Bokstavsbarn och skolan

[lisalina]

Vill börja med att skriva att jag inte vill ta ställning med det här inlägget, bara lufta en fundering. Jag har inte egna bokstavsbarn, men arbetar i skola (i vanliga klssser) och träffar självklart på bokstäver där, liksom andra slags funktionshinder.

Vil också trycka på att jag självklart vet att skolan kan vara rätt fyrkantig, men att mycket av det beror på faktorer utanför läraren och till och med skolledning, som kommunens budget, skollag osv. Att ett barn inte får rätt stöd kan bero på att det _inte finns pengar_, vilket är katastrofalt dåligt men kanske inte rektorns "fel" eller lärarens vilja. Samtidigt som det självklart finns nötter även i lärarkåren precis som inom alla andra yrkesgrupper. Dessutom vill jag inte antyda att alla bokstavsbarn har svårt i skolan, min frågeställning rör bara de boskatvsbarn som har svårigheter.

Har läst bl.a. nedan men även på andra ställen om hur knepigt det kan vara med läxor. Det har jag full förståelse för. Samtidigt tänker jag på att barn faktiskt har en skyldighet att gå i skolan i nio år, och att samhället ställer vissa krav på människor. Jag skulle INTE vilja att personer som inte ens hade kunskaper motsvarande godkänt på nians kurser fick rösta t.ex. Hur ska man kunna fatta kloka beslut inför val om man inte alls förstår statistik, kan läsa en dagstidning och förstå den, inte förstår på ett ungefär hur många 34 % av Sveriges befolkning är etc. Plus att det _individuella barnet_ naturligtvis behöver en viss nivå av kunskaper och färdigheter för att kunna studera vidare (även til praktiska yrken) och senare få ett arbete.

Hur balanserar man (vissa) bokstavsbarns svårigheter att lära sig med samhällets och arbetsgivares krav på att människor ändå ska kunna ett och annat? Jag tycker självklart inte att barn ska behöva gråta på kvällarna över en alldeles för hög trave läxböcker. Å andra sida tycker jag som sagt inte att vuxna människor ska "tillåtas" att inte ens klara nians godkäntmål. Eller att dörren till ett barns framtid ska stängas i trean för att man tar bort alla krav. Ett barn i trean kan ju leva lyckligt trots att han inte kan läsa. Men kan en vuxen man leva gott om han inte kan läsa? Läxor för ett bokstavsbarn som hänger med bra i undervisningen känns onödigt om de inte fungerar, det tycker jag. Men de barn som _inte_ hänger med, hur ska man arbeta där?

Många skriver att det inte är rättvist att bokstavsbarnen ska behöva läsa mer på kvällarna än andra barn. Det håller jag med om. Absolut. Men KAN livet alltid vara rättvist? Är inte funktionshinder alltid orättvisa? De med dyslexi måste också läsa mer hemma för att klara skolan. De med CP-skada måste lägga massvis med tid på sjukgymnastik och träning. De med diabetes måste ta sprutor och får inte alltid äta glass som kompisarna. Det är ju inte heller "rättvist".

Vill återigen skjuta in att skolan absolut kan förbättras. Men oavsett hur fantastisk skolan än är, tror jag att vissa barn ändå kommer att behöva längre tid på sig och kräva mer träning än andra barn. Precis som barn med CP-skador ofta behöver längre tid för att lära sig gå. Så mina funderingar rör sig väl kring frågeställningen hur pass "rättvist" man kan förvänta sig att livet ska vara? Tycker ni att det känns rimligt att exempelvis läsa extra hemma med era bokstavsbarn? Eller ska bokstavsbarn få lägre godkäntkrav än andra barn? Ska bokstavsbarn med svårigheter i skolan erbjudas en timmes längre skoldag?

Hur tänker ni runt sådana frågor?

[71:an Nika]

samma krav på våra barn som på alla andra barn som går i grundskolan. De ska uppnå de fastställda målen när de går ut skolan.
Det har jag aldrig ens funderat på att det skulle vara på något annat sätt.

