Ber om hjälp!!! önskar råd. *ot*

[Jost med Busfröna]

Min väninnas dotter...
Är 2,5år. Jag har en dotter som är en aning äldre och en som är fem.
Till problemet. Min väninnas dotter lyder inte. Hon går fram till mina barn eller andra barn på tex öppna lekskolan och knuffar omkull dem eller klöser mot ögonen eller rycker dem i håret. Hon tar de andra barnens leksaker och tränger sig före i ruschbanan.
Mamman säjer oftast till men flickan tar inte åt sig och bara fortsätter.
Dottern blir mycket sällan ledsen om man skäller på henne eller säjer till på skarpen. Inte heller stannar hon kvar i ett rum eller på en lekplats utan tar första tillfälle att "rymma" Hon verkar inte heller känna någon oro eller bli ledsen när hon kommer bort eller när mamman inte är i närheten.

Jag frågar er om råd eftersom dotterns beteende påverkar vår vänskapsrelation. Mina tjejer vill inte åka och leka på samma ställen som väninnans dotter. De får ju ofta smällar och klösmärken, nu sist ett blödande precis under ögat.
Hur skall jag vägleda min väninna att hantera sin dotter. Vad tror ni. Kan det vara ngt som inte står rätt till? Hon är ju när hon vill en underbar unge som scharmar många med sitt annars öppna sätt.

[~Ida~]

till så får man hindra henne helt enkelt.

Jennie är en sådan som förstått "Nej" från start och Pontus har varit helt immun. Han har det _INTE_ funkat att säga åt och tro mig jag har provat precis alla tonarter som finns inkl falsett, illvrål, avgrundsvrål men det biter inte och är liksom inte värt mödan att hetsa upp sig.

Hemma får han sitta på trappen när han beter sig illa. Att säga "Pontus du får inte..." hjälper föga men däremot brukar jag fråga honom om han vill sitta på trappen och svaret blir alltid "Nej" och då säger jag "Okej, men sluta då med ...." och oftast så lugnar han då ner sig. Undantag finns givetvis men ofast slutar han bråka/slåss/retas.

Har vi varit borta så har han inte fått leka om han tagit saker av andra/slagits. Han har fått en varning och sen har han fått sitta i knät om han inte sköter sig. Alternativt har vi gått. Tro inte han suttit stilla och snällt men jag har hållit honom hur arg han än har varit. Sen sisådär 20 minuter senare har han fått en ny chans att vara på golvet. Unden tiden han varit i famnen har han fått läsa böcker, leka med enstaka leksaker osv och ibland har han velat det och ibland har han bara varit arg. Man får vara envisare än barnet och konsekvent och punktmarkera om så behövs.

Pontus var som värst mellan 1.5 och 2.5 och nu är han så mycket lättare att ha att göra med. Men oj vilka duster vi haft.

[FinlandsSofia]

Vi har samma problem med min mans systerdotter som är 2,5 år. Hon är väldigt hårdhänt med Leah, genast hon får en chans knuffar hon omkull henne, slår henne med nån hård leksak i skallen eller liknande. Vi får vakta som en hök. Tidigare har hon varit likadan mot vår mellantjej som är 4 år, men nu har hon insett att hon kan leka med henne ist för att riva henne i håret eller slå henne. Det kan tilläggas att vår tjej aldrig nånsin gett tillbaka med samma mynt utan bara kommit gråtande till oss.

Jag tror inte något är fel alls åtminstone på makens systerdotter. Det är bara ett sätt för henne att få uppmärksamhet, hon märker ju att när Leah är med är det hon som är minst och alla gullar med henne. Dessutom har denna tjej två äldre syskon som bara skrattar när hon skuffar och slår på dem, så hon fattar inte att hon är farlig för en bebis.

Vad säger din väninna då?

[Jost med Busfröna]

Hon vill få råd och ja har kommit med en del förslag. Tex att konsekvent ta henne och åka hem eller tex hålla henne i knät när hon gör något dumt.. Hon har en liten bebis också så det har kanske inte alltid fungerat. Ibland kan hon få fnatt på lekskolan och rusa iväg och smälla igen dörrarna. Jag som har haft en allvarlig klämolycka i hemmet tycker det är väldigt otrevligt. Dra ner på socker eller försöka utesluta det( lyckat resultat i pottan belönas med chokladbit,. Dessutom har hon en sväris som ofta passar och inte alls förstår det.
Vi funderar på (tillsammans) om hennes beteende kan vara resultatet av dålig djupsömn. Hon snarkar mycket och flera i släkten är op för snarkning...
Kan tilläggas att hon verkar ha mer respekt för mej när ja passar, men jag har nog ganska hårda regler och hos mej skall man inte en hinna upp på bordet ,,ja även om det inträffar ibland. När sen mamma kommer ruar hon iväg och vänder på Legolådor och annat. Vill ju så att vår samvaro skall fungera...

