Oj, oj, oj Ja tänk vad alla "experter" kan sätta griller i huvudet på folk. Jag är anonym idag pga av frågans natur och att jag kommer lämna ut väldigt mycket av mig själv i det här. Hoppas det är ok.
Det är 14 månader till mitt eget småsyskon och det har funkar både bra och dåligt. Vad av det är att vi är för "tätt" (enligt "experterna") och vad är "vanlig" sk hederlig syskonrivalitet? Jag har 16 månader mellan mina egna barn och det är alldeles själv-valt och planerat (i den mån det nu går). OM jag hade upplevt och tyckt det var bara vansinnigt med att ha syskon tätt hade jag antagligen inte valt att göra så själv? Jo just det... jag glömde skriva att jag själv är utbildad psykolog med inriktning på barn och utveckling va?
Mitt "expertsvar" skulle istället låta; Det beror helt på situationen, föräldrarna och barnen! Vissa föräldrar har aldrig några som helst problem med att ha syskon tätt. Vissa borde kanske nöjt sig med ett barn över huvud taget och inte alls ge sig på att ha fler barn, oavsett hur långt det är emellan dem. Ytterligare andra föräldrar har fem-sex barn och det är som att ha ett enda för andra? Det finns helt enkelt inga rätta eller enkla svar.
Den enda som kan svara på frågan är du själv. Hur vill NI ha det? Är ni beredda att kasta er ut på okänd mark och ha barn tätt? För även om ni har barn sedan innan så är det annorlunda att ha dem tätt. Jobbigare eller lättare, det kan bara ni svara på! En otroligt viktig del i detta är ju också att NI kan planera och fundera så mycket ni orkar och sedan kommer barnen och är inte alls lika.
Alla barn är olika, alla föräldrar också. Fråga runt lite bland vänner och bekanta. De som har ett par år till sina syskon kommer antagligen prata om fördelarna med det och kanske har de även ungefär samma ålder mellan sina egna barn? Andra har det tätt till sina syskon och ser alla fördelar med det, som jag själv t.ex.
Nackdelen med att få syskon tätt, och nu talar jag ur självupplevd sits, är att mitt lillesyskon fick göra saker nästan samtidigt som jag själv. Vi blev behandlade som tvillingar av våra föräldrar -för vi var ju nästan lika gamla. Det kan jag än idag känna frustration över... (men har accepterat). Fördelen är att jag aldrig var ensam, det fanns alltid någon att leka med och hänga ihop med. Semestrar har funkat kanon eftersom vi var nästan lika i ålder så passade samma slags aktiviteter oss.
Att få egna barn tätt är själv-valt. Fördelarna med det är att alla babyprylar ändå redan finns. Du är inne i amningsträsket, föräldraledighetslagar, smakportionsregler mm. Alla kläder finns kvar och går att återanvända, vagnen står i hallen, babygymet har inte hunnit ur lägenheten och inget är hopplöst omodernt.
Att byta en eller två blöjor spelar ingen roll. Nackdelarna är att två små barn är ganska tidskrävande och eftersom de inte är tvillingar så behöver de olika saker. En 2-månaders och en 18-månaders kräver helt olika saker av sin mamma...
Du kan säkert, med inte alltför mycket fantasi, gissa diskussionerna jag hamnat i med andra psykologer om detta val, för precis som du skriver säger litteraturen och experterna att det bör vara minst två år mellan barnen. Jag har tom fått ett par rejäla avhyvlingar och utskällningar för mitt "oansvariga val"... Det jag tycker är extra intressant i detta är att det är de utan syskon (eller med mer än 6 år emellan) som är de största förespråkarna av långt mellan barnen. Då kan man ju också fundera över ur vems synvinkel man då talar? Är det ur barnens eller föräldrarnas? För VEM är det bäst att ha 2-3 år mellan barnen? Barnen eller föräldrarna? För egen del tycker jag att det skulle vara urjobbigt att börja om med småbarnsåren, dagis, vab, lämning och hämtning när man en gång lämnat det? Andra ser fördelarna att vara "nästan klar" med ett barn innan man lägger ner så mycket tid och engagemang igen på nästa?
Hittills har vi inte en endaste gång drabbats av syskonavundsjuka. (Tack gode vem som nu bestämmer det!) Mitt största barn minns inte tiden med oss när h*n var ensam. Syskonet har liksom "alltid" funnits där. En treåring känner definitivt av att det blir en förändring, därmed inte sagt att _alla_ barn då mår dåligt, blir utåtagerande och "hatar" sitt syskon. Det beror helt på barnet/barnen, situationen och föräldrarnas/omgivningens beteende/hantering.
Du kan säkert väldigt enkelt räkna upp många fördelar med att ha nästan 8 år mellan barnen. För egen del, i min värld och med mina argument, hade det inte alls passat mig. Därmed _inte_ sagt att det är fel! Inom psykologin kallas syskon som har mindre än 18 månader emellan pseudotvillingar, syskon med mer än 6 år kallas ensambarn för de har inte stött och blött ihop med småsyskonen på samma sätt som om det är närmre i ålder. Vad är rätt och vad är fel? Inget av det, tror jag. Att vissa åldrar passar vissa föräldrar bättre betyder inte att barnen upplever samma sak. Föräldrarna kanske upplever barn tätt som urjobbigt medan barnen tycker det varit roligt. Eller tvärtom, föräldrarna tycker att det har gått jättebra och är nöjda med sin föräldrainsats medan barnen tycker det var vansinne och _aldrig_ skulle göra så själva. Det går ju heller aldrig att förutse. Bestäm hur ni vill göra och försök sedan göra det bästa av situationen, barn accepterar det mesta om föräldrarna visar fördelarna och är glada inför situationen. Gläd er att ni får lov att återigen uppleva lyckan att sätta barn till världen. Alla är inte förunnat den glädjen. Och tänk, ni får lov att testa båda delar! Inte heller alla förunnat, ni får lov att ha ett "ensambarn" och "pseudotvillingar". Vem vet om inte det är det bästa?
Hur många experter har provat den varianten?
Och förresten, GRATTIS till graviditeten!