Det jag vill ska vara annorlunda är bemötandet och synen på våra barn. Skolan måste förstå att man inte alltid kan behandla dessa barnen på det sätt man oftast behandlar barn, utan se att barnet har ett funktionshinder och inte är en produkt av hin håle himself...

Det är svårt att säga exakt vad som ska göras, för alla barn med adhd är olika, det som passar en passar inte en annan. Man får vara villig att försöka hitta ett sätt att få barnet att läsa tio sidor. Vi har gjort så att om sonen inte orkat, så har jag läst fem rader och han fem. Sedan har jag läst en sida och han en halv. Jag kan ha bett honom återberätta när texten är slut. Ibland har han gjort det jättebra, ibland har han inte orkat med det riktigt. Då har jag fångat upp honom direkt och låtit honom slippa att återberätta. Jag har gjort det istället och efter en stund blir han så ivrig att berätta så han har tagit över berättandet. Vilket jag också hade hoppats på.
Ibland har han dock inte gjort det alls, för han har inte orkat.

ooops, skriver mer sen.... Nu kom frukosten....

[Ulle+3]

Svarar ytterst snabbt då jag sitter på jobbet. Mitt svar är nej: målet för barnen ska inte vara att de går utan nian utan att ha de kunskaper de bör ha. Det som måste ske är att skolan med hjälp av rätt pedagogik, rätt mängd resurser och rätt kunskap om funktionshindret hjälper till att nå målen för det funktionshindrade barnet med de verktyg som behövs för just det barnet. Man måste sluta tro att man kan använa samma metodik för de barnen som för de andra barnen.

Målet som ska uppnås är oftast detsamma men vägen dit kan vara en helt annan.

Eftersom du drar paralleller med diabetes så försöker du inte tvinga barnet med diabetes att producera mer insulin när h*n faktiskt inte kan det. Man ser till att han får rätt hjälpmedel för att hålla en normal blodsockernivå trots att han inte själv- såsom andra barn kan- klarar av att prodocera sitt insulin. Man ger det barnet insulin och man ger det en kost som passar just honom/henne, allt annat är otänkbart. Använd det tänket på barn med NPF också så har du svaren där.

Lärarna i mina barns skola har förmodligen lika små resurser som ni i er skola har och de har lyckats ypperligt med att hjälpa mina barn på alla plan.

[lisalina]

Tack för svar! Ofta känns det sååå frustrerande att undervisa barn som har svårt att lära sig. Inte för att barnen är som de är, men för att man så gärna vill att det ska gå bra för dem. Man vill ju barnets bästa, både nu och i framtiden, och ofta känns det som att nutid och framtid kolliderar...

Klart att det bästa för en redan trött och ledsen 10-åring är att få slippa en extra timmes läxläsning, åtminstone här och nu. Men vad är bäst på lång sikt..? Antar att föräldrar brottas med samma frågor som vi, därför är det intressant att höra hur föräldrar resonerar.

Mitt arbete som lärare går ju trots allt ut på att lära barnen läsa, skriva och räkna. Givetvis med deras totala välmående framför ögonen. Men ändå, min arbetsuppgift är att se till att alla lär sig. Och därför är det så himla svårt att veta hur mycket man kan/ska/får "pressa" ett barn eller en familj. Som du säger är ju alla olika förstås och inga regler finns. Men det är ju därför man behöver ventilera också. Samhället ställer ju inte precis mindre krav på människor nu heller.. Engelska är numera i princip obilgatoriskt att kunna oavsett, förr räckte det med svenska. Man ska kunna skriva på dator också och inte bara för hand, man måste kunna orientera sig i en väldigt komplex informationsvärld.. Hur samhället ser ut när dagens 10-åringar är 40 vågar jag knappt tänka på. Förr klarade man sig ju bättre om man hade det svårt i skolan, men nu...

