att försöka göra matsituationen så bra som möjligt, placera barnet på en lugn och avskild plats, kanske tillsammans med en vuxen, prata vänligt, hjälpa barnet att lägga upp mat, betrömma varenda ätra som äts etc. Men om barnet kräver total särbehandling (som att få ta med egen mat eller äta på helt egna tider), så tycker jag inte att skolan har ansvar att möta upp de kraven. Då är det _föräldrarna_ som får ta sitt barn till psykolog eller dylikt, och börja i den änden. Om sedan spsykologen kommer med åtgärdsförslag som innebär särbehandling och skolan har möjligheter att tillgodose dessa, _då_ kanske egen mat hemifrån kan bli aktuellt.
Har du någonsin arbetat med barn? Då skulle du inse hur fantastiskt svårt det skulle vara att tillåta att ETT barn får ta med sig egen mat bara för att han "inte tycker om" maten i skolan. _Många_ barn klagar på skolmaten, men bara ETT ska få ta med sig? Som vuxen kan man kanske förstå, men killens klasskompisar kommer inte att förstå. Deras föräldrar kommer inte heller att förstå, om de inte får hela förklaringen (dvs ungefär det som skrivs här, om inte ännu mer).
Som lärare kan man inte själv fatta beslutet att den som vill får ha matsäck varje dag. Tror knappt att rektor får det heller, eftersom det alltid går att hävda att det är synd om dem som inte har råd/möjlighet att betala även om det finns gratis mat att tillgå i matsalen. Sen går det förstås att göra individuella undantag, men inte utan diskussion och att man prövat andra möjliga lösningar.
Det känns oerhört tråkigt att du vill köra över skolpersonal helt och hållet. Vi som arbetar i skola gör det för att vi tycker om barn, vill deras bästa och kämpar för att få allt att fungera. Föräldrar som utan dialog tar skoldagen i egna händer (och _till exempel_ skickar med matlåda utan att ha kommit överens med lärarna först) inser inte hur mycket de förstör. Barnet vill fröstås äta sig låda. Men när ska det ske? I matsalen, framför alla andra barn? Ensam, utan tillsyn påf ritids när alla andra är i matsalen? På rasten? Då kanske läraren har ett inplanerat superviktigt möte och inte har möjlighet att passa barnet som är inne och äter. Skolan är oftast flexibel, säkert kan man hitta en stund för ett barn att äta en matlåda, men då krävs dialog och _samarbete_.
Han kanske är envis? Jag var sån som barn, hade jag en gång sagt nej eller börjat trilskas, då var det väääldigt svårt att säga ja eller göra som jag blev tillsagd. Då förlorade jag ju... (hade också fröknar som blev vansinniga på mig)
Har ingen aning, men det kanske kan vara något sådant som spökar? Kan ju säkert också vara omedvetet (även om det inte var så för mig...), att förväntningarna på att äta blir så stora att man av det skälet inte kan äta.
Har ni testat att "tillåta" honom att äta bara knäckebröd med smör (som jag förstod att han äter?) till lunch? Typ göra ett avtal - du slipper annan mat om du äter två mackor med smör. Dels får han i sig lite, dels kanske spärren att äta kan börja släppa om han äter regelbundet och inte beheöver käna kravet att testa annan mat.
Och jag menade inget illa med att kalla sonen för trilskande. Har ju varit sådan själv och är överygad om att _alla_ föräldrar kan få barn som sätter sig på tvären i vissa sammanhang. Sedan har säkert de flesta barn en anledning att bete sig som de gör, men det känns så självklart att jag kanske glömde skriva ut det.
Och vad gäller trams - menade inte specifikt ditt barn, honom har jag ju inte träffat. Men har stött på åtskilliga barn som högljutt klagat på skolmat och t.ex. ansett att _skolans makaroner_ är oätliga, trots att de äter hemma och trots att makaronerna i skolan är helt vanliga. Och trots att de visst äter maten (även makaronerna) i skolan. _Det_ tycker jag är trams. Men återigen, sådant trams kan nog vilket barn som helst ägna sig åt i någon skala oavsett uppfostran.
alls vara svårt att tillåta ett barn något men inte ett annat. Man behöver inte säga att Pelle inte tycker om maten, utan förklara på ett bra sätt att Pelle inte kan äta. Förklara att Pelle inte heller kan äta på mc Donalds och inte heller käka pizza. Det är inte många barn som skulle vilja byta sin situation mot Pelles då misstänker jag. Skolan SKA ta hänsyn till barns olikheter och har ett barn stora bekymmer att äta skolans mat så ska givetvis barnet få äta mat ändå och är då lösningen att ta med sig egen mat så är det en bra lösning.
