om kejsarsnitt...funderingar

[Annamed5]

idag pratade jag med en bekant om att föda barn. Jag sa att min skräck är att bli utsatt för ett onödigt kejsarsnitt, att inte få föda mitt barn.
Hon blev väldigt upprörd och tyckte att man ( ska genomgå planerat snitt, viilket jag inte visste, hon har fött vaginalt tidigare), visst föder barn när man genomgår ett kejsarsnitt, var hennes mening.

Jag tycker inte det, barnet blir ju fött, men man kan väl inte säga att man föder barn när man genomgår ett kejsarsnitt?

Att föda- en aktiv handling, eller? Den aktiva handlingen i ett kejsarnitt står ju en kirurg för. kvinnan möjligtvis för beslutet att barnet skall födas på det sättet.

Kanske inte det allra viktigaste, men dock en fundering...

[karinko]

Allt är en fråga om definitionen av ordet "föda". Vad ska jag som blev snittad första gången säga då? Jag har fött ett barn och... vadå...? Vad gjorde jag gång nummer ett? Fött ett barn och blivit förlöst en gång? Betyder inte förlöst samma sak som föda? Varför är det viktigt att skilja ut kejsarsnittsförlossning från en vaginal förlossning???? Jag har fött två barn dvs två barn har kommit ut ur mig, jag har blivit förälder två gånger, , sett frukten av vår kärlek två gånger. DET är viktigt, inte vilket hål ungarna kommit ut ur.

[karinxxx]

Nja, det har blivit comme il faut, åtminstonde här inne, att skilja på föda vaginalt och föda med snitt. Det har visat sig är minst antal blir upprörda då.

[.Lina.]

Jag tror att föda är en aktiv handling som ofta reduceras till en passiv förlossning vare sig den är vaginal eller kirurgisk. En anledning är förlossningsvårdens inriktning och uppbyggnad, och en annan är att själva fenomenet att föda är så undertryckt i vår kultur att väldigt få kvinnor faktiskt har den fulla upplevelsen av att göra det.

Jag har haft fem kirurgiska förlossningar och har upplevt såväl amputation som extas. Amputationen skedde vid tredje förlossningen och med löfte om att aldrig låta en likadan förlossning ske med mig eller mitt barn igen gick jag in för min fjärde förlossning med ett helt annat fokus. Mitt värkarbete bestod i att hitta de personer jag ville föda tillsammans med på förhand, personer med insikt om förlossningsprocessens osynliga delar och vilka jag kunde ge ett oförbehållslöst förtroende. Jag sökte efter personer kring vilka jag kunde vara blottad och sårbar på alla plan, där jag kunde släppa all kontroll och kontakt med yttervärlden, inte för att jag var trygg med min fysiska säkerhet (att sköta knivar räknar jag med att varje förlossningsläkare klarar av) utan för att jag visste att mitt förlossningsteam var mina förlängda armar och att de skulle göra det – och *bara* det – som jag rent fysiskt inte kunde göra själv, utan att inkräkta på mitt utrymme, utan att ta över mitt barn, och utan att gå in och störa den ömtåliga och otroligt kraftfulla process som jag och mitt barn gick igenom. Jag hittade en läkare som förstod precis vad jag behövde, han satte ihop precis det förlossningsteam som jag önskade och jag hade en fantastisk förlossning, både av ett barn och en kraft i mig som gjorde mig hög i mer än ett år.

Problemet med kejsarsnittsförlossningar är att förlossningsvården inte fattar det här. Inför mitt femte snitt försökte jag förklara mina behov för massa olika läkare och barnmorskor, men allt jag sa gick rätt förbi dem. Även efter trettio minuters samtal med förlossningsläkare, anestesiläkare och barnmorska på specialistmödravården blev jag refererad till som ”patienten” och tröstad med att jag kunde vara helt trygg på sjukhuset och inte behövde vara rädd för någonting. När snittet sedan gjordes trampade förlossningsläkaren bara på, satte igång och genomförde operationen trots att bedövningen inte satt som en smäck, jag var helt ur balans och bara kved ”Rör inte min mage, rör inte min mage!”.