[lisalina]

Jag tycker inte riktigt att du svarar på frågan. Oavsett hur mycket hjälp man får och hur bra pedagogik man än får ta del av, så är det kämpigare för vissa barn. Inte bara för npf-barn. Om ett barn trots all hjälp behöver mer tid för att lära sig någonting, hur ska man göra då?

Att jämföra skolor och deras ekonomi är väldigt vanskligt. En del skolor har stora underskott beroende på t.ex. stor personalomsättning eller många korttidssjuka. En del skolor har tvingats lägga mycket pengar på nödvändig renovering osv. En del skolor har många väldigt funktionshindrade barn i upptagningsområdet, barn som måste placeras externt vilket kostar multum. Andra skolor har knappt någon väldigt funktionshindrad elev. En del skolor har lyckats få extra bidrag, stipendier, en del deltar i projekt och får däreigenom personalen gratis vidareutbildad.

[Ulle+3]

Jag kanske kan försöka formulera mer tydligt senare när jag har mer tid.

Men jag vill att du ska veta att härinne finna det väldigt många föräldrar som varje dag kämpar i timmar, kämpar så att de tar slut och ändå tvingas fortsätta, med så elimentära saker som att barnen ska komma ur sängen, få på sig kläderna och öht komma till skolan. Det finns de som kämpar hårt med att barnen inte ska ta stryptag på lillasyster, hålla målarfärg i sängen, springa ut nakna i snön, inte hota andra barn och vuxna med knivar........osv...
Du kommer nog inte att få några perfekta och heltäckande svar av DOM/OSS om hur skolan ska kunna göra sitt bästa eller om hur vi ska göra med läxorna. Många av oss har ett perspektiv där tillvaron främst handlar om psykisk överlevnad denna dag och förhoppningsvis i morgon, och då kommer detta med läxorna och ja, till och med barnens framtid om 10-20-30 år långt ner på prioritetsordningen.

[71:an Nika]

Jo, skolan måste hitta ett sätt att bemöta dessa barn, så att de kan lära sig allt de ska lära sig. Jag vet inte exakt hur, men först och främst ska de ha förståelse och insikt i att det ÄR ett funktionshinder och det är ingen som blir hjälpt av att föräldrarna genom mejl får veta att pelle stört idag igen, pelle har inte jobbat i dag heller.

Det är oerhört tungt att gång på gång få höra dessa saker eftersom det är så självklart för många av oss. Vi VET hur barnet är, men det är inte konstruktivt att få reda på gång på gång vad barnet orsakat. Tänk om Stina som är rullstolbunden får hem mejl till föräldrarna där det står vecka efter vecka, Stina kunde inte gå idag heller. Hon har suttit i rullstolen hela dagen.....Stina har ju ben, tänk vad kul det hade varit om hon använde dem. Vi tar nya tag och hoppas att Stina kan gå nästa vecka, vi har ju pratat med henne, det är liksom bara ett ta ena benet fram och sedan andra benet fram, och ena benet fram och andra benet fram.


Stinas föräldrar hade blivit helt knäckat av den oförståelse som skolan visar genom de mejlen, liak knäcka blir vi, inte för att vi får reda på hur barnen beter oss, för det vet vi ofta redan, utna för att funktionshindet bagatelliseras och liksom läggs på barnet och föräldrarna.

Våra barn är extra utsatta upplever jag det som. De allra, allra flesta människor förstår att kajsa som har diabetes inte kan äta den där glassen. De allra flesta förstår att Nisse med nötallerig inte kan vara i närheten av nätter. Men vi har barn som har ett funktionshinder som de allra flesta inte förstår utan vi ska behöva försvara oss och våra barn, men resultat att folk tror att vi inte bryr oss!! Att vi liksom skyller på adhd för att slippa ta itu med våra ungar eller för att slippa göra läxan med dem.

