Hur mår ni tjejer?

[Annisan]

Känner mig lite nere just nu. Vet inte varför egentligen.
Känner mig trött, less på allting, orkar inte med barnen och mannen ska vi inte tala om.

Borde ju vara superduperglad nu när det dessutom visade sig vara en flicka som växer i min mage, men känner mig mest som i ett vakum.

När jag väntade båda pojkarna var dom SÅ efterlängtade och välplanerade osv osv. Man var orolig tilldöds för missfall osv osv. Känner inte lika denna gång. Känns overkligt på något sätt överhuvudtaget att jag är gravid, det syns ju inte på mig att jag är gravid trots att jag väntar 3:an och går in i vecka 18 på tisdag.
Ok denna bebis kanske inte var lika högt efterlängtad som dom 2 andra, men vi har ju alltid velat ha 3 barn. Men känner just nu att jag inte ens orkar med dom 2 som vi har så hur ska det gå med 3 barn?
Jag hade ju precis bytt jobb när jag blev gravid och även det ger en lite konstig kännsla, känner mig som en svikare och jag har ju inte ens kommit in i jobbet helt till 100% ännu och är ju dessutom sjukskriven just nu pga illamåendet. Men jag ska försöka jobba 50% nu i mellandagarna så kanske får jag lite livsglädje tillbaka om det går bra.

Men jag orkar inte planera tex inför nyår eller vår kommande resa vilket kan göra mig lite stressad.

Dessutom är 4-åringen innne i en period då han är så arg helatiden och ingenting är bra. Och det frestar ju på också, känns som man skäller och gnäller på dom helatiden.
Maken vill ha närhet och jag skjuter bort honom helatiden, orkar inte.

Skulle vilja lägga mig under en sten och sova bort denhär tiden.

Svammel svammel. Ville bara skriva av mig lite. Det är jobbigt att känna sig ledsen och så när man borde vara glad.

[-elin-]

Ja, rent gravidmässigt så mår jag ju bättre så ska inte klaga där, är dock lite arg för att MVC inte kunde fixat min sjukskrivning INNAN julledígheten när jag bad om det redan den 16:e så nu måste jag gå till jobbet imorrn och eventuellt hela veckan om de inte snabbar sig lite, *suck*.

Humörmässigt ligger det väl inte på topp direkt, känner mig också nere men mest för att jag surar på sambon.

[Annisan]

Fan va trist. Jag var ju på min bm också här innan jul. Så hon ringde typ i måndags och sa på min svarare att läkaren hade förlängt min sjukskrivning. Men jag vet itne om hon då menar på 100% eller 50% som vi pratade om, och papper har jag ju inte fått. Har däremot varit i kontakt med J-Å på per mail som säger att han hjälper mig, men att han gör sjukskrivningen i efterhand utan problem. Så vi får väl se vad papperen säger som förmodligen kommer imorgon med post. Men jag är ledig imorgon iallafall, men ska jobba 50% på tisdag.

Min bm menade att så jag sa att jag ville göra så fixade läkaren det, att det aldrig varit några problem liksom. Så tror du inte att det är så för dig också, att du kanske inte behöver gå till jobbet mer än det du orkar nu i mellandagarna? Hoppas det löser sig.

Trist när humöret inte är med en. Det är jobbigt att känna sig på dåligt humör och så.

[sannah smurff]

precis så känner jag oxå! ingen ork. inge intresse. jobbigt med familjen (!) vill bara sova. vill bara deppa!
känner mig inte gravid och känns inte heller att det är nåt jag ser fram emot, det bara är nåt..
det låter så hemskt och jag väntar på den dagen då jag "vaknar" av detta vaakum och kan känna glädje igen!
jag väntar 5te barnet och kan ibland undra om jag gjord ett stort misstag för jag verkar inte se fram emot detta barn.
har inte känt mig så här "tom" med de andra..
inte vad jag kan minnas.
jag läste ju alla gravid-tidningar och artiklar jag kunde komma åt..

[-elin-]

Nej det har ju aldrig varit några problem att få igenom sjukskrivningen med läkaren men det irriterar mig att de inte kunde tagit tag i det innan då jag behöver intyget till jobbet. Känns fel mot jobbet att säga till samma dag att jag ska vara hemma när jag vet hur svårt dom har att hitta ersättare, när jag dessutom "vetat" hela tiden att jag skulle behöva vara hemma. Stör mig när man själv försöker vara ute i god tid och så fastnar det nån annanstans.

