Nu är det säkerligen spöstraff på det jag skriver, men har funderat på ett tag det här med att föda fram ett biologiskt barn jämfört med att adoptera. Själv har jag på nära håll erfarenhet av både ock vill jag tillägga, och inget barn är mig kärare än något annat oavsett var det kommer ifrån. Men, det känns lite som att man numera inte får ens andas om att kanske det är en speciell känsla med att med sin partner bli gravid och sen föda sitt gemensamma biologiska barn - ett barn som har ens gener (bra och dåliga) och som man ser likheter i sig själv med. Att det är likvärdigt med att adoptera ett barn. Är det inte så att det helt enkelt är olika upplevelser? Självklart är ett barn som är adopterat lika älskat som ett biologiskt barn, det är inte så jag menar - men det här med att föda sitt barn som är gjort med den man älskar, och få upp barnet på bröstet direkt efter födseln, måste ändå vara totalt oslagbart. Eller?
1
Om biologiska/adopterade barn Nu är det säkerligen spöstraff på det jag skriver, men har funderat på ett tag det här med att föda fram ett biologiskt barn jämfört med att adoptera. Själv har jag på nära håll erfarenhet av både ock vill jag tillägga, och inget barn är mig kärare än något annat oavsett var det kommer ifrån. Men, det känns lite som att man numera inte får ens andas om att kanske det är en speciell känsla med att med sin partner bli gravid och sen föda sitt gemensamma biologiska barn - ett barn som har ens gener (bra och dåliga) och som man ser likheter i sig själv med. Att det är likvärdigt med att adoptera ett barn. Är det inte så att det helt enkelt är olika upplevelser? Självklart är ett barn som är adopterat lika älskat som ett biologiskt barn, det är inte så jag menar - men det här med att föda sitt barn som är gjort med den man älskar, och få upp barnet på bröstet direkt efter födseln, måste ändå vara totalt oslagbart. Eller?
Det är som du säger två skilda saker och bägge har sina värden och kan inte jämföras. Det är två ting som står brevid varandra och är unika på varsitt sätt.
Alla upplever inte heller förlossningar som något fantastiskt.
Vid adoption är det säkert en helt underbar känsla att få sitt hett efterlängtade barn i sin famn för första gången.
Jag tycker att bägge förhållandena är helt naturliga och oslagbara på sitt sätt. Lycklig är den som får uppleva bägge
2
Det är som du säger två skilda saker och bägge har sina värden och kan inte jämföras. Det är två ting som står brevid varandra och är unika på varsitt sätt.
Alla upplever inte heller förlossningar som något fantastiskt.
Vid adoption är det säkert en helt underbar känsla att få sitt hett efterlängtade barn i sin famn för första gången.
Jag tycker att bägge förhållandena är helt naturliga och oslagbara på sitt sätt. Lycklig är den som får uppleva bägge
Nog är det en upplevelse alltid. Men att inte kunna få barn, kämpa med att få adoptera, vänta, längta å sen äntligen få det barnet i famnen tror jag är minst lika oslagbart.
3
Nog är det en upplevelse alltid. Men att inte kunna få barn, kämpa med att få adoptera, vänta, längta å sen äntligen få det barnet i famnen tror jag är minst lika oslagbart.
Har både biologiska barn och adopterade barn och det är ju två helt skilda saker. Att se sitt nyfödda barn för första gången är självklart speciellt, men det är det att träffa sitt adoptivbarn för första gången också! För mig har det varit två skilda erfarenheter och jag kan inte värdera det ena högre än det andra. Men jag erkänner att vara just gravid och att föda barn var något jag längtade efter, istället för att adoptera (efter de två vi redan adopterat alltså) men nu blev det ändå ingen "vanlig" förlossning.
Men väntan på ett barn man ska adoptera och få barnbskedet kan ju jämföras lite med en graviditet, förutom att jag ialalfall var så mycket otåligare osv
4
Har både biologiska barn och adopterade barn och det är ju två helt skilda saker. Att se sitt nyfödda barn för första gången är självklart speciellt, men det är det att träffa sitt adoptivbarn för första gången också! För mig har det varit två skilda erfarenheter och jag kan inte värdera det ena högre än det andra. Men jag erkänner att vara just gravid och att föda barn var något jag längtade efter, istället för att adoptera (efter de två vi redan adopterat alltså) men nu blev det ändå ingen "vanlig" förlossning.