( jag tappar lite vad jag har tänkt att skriva och detta är mina tankar och inte så jättemycket ett svar på ditt inlägg så du behöver inte skriva något om att du inte skrivit elle rmenat på något sätt. Hopaps du förstår )

Kortfattat:
Det är inte orättvist att barn har adhd.

Skolan kan i många fall, inte alltid, göra det bättre för barnet med de resurser som finns. ( vi har själv vid flera tillfällen fått hjälp på olika sätt, trots att det inte varit budgeterat för hjälpen, men eftersom jag har den stora lyckan att att ha ett barn som är utagerande så känner sig skolan tvingad ibland att skaka fram resurser. Så jag är glad, hur dumt det än låter, att sonen är som han är, för ibland går det helt enkelt inte att bara säga att det inte finns resurser, utan skolan trollar fram dem från en dag till en annan....)

Kunskapen om adhd måste öka för att ge de bästa förutsättningarna till dessa barn. ( har en kompis var son har en språkstörning. han har gått 5 år i skola och mer eller mindre klassats som särskoleelev. han har fått hjälp, men inget har hjälpt. Som tolvåring kunde han int eklcokan och inte säga månaderna och knappt veckordagarna i rätt ordning....När de kom på att det rörde sig om en språkstörning sattes hjälp in på rätt sätt. Pojken har gjort _oerhört_ stora framsteg tack varae att han kan tillgodogöra sig kunskapen genom rätt inlärningsmetod. hans föräldrar hade kunnat tjata ihjäl sig om månaderna där hemma, vilket de också gjorde, pojken hade ändå inte kunnat lära sig dem. Nu kan han dem som ett rinnande vatten! För ett år sedan var föräldrarna inställda på att han skulle gö över till särskolan vid högstadiet, nu finns det inte alls med som alternativ längre. Och du skulle bara veta hur mycket skit föräldrarna fått från skolan här. Har ni verkligen läst med honom? Ni måste lära honom månaderna! mm mm. Mamman var tvungen att gå till en psykolog för att få stöd,hon var helt under isen.....allt bara för att ingen bemödade sig med att ta reda på vad det verklgien var som var fel )


Och för att barnet ska få bra förutsättningar gäller det också att föräldrarna är ordentligt insatta i problematiken och inte låter sig luras av att tro att de är dåliga föräldrar och att barnet behöver hårdare tag. Vet inte vad man ska göra. Föräldrautbildningar ( som är bra....) Jag känner att jag har haft lite tur där för jag fick kunskapen om adhd innan jag fick ett barn med adhd.....

Scanning av barn precis som man kollar syn och hörsel tror jag kan vara bra, så man slipper gå år efter år utan att veta vad som är "fel".

Nu vet jag inte alls vad jag ska skriva, för jag har tappat mig helt...Men det kan man väl få göra

Känns lite som att jag inte alls svarat på det du frågat....men nu har jag skrivit så mycket ås jag vill inte sudda ut det.

[Paxelle]

Jag har haft förmånen nu att prova två olika skolsystem till mina barn och kan säga på en gång att det amerikanska skolsystemet INTE har högre läraromsättning och inte sådär himmelens mycket större resurser heller.
MEN de har nåt som det svenska skolsystemet idag saknar: flexibilitet.

Målen ska självklart nås även för npf men allvarligt, ett barn med låg motivationsförmåga, dålig uthållighet, svårighet att sortera intryck.... motiverar man dem genom att lassa på mer läxor och öka trycket?
Nej.

Det finns några grundstenar att bygga på och det är dem man måste ta vara på. Anpassa schemat och studiebördan utifrån individen.
Min äldsta tex, med ADHD och Asperger, det blev _för_ mycket med så många olika ämnen och uppläggningar att hon tillslut bara la av. Hon sket fullkomligt i skolan för att hon kände att hon ändå inte hängde med och att lärarna bara var arg på henne.
Sen flyttade vi hit. Nytt land, ny skola, ny skolform (blockläsning) och framförallt; förståelse och flexibilitet!
Hon går under IEP nu, individual educational plan, och det innebär att hon istället för alla andra i hennes klass som har 10 ämnen per termin bara läser 5 men i dubbelt så hög takt. Så hon tar in 9:ans och 10:ans Engelska på ett år så får hon byta ämne till hösten och läsa in 2 år på det.
På så sätt får hon fokusera på några få ämnen åt gången men kommer ändå att få slutbetyg i allt då hon ju faktiskt läser in allt de andra gör men i annan form och takt.