Det svåra med kejsarsnittsförlossningar är inte att den är kirurgisk utan att man är så otroligt utlämnad. Om man bara ser på en förlossning i termer av att få ut ett barn, så spelar det inte så stor roll. Men om man ser på förlossning som en transformativ process, som ett flöde av urkraft, en psykisk och fysisk transformation av såväl mor som barn, så är det ganska mycket som står på spel.

[Annamed5]

hmm, nja, förälder kan bli utan att ha barnet kommit ur ens egen kropp, tycker jag.

Jag blev så ställd när hon sa att hon skulle föda med kejsarsnitt, det är inte viktigt att särskilja dem (annat än ur medicinskt och psykologiskt perspektiv möjligtvis).
Hur utrrycker du dig? Säger du att du födde ditt barn med kejsarsnitt? Eller att "det blev kejsarsnitt"?

Jag har definitivt aldrig blivit förlöst och det är viktigt för mig, jag avskyr det uttrycket, jag har fött barn och det har jag rätt att vara stolt över, att säga att jag blivit förlöst är att ta ifrån mig något mycket stort!

[Annamed5]

Jag villi nte göra någon upprörd! Jag undrar om man säger att man föder barn genom kejsarsnitt... "jag födde min dotter genom kejsarsnitt", säger man så?

[Annamed5]

Ja, jag har förstått att man får kriga om man inte bara vill ha sitt barn utopererat och räddat till livet
Det verkar ju vara vårdens enda mening, att ett barn ska överleva och fortsätt att leva.
För mig handlar förlossning om så mycket mer än så. Klart att jag vill att min barn ska födas levande och att det ska fortsätta leva, men en förlosnning har så mycket större mening än så. För mig har mina barns födelser varit helt klart livsomvälvande upplevelser, upplevelser som gjort att jag vuxit, tänjts och förändrats som människa.
Inte mina barns födelser enkom utan även själva förlossningen som ledde fram till födelsen.

Jag antar att man kan ha den upplevelsen av en kejsarsnittsförlossning, jag tror att det är ovanligt, de flesta verkar vara, inte i stunden, utan endast närvarande i ögonblicket då barnet är ute ur magen.

som vanligt är det både intressant och mycket givande att läsa dina inlägg
jag läste i ett annat forum att det inte ens är självklart att modern får ha sitt barn hos sig medan hon är på uppvaket, det är ju fruktansvärt inhumant, synen på dessa 2 förlossningssätt skiljer sig katastrofalt åt inom just förlossningsvården.

[JmedNochM]

Beror väl på hur man ser om saken. Upprördheten från de som snittas beror väl på att endel tror att det är ett mindre duktigt sätt att föda på,eller att de känner så. Tycker inte man behöver definiera vad som är att föda och inte föda. Det du menar är väl att du inte vill gå miste om det en vaginal förlossning innebär.

[Anonym]

Tycker som du... föda- aktivt, förlöst- passivt.
MEN... vet också att detta är riktigt känsligt.
Precis som någon pratade om frukten av deras kärlek osv, men jag tycker inte att det har med saken att göra, provrörsbarn etc, är inte mindre deras barn, även om själva tillkomsten av dem inte var en kärleksakt (tror iofs det ligger minst lika mycket kärlek bakom där, men själv akten

Kejsarsnitt är ett känsligt ämne helt enkelt, och nu, när jag väntar ett stort barn (beräknas 4800), förutsätter alla att jag ska begära snitt, men jag vill föda "normalt". Helt plötsligt anses jag onormal...
Men, min åsikt är... att kejsarsnitt är bra, i nödfall, men har blivit lite väl mycket rutin, är helt övertygad om att det går att föda heffaklumpar också, får väl se om ett par veckor om jag har fel

Jag vill föda... inte bli förlöst.