[-elin-]

Fast just det där med att läsa m.m. borde ju mattas av med tiden. Jag försöker väl läsa lite bara för att känna att jag "bryr mig lika mkt" om detta barn, men jag "kan" ju allt redan så det är ju inte samma sak som med första barnet. Sen är det ju inte så lätt när man känner sig trött och orkeslös och ju fler barn man har desto mer arbete, så det är ju fullt förståeligt. Ni kommer att älska de här barnen precis lika mycket som de andra, men just att vara gravid kanske tappar sin "tjusning" när det är 3:e eller 5:e gången .

Själv tycker jag det är så trist att jag och sambon alltid ska ha så svårt att dra jämt när jag är gravid (och det beror inte enbart på mina hormoner) så det ska kännas som ett misstag av den anledningen. Bara att hoppas att det blir bättre igen...

[Carina&Hugo i Ty]

Känner igen det där med sambo som inte drar jämt...

När jag var gravid med sonen var han SÅ omtänksam och pysslade och accepterade alla mina nycker och humör. Vid mitt första missfall och nu bara han grinar... Så klart att jagh inte är lätt att ha att göra med, men ändå...

Hoppas det blir bättre så snart magen blir större, sparkar känns utanpå och de blir lite mer delaktiga!

Kram

[Annisan]

Jag håller helt med dig där, och försökte påpeka detta till min bm, som inte verkade förstå problematiken öht.

[Annisan]

Och inte blir man gladare av att känna så heller, precis så du beskriver det känner jag det ju också.

Hoppas verkligen att det blir bättre till sommaren och bebisen tittar ut, för annars blir jag rädd på var dethär är på väg.

Och sen kanske det förstärks också för att när man är gravid ska man ju vara så förbaskat glad och leva i nån såndär glädjebubbla och bara gå runt och se vacker ut. Fan jag orkar inte ens fixa mig så jag känner mig fräsch. Borde ringa frisören, men orkar inte ens lyfta luren och ringa, hur ska jag då få någon tid hade jag tänkt.

Barnen vill leka med andra barn, men jag orkar inte ens ringa till deras kompisar, och ringer jag då är det iallafall ingen hemma. Fast då känns det som att dom svarar säkert inte för dom ser att det är vi som ringer, jäkla psykkärring är jag, bara deppiga tankar om saker och ting. Inget som är bra.

Nåja, vi verkar ju vara flera som inte riktigt mår som vi borde, det kan ju vara hormonellt lite också.

Kram

[Annisan]

Ja och även om dom försöker vilja komma lite nära så stöter jag bort helatiden, han får tex inte lägga handen på min mage, tycker det är obehagligt. Konstigt att känna såhär. Men jag vill inte släppa in honom i min bubbla, kanske för att jag inte känner mig så glad i mig bubbla heller. Men han blir ju inte gladare av att jag avvisar minsta antydan från hans sida att vara gosig eller så.

Nåja det vänder väl såsmåningom.

[Annisan]

Läsa gjorde inte jag så mycket med andra barnet heller så som men första barnet, då slukade man ju allt. Men i domdär tidningarna står det ju samma sak varje gång.
Och vad jag vill ha för smärtstillande under förlossningen vet jag redan.

Tycker ändå att det går ganska snabbt framåt, det är ju inte många veckor till halvtid, men ändå känns detta som en evighetstid på samma gång.

Önskar bara man kunde må lite bättre och känna sig lite som förrut. Kanske man börjar bli för gammal helt enkelt.

[nessa]

Känner också igen mig. Jag mår inte alls bra, känner mig trött, ledsen och orkeslös. Orkar inte med barnen som jag önskar och tycker att jag borde, orkar inte med mig och sambon heller. Den här bebisen är efterlängtad och jag känner mig istället väldigt orolig att något ska gå fel- känner att jag inte kommer våga bli gravid någon mer gång nu när jag vet hur måligt jag mått/mår den här gången.

[Annisan]

nån storts orolighet finns där, men mera som att jag är så avskärmad från känslor tycker jag. Alldeles som jag har en kännsla att det iallafall inte kommer bli någon bebis i juni tex, fast det är kanske för att jag inte orkar. Det tar på krafterna att må illa heltiden och att äta dessa tabletter helatiden. Matlusten är jobbig också, för det är ju jättevikigt att äta med jämna mellantrum, men när man inte känner sig sugen på nånting är det inte lätt.

Samtidigt känns det lite skönt att höra att jag inte är ensam om domhär känslorna, vi verkar vara flera här inne.