Det man måste minnas med npf är att de allra flesta är fruktansvärt intelligenta men blir lasten för stor så tippar de över och stänger av. Det gäller alltså att plocka fram styrkorna och bygga på dem. Och det är nåt som alla skolor skulle kunna göra ganska lätt om viljan fanns.

Tre av mina barn har alltså npf allihopa, de har flyttat till nytt land, fått lära sig Engelska i väldans rask takt, och ändå ligger de i toppskiktet i sina klasser. Och det utan att egentligen få några läxor alls. Mellantösen får lite läxor men de får hon jobba in under lektionstid då hon har 2 timmar per vecka med speciallärare. Sonen får matteläxa en gång i veckan och det pga att hans styrka ligger i just matten och där förstärker de genom att han får jobba lite mer på det han är bra på och resten får han lite hjälp med från sin ESL-lärare (English as a Second Language). Sonen och mellantösen har inte ens särskilt schema då det inte behövs, de får bara lite anpassat schema vad gäller läxor och tid för proven, dvs de får några minuter extra när de skriver prov tex då npf-människor ofta låser sig under tidspress.

Så med rätt enkla medel har barnen alltså hamnat bland de bästa i sin årskurs, de ligger alltså över de barn som har engelska som modersmål.
Så nog kan skolorna bistå dessa barn att nå målen, om viljan bara finns.

Sen får jag väl säga att blockläsning helt klart är att föredra. Fokus på några ämnen åt gången. Sen är det minimalt med raster också och det underlättar också eftersom det blir minimalt med störningsmoment.

[GladMymlan75]

så skulle det vara idioti rent ut att ex låta ett bokstavsbarn gå LÄNGRE i skolan, min son med koncentrationssvårigheter klarar ju inte ens en halv dag som det är NU...med medicinering...så det är ju en omöjlighet helt klart.

Jag förstår inte ditt resonemang alls på vissa punkter, att man ska ha en viss grundläggande nivå av kunskap för att du ska känna dig trygg med vilka som röstar. jo visst. jag är missnöjd med alla dom som röstade på moderaterna förra valet, och i min synvinkel kan dom inte ha läst något alls på grundskolan eller haft mycket inkompetenta lärare som inte fått eleverna att förstå rättvisa och demokrati medkänsla...

om ett bokstavsbarn inte har tillräckligt med kunskaper när det slutar nian är det för att SKOLAN misslyckats, och LÄRARNA misslyckats, att ge det barnet den utbildning som det ska ha, sen är jag själv personligen TOTALT ointresserad av skolpengar eller brist på sådana, HAR mitt barn svårigheter, SKA han eller hon få den hjälp som krävs annars ska SKOLPLIKTEN tas bort.

min son funkar inte i ett klassrum med 25 personer eftersom han blir störd i koncentration och får då svårt att sitta still och ta emot information av lärare eller en skolbok...

jag är ledsen, jag förstår att du inte vill ta ställning för eller emot, men indirekt gör du det, och då kan det passa att du lägger in ditt inlägg på sidan för eller emot, eller vad som

jag kan inte låta bli att bli upprörd, då SKOLAN är roten till 75 procent av alla problem min son har. Och jag tycker att dina resonemang är lite skrämmande, och är precis så grundade på okunskap som jag tycker borde vara förbjudet om man arbetar som lärare...

sätt dej och läs igenom adhd-problematiken, och andra bokstavsdiagnoser, umgås eller praktisera baldn barn med dessa svårigheter sätt dej en kväll och läs igenom alla hundratals inlägg vi skriver på bokstavsbarn och på autismforum...