Men väntan på ett barn man ska adoptera och få barnbskedet kan ju jämföras lite med en graviditet, förutom att jag ialalfall var så mycket otåligare osv
Jag förstår vad du menar, utan att ha adopterat. För jag tänkte nämligen exakt den tanken när jag fick mitt första barn. Just att "jag hade älskat vilket barn som helst oavsett om jag hade fött det själv eller adopterat". Minns det tydligt.
För ett barn är ju en egen individ, en människa i miniformat som inte är något minijag. Jag har iof alltid sett människor som människor, och bebisar som företeelse har jag inte förstått mig på eftersom det är en _människa_ och ingen _bebis_.
Typ så.
Så jag kan inte säga att det var någon himlastormande över att få upp en nyfödd bebis på magen. Inte så att jag blev direkt överväldigad direkt. Den känslan kom mycket senare när jag lärde känna den nya människan jag tog med mig hem från BB.
'
5
Jag förstår vad du menar, utan att ha adopterat. För jag tänkte nämligen exakt den tanken när jag fick mitt första barn. Just att "jag hade älskat vilket barn som helst oavsett om jag hade fött det själv eller adopterat". Minns det tydligt.
För ett barn är ju en egen individ, en människa i miniformat som inte är något minijag. Jag har iof alltid sett människor som människor, och bebisar som företeelse har jag inte förstått mig på eftersom det är en _människa_ och ingen _bebis_.
Typ så.
Så jag kan inte säga att det var någon himlastormande över att få upp en nyfödd bebis på magen. Inte så att jag blev direkt överväldigad direkt. Den känslan kom mycket senare när jag lärde känna den nya människan jag tog med mig hem från BB.
'
Men känner ändå att jag vill svara dig, utifrån min synvinkel.
Att få ett biologiskt barn som är "halva du och halva jag" är inte på något sätt en garanti för en "rosafluffig" förlossning och att man får upp sitt barn på bröstet direkt när h*n kommer ut. Det kan vara så att det går snett och att de som i vårt fall måste springa iväg med barnet till ett annat rum för att hålla honom vid liv...
Vår Viktor fick jag inte se förrän X antal timmar efter förlossningen, då jag själv också råkade ut för att moderkakan hade smält ihop med livmoderväggen och en omfattande och allvarlig operation krävdes. Det var inte säkert att jag skulle klara mig, men det gjorde jag, tack och lov.
Nu väntar vi barn igen - denna gång i hjärtat!
Vårt nästa barn och Viktors syskon kommer att komma från ett land långt långt borta. Den dagen vi blir föräldrar igen kommer jag inte föda barn, utan telefonen kommer att ringa! Det är så galet stort att jag inte kan föreställa mig det!
Ännu mindre kan jag föreställa mig den dagen då vi är på ett barnhem i Bolivia och vårt barn kommer sättas i mitt knä för allra första gången....
För mig känns det som om det kommer slå minst lika högt!
Mamma till ♥ Viktor ♥f/d maj -02 och ♥ Hugo ♥ juni -08
6
Du får inget smisk av mig... Men känner ändå att jag vill svara dig, utifrån min synvinkel.
Att få ett biologiskt barn som är "halva du och halva jag" är inte på något sätt en garanti för en "rosafluffig" förlossning och att man får upp sitt barn på bröstet direkt när h*n kommer ut. Det kan vara så att det går snett och att de som i vårt fall måste springa iväg med barnet till ett annat rum för att hålla honom vid liv...
Vår Viktor fick jag inte se förrän X antal timmar efter förlossningen, då jag själv också råkade ut för att moderkakan hade smält ihop med livmoderväggen och en omfattande och allvarlig operation krävdes. Det var inte säkert att jag skulle klara mig, men det gjorde jag, tack och lov.
Nu väntar vi barn igen - denna gång i hjärtat!
Vårt nästa barn och Viktors syskon kommer att komma från ett land långt långt borta. Den dagen vi blir föräldrar igen kommer jag inte föda barn, utan telefonen kommer att ringa! Det är så galet stort att jag inte kan föreställa mig det!
Ännu mindre kan jag föreställa mig den dagen då vi är på ett barnhem i Bolivia och vårt barn kommer sättas i mitt knä för allra första gången....
För mig känns det som om det kommer slå minst lika högt!
Varje gång jag läser om andras adoptivresa pirrar det till lite och jag tänker tillbaka... Så nervsslitande men samtidigt underbart...
