Måste bara kommentera det där programmet.
Jag bara älskar familjen i Älvdalen, de verkar så himla mysiga. Pappan i familjen är så charmig. Har förstått att det är inte alla som gillar hans uttalanden och skämt men han säger ju bara det som många säkert tänker ibland men inte vågar säga.
Tycker också han är hur sympatisk som helst, både jag och min man satt och kommenterade det när vi såg på programmet nyss. Roligt var det när de diskuterade lite om vilken tvilling som var vilken.En supercharmig familj tycker jag!!
Samma här!! de verkar vara sköna människor!! eller helt normala med andra ord
Jag tycker alla tre familjerna är fina. Tänk t ex Rose-Maries sambo, som inte är pappa till ett enda av barnen, ändå ställer han upp till 100%. Otroligt..där kan man snacka om kärlek!
Familjen i Skåne är också fina , och har så fint hus och det är roligt att se att de verkar ha god ekonomi.
...var och en på sitt sätt. I början hade jag lite svårt för familjen i Staffanstorp men har börjat gilla dem mer och mer, de verkar ha en stark kärlek sig emellan och vågar erkänna att det faktiskt är jobbigt och att de inte hade tänkt sig så många barn.
Och Ros-Marie, ja hon är ju också underbar på sitt sätt. I början hade jag lite svårt för henne också, tyckte hon verkade så flummig och inte ha riktig koll på barnen men har börjat gilla henne också mer och mer, hon tar sig verkligen tid att ge varje barn tid med mamma och hennes sambo är ju suverän, vilken annan kille skulle göra det han gör och med barn som inte ens är hans egna...
Jag gillar programmet för att inte tala om hur mkt min lillpojk på 2 år gillar det. Det blir jubel när vi ska se det. Tufft att dom bjuder på sig själva, men det är ju tur för oss så vi får se och inspireras. Känner mig alltid inspirerad när jag sett det.
Hade också tänkt att kommentera programmet i dag, men nu hänger jag på denna tråden i stället!
Tycker också Johansson är sköna. De verkar jämt vara så positiva och glada, skojar och busar och har sådär lagom stökigt. Verkar insätt sin sits och leva efter den om man säger så.
Nu är det klart att TVn kan vilka lite hur som helst, och vi kan ju bara gå efter det vi ser. Men trillingfamiljen gnäller ju så mycket!! Tycker det är lite jobbigt att de sitter där och klagar över alla barnen, och ändå visar varje program alla former av avlastning...egentid. De verkar tro att man kan kräva sånt liksom, och ändå verkar de inte helt nöjda. Stödfamilj tex....inga barn har ju särskillta behov egentligen, så varför stödfamilj? Det kostar ju en hel de....och det finns säkert de familjer som skulle behöva det mera. Nu har jag inte trillingar, men ändå.... de är två föräldrar och 5 barn, hur svårt kan det vara att ge de stora lite egentid med föräldrana, det går ju att dela upp barnen mellan sig? De verkar ju så mysiga annars, men för mig blir något "fel". Och hemmet är perfekt...kan det vara så att de sätter upp för höga krav helt enkelt och därför de blir stressade? Det är lite som om de _inte_ har accepterad sin sits och lagt upp sitt liv enligt denna...
Och så Södertälje familjen. LIte samma sak där. Mamman verkar kräva egentid och lämnar barnen till sambon eller de stora barnen. De stora barnen får ju överlämnad ansvaret för barnen så fort de kommer innanför dörren får man en känsla av. Kan hon inte som andra familjer få dagis till barnen och så kan hon måla på dagtid när de är där? Lite "som man bäddar får man ligga" känsla får jag.... Hon bodde inte ihop med pappan till tvillingarna när hon väntade par nr 2, för att de inte kunde bo under samma tak (har hon berättat själv), och sedan väljer de ändå att skaffa par nr 3 (de visste de skulle bli tvillingar igen tydligen) för att slippa ha de 4 större på dagis...?? Ja, så har pappan sagt i alla fall.
Ja, det är ju lätt att sitta hemma och tycka och tänka och kritiseraoch det är väl det TVn vill vi skall göra
Jag vill inte tracka ner på dem, men bara funderar och tycker till lite - själv skulle jag inte ens ställa upp i TVn, tycker det är lite strongt gjort! Men man vet ju hur det är med många barn, mycket ansvar och lite tid för sig själv, och därför tycker jag nog att de två "minsta" familjerna gnäller för mycket, och det blir sån kontrast till 10 barns familjen som inte gnäller alls. Och de har ju också "nästan" trillingar, då lillkillen ju bara var 1 år när tvillingarna kom
svårt för att så mycket ska framställas som svårt och just annorlunda. Vårt familjeliv skiljer sig inte nämnvärt från andra familjers. Vi har fler barn och barn hemma under fler år men annars skiljer vi oss inte från andra. Jag saknar saker som läxläsning, ungarnas fritidsaktiviteter, helgernas matcher och tävlingar med mera i programmet. Har de inga föräldramöten och utvecklingssamtal med mera?