livet är inte rättvist.......nej det är det verkligen inte. men det går kanske inte riktigt att jämföra diabetes med adhd, det är väl knappast någon som slår ner en diabetiker för att han inte procucerar tillräckligt med insulin...men det är en vardag för barn med adhd, spott och spe. misshandel och OFÖRSTÅENDE LÄRARE OCH PERSONAL, som tror att det bara är att "skärpa till sig och lyssna"

snälla förlåt för att jag kanske låter hård i detta svar, och det är inte menat hårt, men jag brinner för detta ämne dels för att min son har en komplicerad adhd-as-diagnos, och dels för att skolan och den inställningen som du lite lutar åt, förstör så enormt mkt för oss föräldrar som försöker få våra barn att klara igenom dessa nio år helskinnade.

[marib]

och jag håller helt och hållet med ovanstående svarare också...

Man kan utan problem minimmera kraven. Fokusera på att de ska ha minst godkänt i grundämnena och sen ha en bild av övrig. Hur man ska komma dit är lika individuellt som antalet barn. Alla har olika svårigeheter. Vissa lär sig bäst via data spel andra genom högläsning, en tredje kanske funkar bäst med stillbilder. Ofta vet föräldrarna vilken teknik som kan fungera.

Ibland är behoven löjlig enkla.. min fungerade bäst om man såg till att han åt varannan timme.. men si det gick inte... för det var orättvis mot övriga... och det var samma övriga som fick ta konsekvenserna av att han _inte_ åt..

Han fick böcker som innehöll ungefär samma som övriga MEN som var tunna. Han behövde tillfredställelsen att kunna ta sig igenom dem. Läxor för läxornas egen skull går fetbort... hinner man knappt med i skolan så är det DET man ska försköka ta igen hemma. Inget annat. Man kan minimera även här. Ngt som vekar fungra bra kan man hoppa över för att fokusera på det lite svårare.

Sen hade han under sina tre år i resursskolan lärare som gick lååångt över det vanliga. som gick dit på kvällstid för att han skulle få möjlighet att slutföra saker. Som letade litteratur till sina elever under sin semester bara för att de brann för dem

[Paxelle]

Du.... vill bara säga:
fan vilket otroligt bra svar!
Ingen säger åt Stina att hon måste gå, såklart, men osynliga funktionshinder är... påhittade ? då för att de inte syns.
Superbra inlägg och jag kunde definitivt inte sagt det bättre själv!!!! *applåderar*

[marib]

och ställer mig själv frågan om varför inte svenska skolor tidigt läser i block... På högskolan kommer det ju in.. men de ska nå dit först..

[marib]

gång.. Stina... inte bara sitta där och slöa..

Tack för ett bra inlägg

[Ulle+3]

Ja, det är så otroligt bra!! Har småfnissat lite då och då här när jag tänkte på det där med ena benet fram och andra benet fram...

[Paxelle]

ja, det undrar jag också faktiskt, särskilt som många länder kör med just blockläsning och det bevisligen funkar. En läsform som passar mer eller mindre _alla_ och som då gör att de barn som har särskilda behov kan få det stöd de behöver utan att lärare och annan personal behöver känna sig utbrända.

[marib]

ministern och fråga

[Paxelle]

kan vara en väg att väcka fundering hos dem ialla fall... nu då de ändå är inne på att ändra skolformerna så.

[lisalina]

Ditt inlägg är nog det mest dömande jag läst faktiskt. Om du vill att du icg ditt barnb ska mötas med respekt får du banne mig ta och själv möta andra med repsekt.

Ja, jag tycker att det är ett stort hot mot demokratin att man har rätt att rösta om man inte kan läsa och/eller på annat sätt ta till sig och förstå parternas olika valprogram. Det står jag för. Om man inte vet någonting om budget, inflation, räntor osv, hur ska man då kunna fatta kloka beslut om ekonomi t.ex? Finns ju en anledning att samhället kräver nio år i grundskola av alla medborgare.

