Har min sambo ett osunt förhållande till alkohol eller är det jag som är löjlig?
Vi träffades när vi var unga har varit tillsammans länge. Vi har nu tre pojkar tillsammans där den minsta är runt ett halvår. Sambon har alltid varit förtjust i alkohol och i ungdomen och tidig vuxen ålder var han alltid den som var fullast, somnade redan under förfesten, bråkade, raglade omkring och till och med gjorde små brott, t ex slog sönder skyltfönster eller liknande.
Han har inte varit speciellt engagerad i familjelivet utan det som haft högsta prioritet i hans liv (enligt min tolkning) är hans kompisar, fester, konserter mm. Han åker gärna hemifrån någon helg (ofta 3-4 dagar i streck) varje månad för att "supa" med polarna. Han jobbar skift vilket gör att han ibland är ledig på vardagarna. Han verkar dessutom ha en grundsvaghet för beroende då han blir beroende av det mesta han provar: snus, nässprej, värktabletter, efedra mm mm.
De senaste åren har det blivit allt vanligare att han "tar en öl" (läs 3-5 st) på kvällen, i början för att slappna av och kunna somna och nu bara "för att det är gott". Det spelar ingen roll om det är mitt i veckan (ledig dagen efter) eller helg. Jag tycker att han blir otroligt obehaglig av alkohol och vill inte att han sitter och dricker flera öl hur som helst, alldeles ensam. För några år sedan blev han redlöst full när han hade hand om de två äldsta barnen (då ca 7 och 2 år), ramlade nedför en trappa, skrev och svor åt barnens farmor, ignorerade dem totalt och slocknade i ett av barnens sängar. Äldste sonen pratar fortfarande om den händelsen ofta och gråter och säger att det var det läskigaste han varit med om. Sedan dess har vi fått en tredje pojke och när han var endast 4 dagar gammal åkte sambon till sina kompisar för en 2-3 dagar lång suparfest och ringde dessutom till mig ett flertal gånger och var otroligt otrevlig och elak mot mig. Hånade mig och berättade att han varken ville ha ungen eller mig och var så jävla less på mig och det här livet osv osv.
Han dricker i princip allt han kommer över, starksprit, whisky, likör, öl, till och med vin som han inte tycker om. Köper i smyg, håller flaskorna gömda, dricker i smyg och gömmer sedan tomglasen och burkarna. De enstaka vinflaskor vi haft hemma har han druckit upp och sedan satt tillbaka korken och ställt tillbaka så det ska se ut som att de är oöppnade!! Under julledigheten drack han en flaska starkvinsglögg varje kväll. Ibland spetsad med sprit som han gömt.
Inatt har han sovit på ett sånt sätt att jag misstänkte att han druckit alkohol. Och mycket riktigt så hade han gömt tre ölburkar (7,3%) i soppåsen.
Det finns så mycket mer att berätta kring det här. Vad säger ni? Är det jag som är tråkig och fjantig?
1
Överreagerar jag? Har min sambo ett osunt förhållande till alkohol eller är det jag som är löjlig?
Vi träffades när vi var unga har varit tillsammans länge. Vi har nu tre pojkar tillsammans där den minsta är runt ett halvår. Sambon har alltid varit förtjust i alkohol och i ungdomen och tidig vuxen ålder var han alltid den som var fullast, somnade redan under förfesten, bråkade, raglade omkring och till och med gjorde små brott, t ex slog sönder skyltfönster eller liknande.
Han har inte varit speciellt engagerad i familjelivet utan det som haft högsta prioritet i hans liv (enligt min tolkning) är hans kompisar, fester, konserter mm. Han åker gärna hemifrån någon helg (ofta 3-4 dagar i streck) varje månad för att "supa" med polarna. Han jobbar skift vilket gör att han ibland är ledig på vardagarna. Han verkar dessutom ha en grundsvaghet för beroende då han blir beroende av det mesta han provar: snus, nässprej, värktabletter, efedra mm mm.
De senaste åren har det blivit allt vanligare att han "tar en öl" (läs 3-5 st) på kvällen, i början för att slappna av och kunna somna och nu bara "för att det är gott". Det spelar ingen roll om det är mitt i veckan (ledig dagen efter) eller helg. Jag tycker att han blir otroligt obehaglig av alkohol och vill inte att han sitter och dricker flera öl hur som helst, alldeles ensam. För några år sedan blev han redlöst full när han hade hand om de två äldsta barnen (då ca 7 och 2 år), ramlade nedför en trappa, skrev och svor åt barnens farmor, ignorerade dem totalt och slocknade i ett av barnens sängar. Äldste sonen pratar fortfarande om den händelsen ofta och gråter och säger att det var det läskigaste han varit med om. Sedan dess har vi fått en tredje pojke och när han var endast 4 dagar gammal åkte sambon till sina kompisar för en 2-3 dagar lång suparfest och ringde dessutom till mig ett flertal gånger och var otroligt otrevlig och elak mot mig. Hånade mig och berättade att han varken ville ha ungen eller mig och var så jävla less på mig och det här livet osv osv.
