En jätteglimt var det
Men jag tror att det ligger mycket i att man förväntar sig en viss nivå av en utbildad person som har undervisning som yrke och blir betald för det.
Jag har aldrig respekt för någons utbildning, bara för deras bevisade kunskaper och "stil" på hur de sköter saker och ting.
Och där kom det igen. Fram med npf... Tror du inte att det finns barn som "bara" är ouppfostrade? Tror du inte att det finns barn som beter sig som småkriminella för att deras föräldrar har så tufa bekymmer att de inte kan ta hand om sina barn fullt ut?
som får dig i taket så här nu då?? Det är en fråga och frågor får man väl ställa?
Det tycker jag att du ska fortsätta ha, alltså höga förväntningar. Lärarna ska dessutom kunna uppfylla dessa förväntningar till stor del just för att de är utbildade och ska kunna sina jobb.
Det som inte är OK är att döma utifrån någon enstaka händelse, eller något man hört i förbifarten eller via sitt barn (utan att ha kollat upp det med läraren).
Det finns nog inte en enda människa som gör rätt och säger rätt vid alla tillfällen, trots rätt utbildning, särskilt när det handlar om ett fortfående samspel mellan människor. Det finns som sagt var inte tid att kolla upp om man gör rätt, i någon manual. Man måste bestämma sig för ett svar eller en reaktion på direkten och då är det mycket som spelar in och påverkar ens val.
Jobbar man någonstans där händelse A alltid ska följas av motaktion B och dessa relationer dessutom står nedskrivna någonstans, ja då är det ju ganska lätt att lära sig det utantill och göra rätt varje gång händelse A dyker upp. Men så är det ju aldrig när man jobbar med människor - ännu mindre när det handlar om barn som inte alltid är så förutsägbara.
Men realistiskt ställda förväntningar bör lärare uppfylla - sett till helheten. Det tycker jag också. Men vissa felval och somliga direkta klavertramp måste man nog räkna in i det dagliga livet när det handlar om oss mänskliga varelser.
de frågorna till mig? Jag förstår verkligen inte vad och varför du läser in saker. Är du allergisk mot npf? Eller är det något annat som gör att du går igång på det? Eller är det jag som är fel?
Jag har nog märkt att en av mina söner alltid ger väldigt vinklade berättelser om hur det gått till i skolan när han gjort nåt dumt, så inte får man vara lättlurad, allt ska kollas upp om man ska tro att man vet hur det gick till.
Vad bra att du svarade. Jag ville fråga dig det först innan jag började skriva så jag skulle få veta huruvida jag hade rätt eller fel i det jag tror. Precis som du skrev i ditt inlägg så kan det vara bra att ställa frågor innan man tar ställning.
Jo, jag undrade för enligt min erfarenhet ( nu säger jag inte att det ÄR så, utan så som jag upplever det och jag är helt öppen för att det inte är så. Jag har såklart inte gjort någon större undersökning utan baserar mig på det jag läser lite av här och lite av där....)
så är det föräldrar till barn som inte har npf som uttalar sig om att "det ropas på störningar stup i ett" och att "vartannat barn har någon störning"
Har aldrig sett att det är föräldrar till barn med npf som uttalar sig så.
Jag undrar vad det är som gör att du tycker att det ropas på störningar stup i ett? Rent procentuellt, hur många är det som ropar efter det, av alla barnfamiljer som finns? Hur många har du stött på?
Att det pratas om mycket idag är jag med på, men det beror också på att vi har så himla ställen att hitta information på. Läser man i tidningen på morgonen om "Pelle 9 år får ingen assistent trots att han har ADHD" och sedan surfar man på Aftonbladet där det står "Ny medicin hjälper barn med ADHD". Senare på eftermiddagen loggar man in på AFF och läser en fråga från en förälder som undrar om hennes dotter kan ha ADHD eftersom hon tidigare idag hängt i takkronan, hällt ut cornflaksen på golvet och åkt skridskor på dem, tvättat katten med två liter schampo, haft två långa utbrott, vägrat att klä sig, sprungit runt i klassrummet och stört sina kamrater mm mm mm.
Ja, läser man det så kan man säkert undra om vartannat barn idag har ADHD, för det skrivs ju så mycket om det överallt. Mycket? Det rör det sig om 3!!!!! barn. Är 3 barn många barn? Av alla barn som finns i Sverige? Jag påstår att man inte har verklighetsförankring om man uttalar sig så. ( nu vet jag att du inte själv skrivit något om just 3, men det är ett exempel jag ger som känns relevant, bara för att ha ett exempel. Du kanske verkligen hör och läser om 50% föräldrar som hojtar om ADHD. Och DÅ förstår jag om du tycker det är mycket , det gör jag ) )
Jag för min del tycker att det ropas allt för LITE på npf. Det finns massor och mängder som har npf, men pga okunskap hos lärare, dåliga BUP, dåligt insatta föräldrar mfl, gör detta att npf är enormt underdiagnosticerat.