Förstår inte alls varför jag ska förlåta att du hoppar jämfota på både mig och mina kollegor och håller oss personligen ansvariga för ett system som inte fungerar. Om ditt barn _inte klarar_ att gå i klasser med 25 elever, hur kan du då hålla _läraren_ personligt ansvarig för att det inte fungerar? I så fall är det ju organisationen som brister om sonen inte får undervisas i mindre grupp. Om det är lärarens fel att sonen inte lär sig i skolan, är det då ditt fel som förälder om han slår sina syskon?

Vad exakt är det för okunskap jag visar med mitt inlägg föresten? Jag skriver ju bara och undrar hur föräldrar tänker kring barnens kunskapsnivå, hur mycket extra (om något alls) man är beredd att jobba hemma med skolarbete för att barnet ska ha vettiga chanser i framtiden. Min jämförsle med diabetes och CP-skador handlade inte om vem som ska mötas med förståelse, utan var bara en tanke som dök upp när jag sett att många skriver att det känns "orättvist" att de ska behöva jobba extra med läxor hemma. Menade bara att många har en problematik som säkert upplevs orättvis ibland, och som kan innebära mycket extrajobb för barn och familj (om det sedan är träning med sjukgymnast, sjukhusvistelser eller annat). Men visst förstår jag att det kan kännas tungt och orättvist! Och självklart inser jag att många barn inte är ett skvatt intresserade av att plugga på kvällstid och att läxor av det skälet kan bli kontraproduktiva. Men nu var det ju inte det frågeställningen handlade om, utan som sagt om föräldrar tycker att det känns rimligt att läsa extra hemma eller om de har andra kloka ideer på hur man kan ge barnen en så bra kunskapsgrund som möjligt när tiden i skolan inte räcker till.

Jag känner många, många barn och familjer med npf (inte bara genom jobbet) och vet att dessa familjer arbetar ganska mycket med skolarbete hemma, dock på väldigt olika sätt.

[lisalina]

Jo, men så länge man blir godkänd är ju allt okej egentligen. Det är ju just det där IG:et som kan ställa till det så väldigt.

Jag tycker inte att något barn ska ha läxor för sakens skull, utan med läxor/hemarbete menar jag just om man behöver träna extra på någonting eller om man måste arbeta ikapp.

Har t.ex. haft elever som haft det så tufft att de trots att de på halvtid fått hjälp i liten grupp av välutbildad specialpedagog (och haft anpassade uppgifter i klassrumet) inte nått riktigt ända fram till G-gränsen. Egentligen skulle de väl mått bäst av att gå i liten grupp på heltid, men möjligheten fanns inte i kommunen tyvärr. Förstår ju att de barnen kanske inte orkar eller mår bra av massa extra arbete hemma, men å andra sidan räckte inte timmarna i skolan till för att nå G i basämnena. Då har man ju ett dilemma.. Ska man försöka få barnet att träna extra hemma för att ha en chans att bli godkänd, och riskera att läxsituationen blir tuff för barnet, eller ska man "släppa" kraven på att eleven når G?

Låter härligt att ni hade en så engagerad lärare! Men samtidigt måste man komma ihåg att lärare bara har 45 h arbetsvecka och inte får en krona i övertidsersättning. Känns som en del föräldrar tror att vi kan arbeta dygnet om tyvärr... Som en del kommentarer här ovan, typ: "Läs allt du kan hitta om ADHD". Visst läser jag en del, men varje mening läser jag på obetald fritid. Jag har inte tid att läsa in mig på (t.ex.) ADHD under min arbetstid, tyvärr kan tyckas men så är det. Och varför ska just lärare förväntas arbeta gratis?

[Lejonet-57]

Måste skratta.. Förlåt med det var så bra skrivet..kanske jag ska ta det där exemplet o skriva på sonens lärares näsa!?