Ord på vägen

[mamma till M]

Hej!

Jag är ny här o skulle så gärna vilja ha lite hjälp på vägen. Jag är mor till 4 barn, varav dotter nr:2 (7 år) har en lindrig utvecklingsstörning. Hon går i vanlig klass, o det fungerar för det mesta bra. Enl pedagoger är hon med på rasterna, även om hon ibland står o betraktar utan någon given roll i leken. När jag kommer för att hämta blir hon ibland frustrerad, förståeligt med tanke på att hon säkert får anstränga sig en del på dagarna. Hon leker inte med några av sina klasskamrater på fritiden, o frågar heller inte efter det. Hon har syskon i ungefär samma ålder, som hon leker bra med. Dessutom så tror jag att hon tycker att det för det mesta är ganska skönt att komma hem o slappa på eftermiddagen. Hon har gått kvar ett år på dagis, o går alltså i förskoleklass med 1 år yngre barn. Första terminen gick det jättebra, hon ville alltid gå i skolan och var glad när vi pratade om den. Nu på sista tiden har hon börjat krångla på morronen. Beter sig väldigt barnsligt, fräser o har dåligt humör. Jag vet att det kan vara ett uttryck för en frustration, men det stora problemet är att detta väcker sådan ilska i mig. Jag vet att allt blir bättre av att jag håller mig lugn, o det går till en viss gräns, men ibland rinner det över, jag beter mig barnsligare än hon, stressen gör att jag blir tokig. 4 barn ska iväg på morgonen, o jag till mitt jobb. Min man åker lite tidigare för att hinna, o vi hjälps så klart åt, men jag lämnar alla. Det jag mår sämst över är min ilska gentemot min lilla dotter. Jag vet att hon behöver mig som mest, o jag få ett utbrott!!. Snälla, kom med råd, tips, och reflektioner!! Hur stora krav kan jag ställa på henne? Hur ska jag tänka? Skulle bli så glad för lite kloka råd, från er som har erfarenhet av detta. Jag vill inget hellre än att vara en bra, stöttande mamma, men ibland är det så fruktansvärt svårt. I dag har varit en sådan morgon, o jag har så dåligt samvete...
Kram till er alla. A

[Animisha]

Du låter väldigt klok, och du ser din dotter och förstår vad hon behöver. Så nu gäller det att ordna det praktiskt också. Det första jag tänker på är din man, fast jag vet inte hur pass tidigare han åker. Om hon väcker sådana starka reaktioner hos dig, kan det vara en bra idé att komma överens med honom om att han tar hand om henne, och att du gör annat.
Alternativt kan du fundera på om du kan gå upp en kvart tidigare, så att du har en hel kvart extra att ägna dig åt alla morgonbestyr, så att du förhoppningsvis inte är lika stressad.
Sedan får du gräva lite i dig själv, vad är det i hennes barnsliga fräsande som du har så svårt att ta och väcker så mycket ilska i dig? Du har rätt till stöd från Hab, så du har möjlighet att prata med kuratorn där om du vill ha en bollplank.
Kram på dig!

[mamma till M]

Tack för snabbt svar, det värmde...

[Animisha]

Hej! Vad synd att det bara var jag som svarade. Du skulle kunna klippa & klistra din fråga också i andra forumämnen för att förhoppningsvis få lite fler svar.

[lenee]

när hon gick på sk vanliga skolan också en lindrig utv störning
hon startade med lågstadiet och precis som din dotter iaktog hon allt utan att vara delaktig Jag upplevde det som om det fungerade lärare och ass och specialpedagoer sa som era
Men ,,,, det tog på krafter både hennes o mina att gå färdigt det året Och det var via hab som jag insåg att vi borde byta i alla fall undersöka särskolan på orten Vilket vi gjorde och insåg att det är här hon passar in det är här vänner o lika vilkor finns
Gapet hade växt från lite i förskolan ettan till ett större och svårare i trean
Så vi bytte fick en helt annan tjej glad glad och växter både socialt och inlärningsmässigt Så med facit i hand skulle vi byt tidigare lyssnat på vår dotter inte p våra egnan fördomar ,,
Ja och nu varje ggr vi åker förbi ( ligger i närområdet ) den lågstadieskolan säger hon - där var jag ensam hela jag,
Jag tror personligen att ett av felen vi gjorde var att ha en äldre ass till vår dotter hon o tanten blev ett par gentemot klasskamraterna en ung tjej hade varit bättre någon som klasskompisar gillar inte en mamma tant till . När det är en personlig ass När det gäller hela klassen som på särskolan känns det inte lika punktmarkerat dettta är en högst personlig reflektion av mig så ingen tar illa upp Leene

[anonym]

Jag känner igen allt du skriver... Har inga råd att ge men vill att du ska veta att du inte är ensam med irritation och dåligt samvete efteråt. Livet känns såå orättvist ibland. Kram

[A i underlandets mor]

Hejsan
Min tjej som är lindrigt utveckligstörd pockar på min uppmärksamhet hela tiden. Hon är 9 år och har syskon som också vill få min tid. Jag upplever att jag har haft mer tålamd med henne.Men nu på sista tiden känner jag att jag kan bli såå irriterad. Hon blir ledsen om jag visar min irritation. Mer ledesn än de andra barnen hemma. Känsligare å nåt sätt så jag får också dåligt samvete. tänker dock att hon också som alla andra barn behöver lära sig att det inte bara finns hon i hela värden. Att hon inte kan tjata sig till vad som helst osv bara för hn är lite utvecklingstörd. Härliga barn vi har Kram