Jag hade gärna delat din uppfattning att det ropas på Npf stup i ett, för det innebär att det finns chans att hjälpa barnet till ett drägligt liv. Om någon lyssnar vill säga. För som det är idag så är det mycket lättare för många att tycka att det är föräldrarna som gör fel med sina barn för då slipper de ( tex skolan ) ta ansvar för barnet som inte fungerar.
Ni som läser detta och har barn med npf, kan ni inte tala om hur ni upplever det? ( anonyma svar tar jag inte någn hänsyn till i min lilla undersökning för då kanske den blir saboterad) Tycker ni att det är så som Malinau säger, att det ropas på NPF stup i ett? Eller är det så att när det ropas på NPF så finns det fog för det? Eller annat?
Känner ni att det är respektlöst mot er eller era barn att någon "ropar på störningar i ett"?
Jag har inga problem med att ändra uppfattning och vill därför gärna veta hur andra upplever det.
Jag upplever det som att innan man studerat vad npf är så förstår man inte hur många barn det är som har det. Vi har bara sett toppen på isberget så att säga.
Det beror förstås på var man läser, helt sant. Ungefär som att om man som jag deltar en hel del på snacket om vårdnadsfrågor så skulle man kunna tro att alla hade jätteproblem efter att ha separerat. Men så är det inte, det är fortfarande en liten del som har problem.
Så är det kanske med npf också. Jag hoppas det! Men rent allmänt, på Aff, i övrig media och när man talar med folk, tycker jag att någon variant alldeles för snabbt dyker upp så fort ett barn uppför sig lite stökigt, verkar ha svårt att koncentrera sig, är uppkäftig eller annat.
Och om det är så, urvattnar man det hela. De barn som har npf behöver ju hjälp och stöd, inte andra som åker snålskjuts på det hela men vars beteenden egentligen har med något helt annat att göra. Till slut är det ju ingen som lyssnar. Vargen kommer, du vet...
För visst finns det väl rakt av illa uppfostrade barn? Jag tycker bara inte att dessa barn (eller snarare föräldrar) ska få dra till med npf istället för att fostra sina barn och ännu mindre ta av de resurser vi ha till sina barn istället för dem som verkligen behöver det.
Det är ju också synd om man känner att man inte kan ta upp frågor kring barn som verkligen har npf för att folk blir skeptiska och det är ju precis vad jag menar.
Avhyvlingar hjälper inte för vare sig ostörda eller normalstörda
Kunskapen att veta vad något beror på hos en människa, fysiskt eller psykiskt, betyder att man lättare kan hantera problemet och det är väl vad vi alla vill?
Att strutsa med huvudet i sanden och förneka problem hjälper ingen.
Det är en missuppfattning att tro att man kan "urvattna" diagnoserna. Man ska förstå att det finns en mämgd diagnoser och kombinationer i olika grader, en del kan ha milda problem och andra grava problem och allt däremellan. Men varken det ena eller det andra tar ut varandra. Och "blek" diagnoser är diagnoser även om den som inte vet så mycket om saken tror att det är att "skylla ifrån sig".
Nej, nej, jag menar inte urvattna diagnoserna. Jag menar urvattna fenomenet i människors uppfattning och medvetande. Om man tycker att det låter som att vartannat barn har det så har man till slut svårt att tro att någon har det... Det förlorar sin trovärdighet.
Jodå, ibland hjälper det att någon ryter ifrån om vi håller oss till de friska i alla fall.
Men om vartannat barn har det så är de ju så, det ska ju inte spela hur många man känner som har det. Har de det så har de det. Det är ju inte heller ditt fel om du har en åkomma och tusen andra i din stad har samma! Det förminskar inte din egen diagnos.
kanske om okunskap från den som tror det? Det är säkert så för det finns så många som inte förstår andra människaor och det gäller inte bara npf. Hur många är det som inte tröttnat på att höra om dessa människor som går in i väggarna och blir utbrända och inbrända och allt vad det är. Ryck upp dig är vanligt att man säger till, elle riallafall om, dem. Börja fostra dina barn säger man till npf.are....
Hur som helst så är det inte de med npf eller misstänkt npf som ska bli tysta eller ändra på sig utan det är de okunniga som antigen ska vara tysta eller skaffa sig mer kött på benen.
Det låter lite skenheligt :-) Jag tycker det döms hit och dit överallt just nu.
Och det mesta som sägs och görs av lärarna är det ju bara barn som bevittnar, så vem skulle veta bättre menar du? Jag tror barn oftast ger bra och rättvisa beskrivningar av det som händer, ofta mer än vuxna.
Tror du att journalister föddes med en ond och tendentiös gen?
Nja, jag anser nog att journalister känns minst lika trovärdiga som t ex lärare och läkare och andra yrkesgrupper. Förmodligen mer. Och vi har i stora drag bra journalister och media i Sverige.
Jag tror t ex att tidningens politiska inriktning märks mindre i nyhetstexterna än en lärares politiska inriktning märks i undervisningen, med tanke på att det här forumet handlar om skolan. Det beror så klart lite på vilken tidning du läser.
Men så länge tidningen deklarerar sin politiska inrikting så är det inget större problem för mig. Och all media är ju dessutom inte partipolitisk. Vi har ju en fantastisk public service tradition i Sverige. Heja SR och Svt.