Jag förstår verkligen inte det här tänket att andra barn inte ska kunna acceptera att ett barn har svårigheter. Inget av de barn jag har träffat på har någonsin blivit avundsjukt för att andra barn får sitta i rullstol och slipper gå tex. De allra flesta barn förstår och gör de inte det så undrar iallafall jag var de har lärt sig att bli så missunsamma. Herregud, säger jag, barn som inte unnar sina klasskompisar att få äta sig mätta!! Hade något av mina barn uttryckt det där inför mig så hade jag gett dem ett kok stryk verbalt och sedan hade jag sett till att de fick gå på precis samma diet som barnet som inte kan äta, så får vi se hur mycket de gnäller över det andra barnets specialkost sedan.
Ja, jag har arbetat länge med barn och tom de barn som jag jobbat med som är förståndshandikappade ( dvs ett IQ under 70 ) förstår att vissa av deras kompisar inte klarar av att äta viss eller ens knappast någon mat. Vi har barn som äter mycket begränsat och jämför man med cammis barn så är hennes barn en storätare......
Jag har aldrig någonsin kört över någon personal ( även om jag skulle vilja ibland för det finns så många som jobbar inom skolan som behöver bli överkörda helt . Vi som föräldrar har däremot blivit totalt överkörda och det är så lustigt för rätt som det är så är inte den där "dialogen och samarbetet" så viktigt längre. I ena stunden snackar skolan om samarbete och dialog och nästa sekund så struntar de i det..... ) däremot har jag talat om vad som gäller för mitt barn. Nu har vi sådan tur att läraren inte ser några som helst bekymmer med vad vårt barn behöver så det har gått bra.
Du verkar tolka det jag skrivt lite som du önskar. Ingenstans skrev jag att vi inte haft en dialog. Eller menar du att en dialog är när lärarna säger saker först, inte när föräldrar säger något? Menar du det så känner jag igen det från skolan....det där om snacket om dialog och samarbete som sedan visar sig vara väldigt enkelriktat.
Jag tycker du verkar göra ett oerhört stort problem av en sak som inte behöver vara problematiskt alls. Jobbar lärare överlag så så är det inte konstigt att de finner sin arbetssituation svår. Det är mer effektivt att veta hur man undviker problem än att försöka lösa problem....
Det undrar jag också, om det kan vara en kille med Asperger? Dessa matproblem är ju såå typiska då, jag har två söner med Asperger.
Precis. Matproblemen är ingen kriterie, men det är en sak som är väldigt vanlig vid AS.
Lite tröst... kan säga att det _kan_ bli bättre.. jag har sett det nu, min ena son med AS/ADHD har haft stora matproblem hela sitt liv.. men nu är han drygt 18, snart 19.. o plötsligt vågar han sig på att smaka på lite flera saker.. även om han ännu är väldigt begränsad.
Neofobi som utvecklats till vanlig hederlig fobi! Det kan man få för det mesta och det är sååååå vanlig. Exponering är det enda som hjälper.
Har man matfobi så känner man sig äcklad och är övertygad om att man ska kräkas eller "dö" om man äter något med "konstig" konsistens eller smak.
Man har helt enkelt inte avprogrammerat hjärnan medfödda instinkt att allt som är nytt är giftigt och behöver stöd och hjälp att programmera om den.
Många som inte "äter" saker har nog eg metfobi. Det kan säkert vara en diagnos oxå men då borde ni se andra tecken på det.
Prata med honom om hur hjärnan fungerar att man kan få felaktiga hjärnsynapser som berättar för kroppen att det är något farligt fast det inte är det.
Lär honom avslappning och träna, träna och träna på att äta. Upp till 20ggr måsta man smaka något nytt för att kroppen ska acceptera att det inte är äckligt och farligt. Risken är annars att han kommer välja bort mer och mer mat och det slutar i värsta fall i ett socialt handikapp. Idag är det iofs ganska accepterat att man inte äter saker, men ändå.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_253829.svd
Låter förtröstansfullt :-)
Faktum är att jag var väl i klass med sonen när jag var liten...Jag var extremt petig och vägrade äta skolmat.
Nuförtiden äter jag det mesta...