Önskar er all lycka med erat barn och Viktors syskon och hoppas att han/hon kommer till er snart
7
Varje gång jag läser om andras adoptivresa pirrar det till lite och jag tänker tillbaka... Så nervsslitande men samtidigt underbart...
Önskar er all lycka med erat barn och Viktors syskon och hoppas att han/hon kommer till er snart
Jag känner sponant att det måste smälla högre. För just att man inte heller är ensam som man faktiskt är vid en förlossning, måste ju vara väldigt speciellt. Och en adoption är ju inte heller direkt smärtfri och jag skulle gissa att den startar igång fler känslor än man kände till att man hade i sin kropp.
8
Jag känner sponant att det måste smälla högre. För just att man inte heller är ensam som man faktiskt är vid en förlossning, måste ju vara väldigt speciellt. Och en adoption är ju inte heller direkt smärtfri och jag skulle gissa att den startar igång fler känslor än man kände till att man hade i sin kropp.
Tack Emiie!
Vart kommer dina barn ifrån? *nyfis*
Ja, det är verkligen nervslitande OCH tålamodskrävande må jag säga... Men vad ska man göra? En vacker dag så ringer ju telefonen... och jag har "Saltkråkan" som ringsignal... tycker det passar bra!
9
Tack Emiie!
Vart kommer dina barn ifrån? *nyfis*
Ja, det är verkligen nervslitande OCH tålamodskrävande må jag säga... Men vad ska man göra? En vacker dag så ringer ju telefonen... och jag har "Saltkråkan" som ringsignal... tycker det passar bra!
Jag har erfarenhet av barnlöshet och längtan och beslut att adoptera och är helt 100 på att jag skulle älskat det barnet lika mkt som mina biologiska, som jag till slut fick. MEN visst håller jag med om att den upplevelsen att bära och föda ett barn är oslagbar! Och det var ju just förlusten av DET jag sörjde när jag troddee jag inte kunde och skulle adoptera.
Det ÄR helt enkelt två olika saker, hur mkt man älskar sitt barn (och där tror jag inte blodsband spelar någon roll) och det magiska i att bära ett barn i sin kropp, föda detta barn etc etc.
För mig kan INGET nå upp till att ha fått bära mina barn och ha dem växande i min kropp - inget!
10
Jag har erfarenhet av barnlöshet och längtan och beslut att adoptera och är helt 100 på att jag skulle älskat det barnet lika mkt som mina biologiska, som jag till slut fick. MEN visst håller jag med om att den upplevelsen att bära och föda ett barn är oslagbar! Och det var ju just förlusten av DET jag sörjde när jag troddee jag inte kunde och skulle adoptera.
Det ÄR helt enkelt två olika saker, hur mkt man älskar sitt barn (och där tror jag inte blodsband spelar någon roll) och det magiska i att bära ett barn i sin kropp, föda detta barn etc etc.
För mig kan INGET nå upp till att ha fått bära mina barn och ha dem växande i min kropp - inget!
O yes! Det gör den...
Jag mår t ex illa som f-n när jag vågar ta fram de känslor som jag TROR kommer när telefonen ringer... och när vi får se och krama om vår son/dotter för första gången. Jag mår så illa - av lycka! Brister nästan... Det är lite otäckt, men samtidigt underbart förstås. Det pirr som uppstår i magen när jag vågar och orkar, de går inte att förklara! Men tyvärr är det inte inte så ofta jag pallar med det just nu... väntan ÄR skittuff...
Men åh, så underbart det kommer bli när vi får hålla vår Liten i famnen första gången. H*n kommer säkert gallskrika och spjärna emot.. men det gör inget... för h*n är vår och vi har hela livet på oss....
11
O yes! Det gör den...
Jag mår t ex illa som f-n när jag vågar ta fram de känslor som jag TROR kommer när telefonen ringer... och när vi får se och krama om vår son/dotter för första gången. Jag mår så illa - av lycka! Brister nästan... Det är lite otäckt, men samtidigt underbart förstås. Det pirr som uppstår i magen när jag vågar och orkar, de går inte att förklara! Men tyvärr är det inte inte så ofta jag pallar med det just nu... väntan ÄR skittuff...
Men åh, så underbart det kommer bli när vi får hålla vår Liten i famnen första gången. H*n kommer säkert gallskrika och spjärna emot.. men det gör inget... för h*n är vår och vi har hela livet på oss....
