Skrivet: 2009-01-10, 19:43
#1
Alzheimers -mamma till mamma och mormor?
Bakgrund: Min mormor, 83, har fått diagnosen Alzheimers! En grym sjukdom, som jag tror att vi anhöriga lider mest av, för mormor verkar glatt omedveten om allt galet hon hittar på. Morfar är död sedan 10 år och min mamma är enda barnet. Mamma och jag har bott nära mormor, så vi har dragit det tyngsta lasset i dagligvården, mina syskon har haft mest "telefonsupport". Det har varit tungt, både praktiskt och mentalt. Mormor har vägrat ta hemtjänst till hjälp, och krävt mkt av mamma och mig. Ett kärt besvär kan tyckas och visst vill man känna så, men det är också förknippat med oro, frustration och irritation. Även ilska, skuld och mängder av sorg. Tillfällen har funnits då man önskat henne död, för att slippa denna utdragna, "oläkande" sorg. En känsla som ger stora skuldkänslor. Så får man inte tycka!!
Nu har mormor flyttat till ett demensboende och jag trodde väl att det skulle innebära en lättnad för mamma och mig. Nu har mormors tillstånd inneburit ännu ett problem. Min mamma lider psykiskt av att ha lämnat bort henne. Efter varje besök hos mormor (ca 3 ggr per vecka)kommer hon hem till mig för att "leva" lite med barnbarnen, som är hennes motvikt till allt ont. Det avslutas alltid med en fika och massa gråtande. Vi ältar allt ont mormor drabbats av och alla skuld vi känner över att inte kunna hjälpa mer.Jag älskar och vill gärna stötta min mamma, och vi har en nära och underbar relation, men jag vet inte hur länge till jag orkar vara psykolog, väninna och mamma, allt-i-ett! Detta tär på mig. Jag har en egen familj som vill ha en mamma/fru med ork kvar. Trots att mormor lever och är vid god fysisk hälsa, så sörjer och lider vi.