Men det här handlar ju inte om barn som gnäller lite allmänt på äcklig skolmat. Det gör väl 99, 5 procent av alla ungar, någon gång i vart fall....
Det vi pratar om nu är väldigt få barn med specifika svårigheter. I de fallen vidtar man ju både den ena och andra åtgärden som inte tillkommer alla andra barn så varför skulle just mat vara ett undantag?
Dvs göra att man måste tillåta alla som vill att ha med egen mat?
Självklart ska man samråda med skolan så föräldrar och skola är överens om vad som gäller.
Jag har aldrig mötts av motstånd från skolan mot att skicka med sonen mat. Tvärtom har skolan föreslagit det. Men sonen vill inte....
Nu har vi kommit överens om att han ska få matlåda från skolköket upp till klassrummet där han ska arbeta i liten grupp vissa timmar i veckan och få äta där.
På så vis får han i lugn och ro smaka på skolmaten och förhoppningsvis kan vi komma förbi hans fixa idé att maten inte går att äta... Jag VET ju att där serveras i vart fall viss mat som han äter och den maten behöver vi få honom att äta.
Eftersom han inte äter en matbit i skolan så MÅSTE vi helt enkelt se till att han får i sig näring; annars kan han ju inte klara skolarbetet. Att äta lunch blir en del i åtgärdsprogrammet han har.
Underbart att höra, not, eftersom jag är en sådan person, som i dina ögon skulle vara en som allting kretsade kring och styra omgivningen, nejdu. Sonen är inte heller en person som det kretsar kring hela tiden. Eftersom både jag och sonen inte gör något väsen av det hela, utan det är ofta omgivningen som gjort väsen kring allt.
Både sonen och jag fungerar på sådant sätt, att är vi inte hungriga eller inte kan äta av olika orsaker, så gör vi det inte. Jag har ingen dramqueen hemma när det gäller maten, absolut inte.
Sonen är såpass så väluppfostrad att han diskret petar undan det han itne äter, men så kommer någon "klok" vuxen och säger "varför petar du bort det".
Jag kommer aldrig släpa min son till en psykolog för att "bota" hans kräsenhet, vi lever med tre kräsna personer hemma, tre personer som inte äter ifall man inte tycker om det. Min sambo knaprade sallad en hel firmafest för det serverades helstekt lamm med potatisgratäng med vitlök i, han äter varken lamm eller vitlök.
Sedan förlorar jag aptiten i stora kansernmatsalar. Jag avstår hellre att äta än sitta där.
I sonens förra skola fanns det ett kylskåp där barnen kunde ställa in yoghurt och sådant, grabben var nämligen inte ensam att vara kräsen (och tänk, de tre barnen som var kräsna hade inga som helst funktionshinder)
I den nuvarande skolan tycker det är helt OK att jag stoppar ner ett par smörgåsar i ryggsäcken. Snarare, de tycker det är bra att man som förälder tar sitt ansvar och ser till att barnet inte dippar på eftermiddagen pga de inte ätit något till lunch.
Kanske det är så, men jag är av den åsikten, så länge en fobi inte hindrar en person att leva ett normalt liv, så är det ingen fara.
Jag är av den åsikten att maten är något som skall vara lustfyllt och inget tvång. Jag är uppvuxen med att bli tvingad i mig mat, dessa rätter kommer aldrig på min tallrik efter det, men de rätter som jag lärt mig äta själv, har jag inga problem med.
En annan sak, jag äter _aldrig_ pasta från vissa lunchrestauranter, av den enkla anledningen att pastan är så vidrig, att den är oätbar, finns inte i min värld att tvinga i t.ex sonen en sådan pasta.
Han älskar min potatismos, men avskyr skolans, är det pulvermos så förstår jag honom till fullo, det är vidrigt.
Jag kan inte förstå varför barn skall tvingas äta mat som vi själva inte vill äta. Har sett matsedeln och jag hade garanterat själv hoppat över hälften av måltiderna. Chili con carne, ärtsoppa, grönsakssoppa, gryta med linser, lammfärsbiffar......
Fy, jag hade hellre svultit och då menar jag det.
Svårt att lösa när det väl blivit en grej. Min mellanpojke har svårt att äta i skolan. Jag har haft massor av prat med personlen och minlinje är att de absolut INTE får tjata. Såfort de tjatar så låser det sig för honom och han kan inte äta alls. Enormt svårt har det varit att få normala vuxna att förstå dettamen han funkar bättre när de nonchalerar hans intag.
