Ibland går jag till överdrift

[Cherry Ames]

när det gäller att förstå människors beteende. Jag ser autism och tics överallt.
NM och jag var ju på Gran Canaria på den där härliga Sunwing som man nu kan se i Charterhjältar på måndagar i kanal 5. (det är därför vi är helt panka nu men det var det värt). Vi satt vid poolen och slappade (åh ta mig dit igen.......). NM ser en man som beter sig mkt underligt och väser till mig, kolla den d-n går och glor, han stör mig. Och har ngt börjat störa NM så släpper han det inte så lätt...
Jag tittade på den störande mannen. en lång man som rastlöst gick omkring och kollade överallt, mot himlen, på bord m.m. och hela tiden höll han på med en tennisboll som han hade i ett snöre i handen. ja ja ja sa jag, det är en man med autism och tics. Var glad att han håller i bollen, han kanske hade hållt på med helt andra saker annars, den där bollen hjälper honom säkerligen från att göra saker som är mt värre att höra och se för omgivningen. mmmm sa NM Men varför går han omkring och ser ut som en personal? Kolla klädseln, näää jag klarar det inte! Han må vara autistisk eller inte, men jag är på semester och han stressar mig när han går omkring och glor....
Nåväl nästa dag fick det sin förklaring. Han VAR personal. Han hade som jobb att hålla fåglarna ifrån anläggningen med sin boll i snöre. Han skrämde iväg fåglarna med bollen.....
Där fick jag! Allt är inte vad det ser ut som.......

[Portia]

Ha ha, snacka om prägling .

[**jag**]

Haha. NM är lätt att retas med.
Men han som var personal kanske också var lite autistisk? :-P

[Big Donkey]

*ASG* den va bra....

[Cherry Ames]

Ack ja

[Cherry Ames]

JA det kan du ge dig på. Men det är _ingenting_ emot vad han var före insättandet av hans mirakelmedicin Sertralin! Nu kan han t o m vara trevlig att umgås med. T ex på fredag ska vi gå med fd grannar på restaurang med magdans! Han kommer att fixa detta, inte säkert att han ens hade gått med på det för något år sedan

[Cherry Ames]

[**jag**]

När började NM med sertralin?

Va bra att det finns att hjälp att få.

[Cherry Ames]

Måste tänka....
Det måste ha varit ngn gång under 2006. Han var sjukskriven och slut efter värk och trötthet. (diskbråck bl a). Jag hade de senaste åren märkt en förändring hos honom, han sov nästan hela tiden. gick knappt att kommunicera med och var ständigt arg och irriterad på allt och alla. Jag bad honom tala med sin distriktsläkare om detta och han sa till henne att "Min fru tycker att jag är deppig"
Han fick göra en självskattning och dr satte in honom på först 50 mg/dag och sen 100 mg/dag. Hans dr tyckte han kunde sluta eftersom det inte gav önskad effekt. En liten förbättring märktes, mest på hans tjatighet om olika saker (tvång var det fast det visste jag inte då). Så jag bad honom fortsätta med medicinen. Sen började vi gå på bup med Nisse och det blev aktuellt att han skulle ta Sertralin. Då pratade vi om att NM själv medicinerade med Sertralin men att det gav liten effekt. Hon sa direkt, "men öka dosen då upp till 200 mg om det behövs" Det gjorde han och han kände en frihet i sin själ som han inte känt innan! Han klarade av att umgås och vara trevlig, han blev tolerantare mot andra personer, hans liv blev lättare och MITT liv blev lättare eftersom han slutade med sina kontroller och bekräftelser i allt. Vårt förhållande blev roligare och lättsammare och han känner sig inte alltid omgiven av idioter som han ständigt gjorde innan. Han vill _aldrig_ sluta med Sertralin säger han!

[**jag**]

BRA! Fast det hjälpte inte mot irriterande personal på semestern. Hahaha.

[-sl-]

historia tycker jag är SÅ fantastisk! Och jag blir så glad när jag läser...! Vad underbart det måste vara även för honom?

[-sl-]

Visst är det lite så? Man ser tecken, läser människor utifrån det här tänket....

[Cherry Ames]

Och han var som barn en enstöring, ett barn som inte ville vara med andra, älskade sin farmor som dock inte fick visa sina ben för honom eftersom de var äckliga (åderbråck). Han radade upp sina bilar på hennes matta och lekte med dem. Ingen fick röra hans saker......
Svårt att bli torr, bajsade på sig upp i femårsåldern, var rädd för göken, sen med talet. Liten, blyg, speciell....
Fick panik när han skulle göra lumpen och stack därifrån..... Fick frisedel efter två försök.
Jag är stolt över att han är där han är idag
min lille gubbe.....
Men det blev folk av honom också

[Mammuten]

Rädd för göken? En kokofobiker? Hur gick det med den rädslan?

[Cherry Ames]

Jodå, den gick över som tur var.
Det var hans far som älskade att skrämma honom med olika saker och han tyckte det var kul när han sa "Nu kommer göken" och lille NM sprang och gömde sig. När de åkte till deras sommarstuga var det ett gammalt ruckel som de körde förbi och där sa hans far att häxan bodde. Så då kröp lille NM ner på golvet i bilen och gömde sig. Svärfar, han var nog inte så pedagogisk tror jag

[-sl-]

Det var väl ändå inte särskilt snällt gjort?

[Mammuten]

Påminner om min mamma som var så stolt över sin lilla bebis (jag) som alltid började gråta när jag hörde en viss sorglig visa, vilket hon visade upp som något slags partytrick, liksom...

(Annars var hon nog rätt bra på att bemöta mig och min bror när vi var väldigt små...)

[-sl-]

minnesbild... min pappa skojade om "kommunen", med mina barn när de svar små. Allt som var dumt var "kommunens" fel. Stora greppade det där och insåg att det bara var skoj, men det gjorde inte Lilla.

Så var vi bjudna på julbord ute på vischan. Barnen var med och gick runt och sen fick de plötsligt syn på några som skulle köpa lunch. Lilla kom till mig och undrade vad det stod på ryggen på jackorna på gubbarna. Hon var ju då otroligt fascinerad av bokstäver, men hade inte helt knäckt läskoden. Det stod X-Kommun! Jag hade inte en tanke DÅ på Lillas "kommun"-skräck, och sa precis som det stod. Ungen blev JÄTTERÄDD och höll fast mig och vägrade släppa... Idag har kommunskräcken gått över, som tur är.