[~Ida~]

Skulle heller inte säga att jag fött barn om jag blivit snittad däremot blir ju barnet fött men jag är ju tämligen oaktiv i det. Man kan ju t o m sova utan att det gör någon skillnad för själva födelsen av barnet.

Jag valde ju att föda min 3:a i säte framför att bli snittad eftersom jag inte ville genomgå en så stor operation om det inte var absolut nödvändigt för mig eller bebisen och det var det ju inte.

Skulle jag någon gång få en 4:a skulle min stora skräck då också vara snitt. Inte så mycket för att bli berövad upplevelsen att föda (även om det givetvis vore lite tråkigt) men mest för att jag tycker de låter så otroligt läskigt att bli uppsprättad.

[Annamed5]

Det var egentligen inte det det handlade om, men nej, jag skulle ju inte vilja missa det. Förlossningsprocessen är ju lika viktig som barnets födelse men på ett annat sätt, för mig.
"Duktig" eller ej, man är ju inte aktiv under själva snittet som under en förlossning.

Jag hörde en anhörig till mig säga till sin väninna en gång att hon fött "onaturligt med kejsarsnitt". Jag blev så arg, hur kan man se det så? Dessutomm hade hon själv fått en massa droger under förlossningen, bla petidin och epidural, är det naturligt, hon missade väl lika mycket av den naturliga processen som sin väninna som blev sövd?
Dumheter...jag menar inte att värdera eller göra någon upprörd.
Jag undrar om de som gått igenom ett kejsarsnitt känner att de FÖTT barnet?

Jag undrade egentligen bara om man säger "föda med kejsarsnitt", det verkar inte som om andra ser det så. Jag har aldrig hört det förr.
De flesta verkar säga- barnet föddes med kejsarsnitt.

Det spelar ingen roll, vad som däremot spelar roll, tycker jag, framkommer oerhört väl i .Lina. s inlägg.

Processen som leder fram till ögonblicket då barnet föds har ett syfte! Oavsett hur den ser ut, det är synd att så många väljer bort den.

[Anonym]

Handlar väl om att ordet föda, innehåller en aktiv del. med kejsarsnitt är läkaren den aktiva. Kvinnan ligger trots allt bara där sövd eller ej, men det är inte hennes prestation som avgör något.
Menar inte att de är sämre, eller minde mödrar för det, är själv mer rädd för kejsarsnitt än att föda.
Men det aktiva i förlossningen försvinner för mamman.

[-Kattis-]

...inlägg som oerhört välformulerat tydliggör hur en förlossning kan vara passiv eller aktiv oavsett om den sker vaginalt eller med snitt. Födandet är en psykologisk, fysiologisk, social och kulturell process, i den processen kan kvinnan vara subjektet eller objektet och detta kan ske vid vaginal förlossning likaväl som vid snitt.

En kvinna kan tragiskt nog bli passiviserad, förminskad, nedvärderad, överkörd och traumatiserad vid både vaginal och snittförlossning, Och omvänt så kan hon vid båda förlossningssätten bli aktiverad, stärkt, myndigförklarad, respekterad och bekräftad och därmed ha "fött" både sitt ban och sig själv som mamma,

Att bli förälder är för mig inte detsamma som att föda. Även de som adopterar ett barn blir ju föräldrar. Föräldrablivandet är en process som alltså inte måste vara kopplat till själva födandet.

[-Kattis-]

...läser Linas inlägg här ovanför så ser du att en kejsarsnittsförlossning kan vara en i högsta grad aktiv process, på flera plan, för den födande kvinnan.
Födande är inte enbart själva utkrystandet av ett barn, det är så väldigt mycket mer, och större, och svårare, än så.

[Annamed5]

precis, i det du skrev om utkrystande....en förlossningsprocess är så mycket mer än så...och börjar så mycket tidigare. Den handlar inte, bör inte, handla om enbart ögonblicket då barnet föds och är levande. I det går en en massa förlorat... Det tråkiga är, ser jag tydligt nu att en hel massa kvinnor väljer bort det, ivrigt påhejade av sjukvården.