Jag får en fundering när jag läser, har han testas för matintoleranser någon gång? kanske tål han inte mjölkprodukter och vet med sig att han mår dåligt av gratänger, mjölk osv... det är bara en tanke jag får.
Du säger så härHuva, jobbar du i skolan, och har det förhållningssättet till barn med särskilda behov? Att de inte kan "kräva allt för mycket hela tiden"? Att alla inte alltid kan anpassa sig?
Å andra sidan tror jag att man som förälder och lärare måste ta sitt ansvar mot barnen och visa att det inte är okej att kräva allt för mycket hela tiden. Man måste ju lära sig att världen inte krtesar enbart runt en själv och att alla inte alltid kan anpassa sig efter ens egna överdrivna behov.
Skulle du säga att behov av glasögon är överdrivna behov, hos en närsynt? Skulle du säga att hörapparat är överdrivna behov hos en med dålig hörsel? Skulle du säga att ramp är överdrivna behov til en med rullstol?
Att säga som du gör här tyder på att du inte förstår ett jota av vad det kan innebära att ha t ex Asperger. Alla kan inte alltid anpassa sig säger du... Varför ska då eljest-barn tvingas anpassa sig till dina eller majoritetetens normer? När de inte KAN, lika lite som en döv, blind, rullstolsbunden...?
De kan bara försöka hitta strategier som kompenserar, öva på somligt och förlika sig med annat och hoppas det kanske blir lättare längre fram... Och de gör de bäst med förståelse, acceptans, vidsynthet, anpassning, tolerans osv.
Av tokkrav på anpassning till nåt de inte klarar, därpä följande konflikter, tjat, gnat och hackande, mobbing osv får de mest ångest, depressioner och dålig självkänsla... Det tycker jag borde vara ganska lätt att förstå, om man är pedagog, men tydligen inte.
Och psykolog, som du föreslog, hjälper inte kan jag säga dig, för t ex Asperger är inget sjukdomstillstånd, som man får och kan bota eller dämpa, det är medfött och hänger med till graven...
Att jag nämner AS här är för att det låtit som det i trådstarten och på många andra håll i den här diskussionen, och jag misstänker att du kunde ta ett aspigt barn för ett bortskämt och krävande barn, som "måste lära sig vad som gäller"...
...livet är inte alltid rättvist och även barn måste kunna lära sig att allt är inte lika för alla alltid. Jag tycker att samhället idag har blivit alldeles skevt, det ska vara milimeterrättvisa när det gäller precis allt. Barn får ju inte vara med om några motgångar alls idag.
Själv hade jag problem med maten när jag var liten och för att orka med skoldagen fick jag lov att ta med mig varm choklad som jag satt och drack i matsalen när de andra åt sin lunch. Det var inga som helst problem med det. Och i mitt fall handlade det inte om att jag tyckte maten var äcklig utan helt enkelt om att jag inte kunde äta. Jag ville inget hellre än att kunna sitta och äta som alla andra barn men det gick bara inte.
Och att jag satt och drack min choklad varje dag var inget som någon annan hade problem med.
Men ingen har väl sagt något om Asperger? Eller har jag läst slarvigt? Klart att barn med särskilda behov ska ha rätt till extra stöd och hjälp, men nu diskuterade vi väl "bara" kräsenhet?
Jag har haft Aspegergerbarn i skolan och vet hur det kan vara, självklart får de barnen en anpassad tillvaro så långt det går. Men samtidigt måste man vara medveten om att en "vanlig" skolklass och skolmiljö inte _kan_ anpassas hur långt som helst med de förutsättningar och resurser som finns (i synnerhet inte om inte andra barn ska missgynnas på kuppen). Men det är en helt annan diskussion, om inte trådstartaren nämner annat tar jag för givet att vi diskuterar barn utan (känd) diagnos.
Men om man inte gör något väsen av det själv styr man ju inrte omgivningen heller. Har jag väl aldrig påstått. Styr, det gör man om man kräver någon slags anpassning (t.ex. särskild mat) från omgivningen. Petar man bort eller låter bli att ta av det man inte gillar tycker inte jag att man gör något fel. Jag vill inte alls tvinga barn att äta mat de inte gillar, men jag tycker inte att det är skolans ansvar att laga särskild mat till lilla Pelle som "inte tycker om" fiskpinnar, allt med paprika, färsrätter etc. Villö Pelle inte ha fiskpinnarna får han äta ris, sallad och knäckebröd istället.