Telefoner kan ge mig hjärtattack Antingen hoppa till varje gång den ringer, eller så är jag beredd på att svimma när jag svarar... fast nu på senare tid har jag vant mig Var ju ett tag sedan våra pojkar kom till oss!
Båda två är från sydkorea
15
Telefoner kan ge mig hjärtattack Antingen hoppa till varje gång den ringer, eller så är jag beredd på att svimma när jag svarar... fast nu på senare tid har jag vant mig Var ju ett tag sedan våra pojkar kom till oss!
Båda två är från sydkorea
Vet vad? Att det är magiskt att bära sitt barn i sin kropp?
Jag har gått hela den känslomässiga biten vad gäller adoption, så jag anser mig "veta" en hel del. Men, såklart, talar jag enbart för mig och mina upplevelser - andras dito har min fulla respekt!
16
Vet vad? Att det är magiskt att bära sitt barn i sin kropp?
Jag har gått hela den känslomässiga biten vad gäller adoption, så jag anser mig "veta" en hel del. Men, såklart, talar jag enbart för mig och mina upplevelser - andras dito har min fulla respekt!
Jag förstår det, och jag kommer ju aldrig att förstå den känsla eftersom jag aldrig har varit i närheten ens. Jag upplevde det inte heller speciellt spännande ens när jag blev gravid.
Och jag kan nog sakna den där känslan av att kunna få längta så starkt att man liksom exploderar av förväntan och lycka när dagen kommer när man sedan står där och tittar på ett par ögon som tittar tillbaka.
Det är stort!!!
17
Jag förstår det, och jag kommer ju aldrig att förstå den känsla eftersom jag aldrig har varit i närheten ens. Jag upplevde det inte heller speciellt spännande ens när jag blev gravid.
Och jag kan nog sakna den där känslan av att kunna få längta så starkt att man liksom exploderar av förväntan och lycka när dagen kommer när man sedan står där och tittar på ett par ögon som tittar tillbaka.
Det är stort!!!
Jag har inte börjat hoppa till än när telefonen ringer i o m att vi inte är längst fram i kön bland de svenska familjerna än... Men den dagen vi står som nr 1 så vette sjutton om jag vågar ha signalen på ens!
Vad mysigt med två söner! Men antar att du/ni även har biobarn då jag ser din avatar?
19
Jag har inte börjat hoppa till än när telefonen ringer i o m att vi inte är längst fram i kön bland de svenska familjerna än... Men den dagen vi står som nr 1 så vette sjutton om jag vågar ha signalen på ens!
Vad mysigt med två söner! Men antar att du/ni även har biobarn då jag ser din avatar?
Jag spyr dygnet runt i typ 5-7 månader. Tänk vinterkräksjulka i månader. Det är skitjobbigt och krävande. Känns svårt att känna sig gravid och lycklig i alla dessa kräkmånader.
Fåt tanka upp mig med dropp på sjukhus ofta för att jag blir så uttorkad. Sedan sista månaderna havandeskapsförgiftning. Inte så kul det heller.
För mig har det tagit månader att återhämta mig efter mina två graviditeter. Jag har inte haft hollywood graviditeter eller förlossningar. När bäbisen väl kom ut så har kärleken fått växa fram när jag lärt känna det lilla livet.
Jag har inte känt direkt som om hela världen stod stilla eller så.
Är utlandssvensk. Har även dyslexi. Sorry för ev. taskig stavning..Gör så gott jag kan..
20
avskyr att vara gravid Jag spyr dygnet runt i typ 5-7 månader. Tänk vinterkräksjulka i månader. Det är skitjobbigt och krävande. Känns svårt att känna sig gravid och lycklig i alla dessa kräkmånader.
Fåt tanka upp mig med dropp på sjukhus ofta för att jag blir så uttorkad. Sedan sista månaderna havandeskapsförgiftning. Inte så kul det heller.
För mig har det tagit månader att återhämta mig efter mina två graviditeter. Jag har inte haft hollywood graviditeter eller förlossningar. När bäbisen väl kom ut så har kärleken fått växa fram när jag lärt känna det lilla livet.
Jag har inte känt direkt som om hela världen stod stilla eller så.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Antingen hoppa till varje gång den ringer, eller så är jag beredd på att svimma när jag svarar... fast nu på senare tid har jag vant mig 