mina kompisar och anpassning

[FLO3]

Min lilla ASpirant hade det jobbigt i helgen. En kompis till mig och hennes barn var hemma hos oss och hälsade på, och tyvärr blev det inte bra för sonen.

Jag har berättat för min kompis att jag ser att sonen har lite jobbigt ibland och att jag tycker det är särskilt besvärligt när omvärlden reagerar på hans beteenden på ett sånt sätt att de accentueras. Vilket tyvärr är fallet med den här kompisen. Jag märker på hennes bemötande av honom att hon tycker att han är helknepig, vilket han känner och svarar på genom att bli ännu knepigare. Gömmer ansiktet när hon ska ta kort, svarar inte på tilltal, ser arg ut, springer iväg mitt i maten och har ilskeutbrott....jag tyckte så synd om honom men TYVÄRR vill jag ju bara i det läget att han ska lugna sig och bete sig normalt, så att kompisen kan bemöta honom normalt, så att han kan få känna sig accepterad...vilket i sin tur leder till att sonen känner min anspänning och det hjälper ju honom INTE. Så jag är besviken både på mig själv och på kompisen.

Fy vad trist det är när det blir sådär! Jag tänker då att vi antingen ska sluta umgås med dem eller bara träffa dem utan sonen, men inget av det känns bra då sonens storasyskon tycker om min kompis barn (kompisens barn är jämngammalt med min ASpirant, men leker hellre med storasyster, vilket får sonen att känna sig ännu mer undanskuffad)

Sen, när de åkt, kom en annan familj, som inte har den förförståelsen för min son utan som behandlar alla barn ungefär lika, och då helt plötsligt funkar sonen som om inget hänt. Svarar på tilltal, berättar spontant om sina intressen, springer och hämtar saker och ska visa, låter besökarna fingra på hans saker...(?) Sånt blir man ju glad av men dessa tvära kast...och oron för vilka miljöer sonen kommer att möta framöver....ja, kanske nån annan här känner igen sig?

[Lillåsnan]

Man ska leta människor som accepterar en och tycker om en för den man är, för det är då man fungerar bra och är sig själv. Helt känner jag igen det där, och det ska man ta på allvar. Man ska inte heller acceptera andras krav om man känner att man inte klarar av det, då ska man stå för att man känner och vet var ens gränser går någonstans och leta sig vidare till folk som respekterar en för den man är. Alltså att man är en bra och fin människa, vilket man är när man möts av människor som accepterar en och uppskattar en. Och det är viktigt att barnen får lära sig att känna efter var deras egna gränser går , vad de klarar av och sedan stå för det och inte gå vidare för att andra säger att man kan och ska och inte ger sig förrän det flippar ur, för då tappar man respekten för sig själv, folk borde lyssna när man säger ifrån, vilket de inte gör och då måste man stå på sig vad man klarar av själv.

[Zinita]

ärligt? sådana personer brukar försvinna ur vänskapskretsen förr eller senare ändå på eget bevåg...och man lär sig ganska snabbt tyckte jag iallafall att personer som inte accepterar vår familj som den ser ut är faktiskt inte värda min tid...låter hårt och tråkigt men sant, det tar alldeles för mycket energi annars...nu har jag turen att träffat två underbara flickor med lika underbara föräldrar här i Nödinge som gärna leker både med Lovis och hennes systrar och föräldrarna tittar inte snett det minsta och oj vad skönt det är!

Så ja jag känner igen det och våra försvann så snabbt så jag hann inte ens fundera över det faktiskt...fast jaa släkten är ju kvar och det kan mna ju inte säga upp lika lätt direkt

[vajl]

OM jag känner igen!!

Har just nu bekymmer med om jag verkligen ska åka till landet med min lilla, där min stora redan är, och tycks lida av bristen på förståelse. Den känner jag ju till, så klart, men lite grann hade jag förträngt det, för att hon sa att hon ville dit och lillan så gärna vill dit.

Båda har dubbeldiagnos (adhd plus en bit av autismspektrumkakan var) men det är inget som nån där riktigt köper, det är nog mest mig det är fel på, enligt dem...

Båda vill ofta saker de sen inte fixar, och det är mitt jobb att sätta stopp och begränsa, men jag gjorde ett dåligt jobb den här gången, när jag sa ja till att åka. Förbaskat!

Så, ja, jag känner igen det, och det är svårt. Glad åt att jag är en bättre advokat för dem än förr iaf.

[Cherry Ames]

Att mina killar är speciella, det har jag alltid visst, men förklarat det med att Pelle är en ovanligt känslig person och att Nisse varit en bortskämd och lat lillebror. Vilket de också är. Alltid har jag sagt att man får ta var och en person som den är och att alla är olika och får lov att vara så. Men något AS visste jag inget om när de var yngre. De var mina älskade söner och personligheter.
Under åren har människor reagerat olika på killarna. Pelle har man antingen gillat eller känt obehag inför. De som uppskattat en lillgammal lite blyg kille har gillat Pelle, men tyvärr har de flesta vuxna och barn reagerat med att "han får väl ta för sig" eller "varför ger han inte igen" eller annat.
Nisse har de flesta n og uppfattat som busig och vild men snäll och ansetts som mera normal (och det är den gossen som behövde en diagnos!)
När Pelle har märkt (Nisse har inte varit så lyhörd för vad andra tycker, han bara klampar på) att man reagerat negativt på honom så har han slutit sig inåt ännu mera.
Jag är helt övertygad om att din kille känner vibbarna att din kompis ansträngt försöker att "förstå" honom. Det gillar han _inte_
Helt naturligt uppskattar han mera de som behandlar honom som andra barn, som det speciella barn han är, man _är_ olika och det är väl bara så din andra väninna ser honom.
Om folk bara kunde lära sig att det inte är så märkvärdigt med att barn är lite olika!

[FLO3]

både skönt att höra att vi inte är ensamma, men också trist att det ska behöva vara så krångligt. Kan man anmäla intresse för trivsamt umgänge med folk som inte måste jämföra och värdera hela tiden?

Intressant med så uttömmande svar, ska läsa dem igen nu