Hej på dig själv & grattis till giftemålet!
Här går livet åt precis motsatt håll, vet inte vart jag ska ta vägen.
I fredags talade Thomas om att han inte ville fortsätta leva med mig längre.
Det känns väldigt tungt efter 11 år tillsammans varav 9 som gifta.
Chocken har väl börjat släppa, men jag har inte accepterat det än.
Vad jag än så länge vet, är att jag kommer ha barnen i stort sett hela tiden, förutom varannan helg. Allt för att de ska kunna känna så mkt stabilitet & trygghet som möjligt (sedan lär ju hela deras världar vändas när de inte längre får träffa pappa varje dag ändå).
Vet inte hur vi ska gå vidare från detta, vill inte hasta, måste ta det i det lugna tempot.
Men jag antar att huset måste säljas, helst innan sommarn är slut, så att Hanna slipper byta skola mitt i en termin.
Barnen vet inget än, de stora verkar inte känna av vad som händer, men lilla Tuva är helt som förbytt, hon bråkar, käftar, gråter mkt, kan inte sova lugnt på natten.
Så ungefär så roligt har vi det här för tillfället.
Ngt positivt är iaf att jag äntligen kommit igång med operation viktminskning, efter avbrottet i somras som olyckan orsakade (gick ju till råga på allt upp 8 kg, tack vare skadan)
Eftersom detta är julisnacket kanske jag ska avlägga en Theo-rapport åxå;
Han är världens vildaste, pratar nonstop....helst ska det få riktigt fort & riktigt otydligt.
Tycker allra mest om att sjunga, hjälpa till att laga mat & rita.
Slutade med nappen för kanske 5-6 månader sedan....men fuskar kopiöst mkt....smyger iväg med lillasysters nappar, brukar försöka smussla med sig några i pyjamasen när han går & lägger sig. Man måste muddra honom/sängen på kvällen.
Menmen, han lär nog ha slutat helt om några år
Just det...världens mest morgonpigga unge är han åxå, många gånger vi har fått springa upp & stoppa honom i trappan kl. 3-4 på natten, när han ansett sig sovit klart.
. Hoppas allt är bra med er alla!