[Anonym]

fortfarande... även om hon kan vara aktiv i sitt val av bra personal, team. Så blir hon i mina ögon förlöst av läkaren (både den som är bra eller mindre bra).
Vid en förlossning kämpar man i timmar, och till slut även mot sitt förstånd, tar man i, fast det känns som att man ska gå upp i molekyler, för att få ut barnet.

Jag säger absolut INTE att man är mindre, eller sämre mamma på något sätt, men i min ögon, blir man förlöst med kejsarsnitt, och föder vaginalt.

Man är helt enkelt mindre aktiv i själva födelseögonblicket, där är det läkaren som presterar vid ett kejsarsnitt. Bebisen i sig är precis samma underbar underverk, mamman lika mycket mamma.

[Karolina.]

Vilken fantastikt bra beskrivning av att föda, oavsett förlossningssätt!! *gör vågen*

Du skriver:
"Jag sökte efter personer kring vilka jag kunde vara blottad och sårbar på alla plan, där jag kunde släppa all kontroll och kontakt med yttervärlden, inte för att jag var trygg med min fysiska säkerhet (att sköta knivar räknar jag med att varje förlossningsläkare klarar av) utan för att jag visste att mitt förlossningsteam var mina förlängda armar och att de skulle göra det – och *bara* det – som jag rent fysiskt inte kunde göra själv, utan att inkräkta på mitt utrymme, utan att ta över mitt barn, och utan att gå in och störa den ömtåliga och otroligt kraftfulla process som jag och mitt barn gick igenom. "

Byt ut "knivar" mot CTG-apparater/skalpelektroder/etc och "förlossningsläkare" mot "personalen på förlossningsavdelningen" så har du en beskrivning av hur jag resonerar inför en nära förestående vaginal (förhoppningsvis) förlossning.

Jätteviktigt att poängtera att födandet är en process som vida överstiger det som händer rent fysiskt och medicinskt. *Tar av mig hatten för dig*

[-Kattis-]

...mer som att alltför många kvinnor inte ens ges chansen och förtroendet att välja överhuvudtaget. Och det gäller både de som föder vaginalt och de som föder med snitt. Som på grund av våra rådande normer, vårdens hierarkiska och rutinbaserade system och brist på verkligt individualiserat stöd förmenas möjligheten att fullt ut, på alla plan, genomgå den transformativa process som Lina beskriver så väl i sitt inlägg.

[-Kattis-]

...varför fokusera enbart på det som du kallar "själva födelseögonblicket"? Då reducerar du, tycker jag, födandet till en teknikalitet, till att barnet krystas ut genom ett hål i underlivet av mamman eller dras ut genom ett hål i buken av en doktor.

Att föda är för mig så oändligt mycket mer, det handlar som sagt om en omvälvande och transformerande psykologisk, fysiologisk, social, kulturell, sexuell process (ja, födandet är en del av kvinnans sexuella cykel) och hur den processen avslutas rent tekniskt är egentligen en väldigt liten del i sammanhanget.

[Anonym]

Inte bara födelseögonblicket... förlossningen (vaginal), pågår mycket längre än så.

Låt mig säga såhär...Jag hade fött hemma, om det inte fanns risker, jag hade kunnat föda hemma, eftersom det är JAG som föder, en prestation av mig, som man uppenbarligen inte har helt rätt att vara jävligt stolt över!
Jag, min kropp, med stöd av min man, presterar detta, på sjukhus, pga risker, och jag hade såklart tagit kejsarsnitt istället för att äventyra mitt barn (eller mig).
Kejsarsnitt, görs inte hemma, kan inte heller göras hemma, av endast föräldrarna (om inte pappan är läkare). Det är inte de som förlöser, de blir förlösta, blir föräldrar precis som oss, men själva förlossningen sköts av medicinsk personal.

Finns många som inte klarar av att genomgå en förlossning, varför kan man inte få vara stolt över att vara en av dem som kan??
Betyder inte att jag ser ner på varken de som inte kan eller vill. Precis som jag inte heller ser ner på de som inte kan eller vill ha barn.