Han dricker i princip allt han kommer över, starksprit, whisky, likör, öl, till och med vin som han inte tycker om. Köper i smyg, håller flaskorna gömda, dricker i smyg och gömmer sedan tomglasen och burkarna. De enstaka vinflaskor vi haft hemma har han druckit upp och sedan satt tillbaka korken och ställt tillbaka så det ska se ut som att de är oöppnade!! Under julledigheten drack han en flaska starkvinsglögg varje kväll. Ibland spetsad med sprit som han gömt.
Inatt har han sovit på ett sånt sätt att jag misstänkte att han druckit alkohol. Och mycket riktigt så hade han gömt tre ölburkar (7,3%) i soppåsen.
Det finns så mycket mer att berätta kring det här. Vad säger ni? Är det jag som är tråkig och fjantig?
Nej, du verkar trots allt vara sund. han är en fullfjädrad alkoholist och du behöver fråga dig själv om det är värt att tillbringa livet med en person som sätter sitt missbruk före andra familjemedlemmars behov.
Sök hjälp hos anhöriggrupper, kontakta vårdcentralen för att få hjälp vart du kan vända dig för att få stöd. Du klarar inte att hantera allt detta ensam. När jag läser vad du skriver så verkar det som om du utvecklat en stor tolerans oh acceptans för hans beteende. Men jag, som utomstående, tycker att dt låter fullständigt besinningslöst det han håller på med.
Dina barn lider allra mest av det här eftersom de är beroende av de vuxnas ansvarstagande.
De blir otrygga och osäkra när de inte vet var/hur pappa är från en dag till nästa.
2
Nej, du verkar trots allt vara sund. han är en fullfjädrad alkoholist och du behöver fråga dig själv om det är värt att tillbringa livet med en person som sätter sitt missbruk före andra familjemedlemmars behov.
Sök hjälp hos anhöriggrupper, kontakta vårdcentralen för att få hjälp vart du kan vända dig för att få stöd. Du klarar inte att hantera allt detta ensam. När jag läser vad du skriver så verkar det som om du utvecklat en stor tolerans oh acceptans för hans beteende. Men jag, som utomstående, tycker att dt låter fullständigt besinningslöst det han håller på med.
Dina barn lider allra mest av det här eftersom de är beroende av de vuxnas ansvarstagande.
De blir otrygga och osäkra när de inte vet var/hur pappa är från en dag till nästa.
Jag är i nästan samma situation som du, jag vet hur du känner dig.
Jag bor med en ny man i mitt liv som gärna tittar ner i ölburken lite för mycket och för ofta. Han har inga barn sedan tidigare, men jag har ett barn (6 år) som bor med oss.
Jag slog näven i bordet, skrev ett brev till han som han fick när han var nykter, skrev precis allt som jag tyckte och kände och hur hans drickande påverkade mig/oss. Det blev bättre i några veckor men nu är vi tillbaka på ruta ett.
Det är tufft och jag vet varken ut eller in. Framför allt så tänker jag på mitt barn, men det är svårt att lämna när jag älskar han så mycket som jag gör. Och det är svårt att lämna honom när min "släkt" bor 50 mil bort, det är svårt att lämna honom när stunderna som är bra är fler än de som är dåliga. Men jag förstår dig så oerhört mycket, för jag är en vilsen själ lika mycket som du.
3
Jag är i nästan samma situation som du, jag vet hur du känner dig.
Jag bor med en ny man i mitt liv som gärna tittar ner i ölburken lite för mycket och för ofta. Han har inga barn sedan tidigare, men jag har ett barn (6 år) som bor med oss.
Jag slog näven i bordet, skrev ett brev till han som han fick när han var nykter, skrev precis allt som jag tyckte och kände och hur hans drickande påverkade mig/oss. Det blev bättre i några veckor men nu är vi tillbaka på ruta ett.
Det är tufft och jag vet varken ut eller in. Framför allt så tänker jag på mitt barn, men det är svårt att lämna när jag älskar han så mycket som jag gör. Och det är svårt att lämna honom när min "släkt" bor 50 mil bort, det är svårt att lämna honom när stunderna som är bra är fler än de som är dåliga. Men jag förstår dig så oerhört mycket, för jag är en vilsen själ lika mycket som du.
Tack för era svar. Efter att jag skrivit inlägget konfronterade jag honom och han erkände direkt. Problemet är dessutom allvarligare än jag trodde. Jag får se hur vi går vidare med det här... "Skönt" att ha fått höra er syn på saken iallafall!
4
Tack för era svar. Efter att jag skrivit inlägget konfronterade jag honom och han erkände direkt. Problemet är dessutom allvarligare än jag trodde. Jag får se hur vi går vidare med det här... "Skönt" att ha fått höra er syn på saken iallafall!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