[Jost med Busfröna]

du beskriver så gör jag med mina barn. Alltså hålla fast ett ibland skrikande minimonster. Jag kan tycka att min väninna är för långsam att reagera och tar inte alls tag i sin dotter om hon tex ammar el sitter med bebisen.
Jag lyfter alltid bort mina barn om de bråkar. Tycker också det är viktigt att man tvingar barnet att säja förlåt eller i allafall be om ursäkt med en kram.
Har försökt framföra detta på ett fint sätt men jag vet inte om det når fram riktigt. Nu hände det häromdagen att en annan mamma sa till min väninna att hon skulle ta bort sitt barn från de andra. Hon tog väldigt illa vid sig. Jag är väldigt splittrad. Tyckte att den mamma delvis överreagerade men hon har ju faktiskt rätt. Jag tog då väninnans bebis och sa till henne att tala med dottern...Det blir knepiga situationer.

[~Ida~]

Men man måste ju faktiskt hålla efter sina barn, så är det ju.

Sen får det ju inte gå till överdrift. Barn är barn och jag kan ibland tycka att folk är lite väl godtrogna/lata när de släpper ner en krypande 8 mån bland busiga 1.5 åringar och liksom förväntar sig att deras barn ska kunna krypa helt fritt bara för att det inte gör någon annan någon skada. Man kan liksom inte förvänta sig att det inte ska hända incidenter/olyckor med många småbarn inblandade men när ett barn konsekvent tränger sig, tar saker osv så måste man som förälder reagera och jag kan förstå att den andra mamman blev sur på din kompis (även om man kan framföra det på olika sätt).

Det är knepigt att ha 2-åringar och amma och man får vara uppfinningsrik, envis och inte helt sällan göra saker som är minst sagt osmidiga bara för att det är nödvändigt. Men jag är rätt säker på att man har igen det senare.

[Rubina]

Förstår att du tycker det jobbigt. Ett tips är att titta in på Kometprogrammets hemsida (www.kometprogrammet.se). Nu är hon lite liten, men jag tror att lite tips till hur föräldrarna kan förhålla sig till henne kan dom nog få.
Jag har haft flera föräldrar på jobbet (förskola) som haft det jobbigt och nu lovordar dom arbetssättet. Har själv inte någon större kunskap runt just Komet, men gillar idén med att skapa bra beetenden genom uppmuntran och att väja sina strider.
Kanske ett tios?
Lycka till!

[FinlandsSofia]

Min man är ganska hård och han brukar ta tag i systerdottern och låta henne sitta bredvid honom i soffan när hon gjort nåt dumt=hon får inte leka med de andra då. Hennes mamma däremot säger sällan till på skarpen eftersom hon anser att det ändå inte fungerar och är en period som går över. Dessutom verkar 2,5-åringen tro att det är en "belöning" att säga förlåt och kramas, när hon gjort sig illa själv vill hon "säga flååt"
Men jag tror det är viktigt som du gör att man markerar att det är oacceptabelt beteende, men förstår att det är svårt för mamman om hon har en bebis också.
Hoppas verkligen beteendet går över snart, både hos din väninnans dotter och hos makens systerdotter! För visst är det jobbigt, Leah har blivit livrädd sin kusin och börjar gråta bara hon är i närheten

[Jost med Busfröna]

att ordet förlåt inte alltid är ett bra ord. Ibland får ju barnen för sig att det inte gör något om man slås och sparkas för man kan ju "laga" det med att säja förlåt. Därför har även vi ofta andra kompletterande sätt att få barnen att förstå allvaret i att skada andra.

Jag har ju inte så många väninnor här hemmavid och vill att det skall fungera. Försöker hjälpa till när jag är i närheten och ta henne och hålla eller säja till på skarpen. Ibland kan det ta bättre om det inte är mamma. Men även mamman behöver tuffa till sig mot dottern.