Hoppas att vi snart känner oss bättre allihopa.
Kram

[nessa]

Tänker också att det beror iaf lite på att jag mådde så jätteilla och var sängliggande fram till för bara några veckor sedan. Finns liksom ingen ork kvar...Jag mår fortfarande illa vissa dagar och har absolut ingen ork- även om det är bättre efter att jag slutat med Lergiganen. Kanske blir du lite piggare när du kan sluta med dem? För man blir ju ännu mer trött av dem. Fick också för mig att jag nästan kände mig deprimerad när jag åt dem...Fick liksom en sån olustig känsla av att ingenting var värt någonting...det har iaf blivit bättre efter jag slutade äta dem.
Kram

[sannah smurff]

jag har inte mått illa, har mått rätt bra denna gång, men fick veta att jag har anti-kroppar som ju inte är bra för bäbisen.
jag kan känna mig tom och tänker att det är kanske nån slags försvarsmekanism, ifall nåt går fel så blir det inte jobbigt, ifall det inte blir nån bebis.
kan t.o.m. tycka att det är jobbigt att prata om graviditet denna gång. vänner vill gärna veta, min mamma frågade senast idag...

[Annisan]

Ja har ju knaprat lergigan 3-4 tabletter per dag i över en månad nu. Så det kan ju mycket väl vara så som du säger. Men jag känner att jag inte kan sluta med dem än, men hoppas att kunna göra det såsmåningom.

Lite skönt att höra att man inte är ensam om hur man känner sig.

[Smirran]

stor styrke och må bättre kram skickar jag nu till dig:-) Jag är med nere emellanåt och ibland är allt toppen och ibland allt botten, det är väll våra hormoner som spökar hej vilt i kropp och psyket?!

Vad är det för resa som som ska planeras?Låter mysigt!

Hoppas du känner dig gladare snart. STOR VARM KRAM från mig...

[Bissen]

Så känner jag mig.. o blir nästa "sur" när folk grattar.. Detta är mitt 4:dje o en "hoppsan".. inte alls planerat men ack så välkommet.. har hela tiden velat ha ett syskon till vår planerade "sladdis" men känner mig lite snuvad att det blev just en "hoppsan".. dessutom har vi inte världsbäst bra i vårt förhållande, Omorganisation på jobbet, fullt upp med tonåringar, makens musik etc etc så jag går i en dvala.. o nästan förtränger graviditeten, mår dessutom "helbra" rent gravid-mässigt så jag har inte riktigt fattat än fastän jag har sett liten 3 ggr o magen växer såklart.. men det kommer väl?! Känner mig mest plufsig o inte har några kläder som passar, tråkigt hår..

Känner åxå skuld för att jag inte bryr mig mer, detta är ändå sista ggn o jag har alltid älskat att vara gravid

Julen (som jag avskyr) gör mig extra deppig o jag tror (eller hoppas) att det vänder när det blir vardag igen..

Dessutom väldigt grinig o trött.. Kan man gå i idé ett tag?!

När julen är ute, tulipanerna på bordet o eftermiddagssolen tittar in i vardagsrummet så tror jag att vi alla kommer må bättre.. Rutin-UL, sparkar o mysigt växande mage

Nu ska jag iaf ta mig lite ork efter en sen frukost gå ut i solen med min trotsiga 2 1/2 åring så han får spinga av sig så han kan somna lätt pålunchen (å jag vila själv ) Sedan ska det städas.. svärisarna kommer.. (blä)

Kram o ha en bra måndag..

[kanske en fyra :)]

Det är verkligen upp och ner här. Ena stunden känns det bra och i nästa jobbigt. Jag är tack och lov ledig ända tills den 7:e januari, vi har stängt på jobbet tills då.
Jag är fortfarande väldigt trött och illamående på eftermiddagar och kvällar. Sen blev det inte bättre av att två av barnen var magsjuka i varsin omgång innan jul och sen blev ja själv förkyld. Nu tor jag att förkylning gått över i gravid nästäppa Är det någon mer som drabbats av det? Hade det när jag väntade mellanbarnet.
Hoppatt vi får må bättre snart och känna oss gravida å fina, inte bara eländiga....
Kramar till er alla!!!!!

[Annisan]

Ja antar att det är hormonspökena som är jobbiga med oss. Dagen vi fick provsvar var jag ju helt hög, och nu känner jag mig bara jättelåg.

Vi ska åka till Florida i mitten på januari. Maken ska på en konferans och då ska vi med och sen ska vi semestra lite där. I vanliga fall brukar jag älska att planera och det är ju lite av halva nöjet med resan. Men nu har vi bara flygbiljetter och boendet för tiden då maken ska vara på konferans i Orlando. Det är konferans för honom söndag till torsdag och då är jag helt ensam med pojkarna från frukost till natten. Och 4-åringen är Så arg jämt nu, och 6-åringen är trotsig han med, så vi kommer få oss några jättehärliga dagar NOT. Borde fixa hyrbil och kolla resrutt och även lite boende och så, men orkar liksom inte.
Men det löser sig säkert på plats.

Tack för kramen och kram tillbaka!