Känner igen detta. A meddelade för ett tag sedan att "mamma, jag tycker inte OM att städa!" Och därmed trodde hon diskussionen var över...
Här hemma gäller det att ha bra koll på var A stökar ner och ska vara med och plocka upp, för storebror är bra på att städa och det är inte meningen att han ska städa upp efter henne (mer än nödvändigt). Här plockas det undan innan kvällsmat om vi äter lite sent och efter om vi äter tidigt. Och plocka undan innebär röja av golvet.
När det är dags för dammsugning gäller upplockning av allt på golvet. Plockas det inte upp slängs sakerna. Mycket enkelt. Har bara behövt sätta det hotet i verket vid ett enda tillfälle när storebror var runt tre år och totalvägrade att plocka up så mycket som en enda duplokloss när vi städade tillsammans. (Och jag slängde det inte på riktigt, även om L trodde det, jag la bara undan det och så småningom fick A det när hon var liten).
Sedan är det olika hur barnen är med städning, jag har börjat inse att A är som jag var som barn, hon har svårt att överblicka städningen. Ber jag bara henne att "plocka undan" så är det som om någon hade sagt till mig att "storstäda hela huset NU". Klart hon får panik och inte vet var hon ska börja! Så jag ger henne uppgifter, en i taget. Först tar du alla utklädningskläderna. Och när hon är klar ber jag henne plocka upp duplot, osv. Då går det bättre.
Själv behövde jag "städhjälp" tills jag hade börjat skolan, för jag minns det väl. A:s storebror kan självmant börja städa sitt rum eller något annat barnutrymme och organisera allt snyggt och prydligt, så där funkar det fint - men så är han ju tre år äldre också!! Så mitt tips är att dela upp det till ett område i taget.