Jag instämmer i att trillingfamiljen verkar lite gnällig och lite för perfektionistisk. Det känns som att de har mer rätt till stöd än andra stora familjer eftersom de fått trillingar. Ungefär som att de inte kunnat hjälpa att de blivit en storfamilj medan andra "får skylla sig själv". Nu menar jag inte att de skulle tycka detta men bilden i programmet är sådan. Kanske beror det på att de andra medvetet blivit storfamiljer medan de blev det av en slump. De har hamnat i en situation de inte själva valt och därför är den svårare att hantera för dem. Då kanske man lätt tycker lite synd om sig själv och anser sig ha mer rätt till avlastning? Kanske även omgivningen blir mer omtänksam än vad de är mot andra storfamiljer. De behöver inte skylla sig själva utan man tycker synd om dem eftersom det kom tre på en gång? Just därför ser vi kanske knappt någon som avlastar de andra familjerna men det vimlar av dem i trillingfamiljen? Just därför får kanske de stora syskonen hjälpa till i de andra familjerna eftersom omgivningen inte gör det?
Jag tror att nästa program skulle visa när älvdalenfamiljen skjutsade sina barn på aktiviteter. De andra har ju rätt så små barn, så de kanske inte har så mycket sånt än. Och utvecklingsamtal, det har man ju inte så ofta, så det stämmer kanske inte med tiden de blir filmade.
Att man är annorlunda som har många barn kan jag köpa...rent statistiks så är vi ju det. Men numera med mina, dina och våra barn så är det nog fler och fler storfamiljer. Det annorlunda nu är nog att ha alla barn med samma man ;-)
Men när allt framställs svårt tycker jag det blir "jobbigt". Som trillingmamman sa, att om detta vore ett vanligt jobb så hade jag sagt upp mig... Det kanske är som du säger, folk tycker synd om dem som har hamnat i den sits de är... tråkigt.
Nu är vi ju alla olika förstås. Men jag tror ändå det är skillnad att ha barnen i exakt samma fas samtidigt. Jag har fått fyra barn på lika många år men ändock är dom inte i exakt samma fas då. Tre som ligger så lika i utvecklingen är säkert jobbigare. Men sen retar även jag mig också på att vi ska skylla oss själva och det gör att jag aldrig gnäller. Medan dom som fick trillingar har "rätt" att gnälla.
Det är lite samma sak som att jag inte vill säga att jag planerat barnen, säger jag att det är oplanerat och att skydden inte hjälpte då får jag förståelse. Men säger jag sanningen att jag "låtit" dem komma då blir jag idiotförklarad.
Hoppas ni inte misstycker att jag som bara har tre barn svarar här på forumet. Jag måste bara delge er något som min 9-åring sa igår och som han nämnt flera gånger när vi sett Famliljen Annorlunda.
9-åringen: " Jag tycker inte de är så annorlunda. Vi är bara 3 barn i familjen och vi låter mycket mer än de som har 10 barn. Och bara mina småsyskon (5 år och 7 år) skriker mer än alla de barnen, så det måste vara våran familj som är annorlunda och inte de."
å andra sidan vore det skönare tycker jag med några av barnen som hade lika "rätt att göra fel". Med våra 5 på 8 år har vi 5 olika regelgränser o det är ibland rätt tjatigt att tala om att det de är är helt ok när man är 4, eg inte ok om man är 6, inte alls ok som 8 åring och helt otänkbart som 10-åring... Men sisst måste det vara svårt ibland med trillingar, man vet ju hur det kan vara om en liten filur inte vill......
Älskar mina troll ♥ Emil ♥ Oskar ♥ Viktor ♥ Vilma ♥ Nova ♥
"annorlunda " alls...bara MÅNGA
Här blev det en storfamilj bara sådär ändå liksom.....jag har 3 killar sen ett tidigare förhållande,träffade via nätet en man som hade 2 tonåringar.....och idag har vi även en gemensam son.Vi har ett spann på barn från 7 mån till nästan 18 år.....mina barn bor varannan vecka,sambons tonåringar bor hos sin mamma och kommer ibland och vår lille son bor här jämt...så ibland är vi bara 3 i familjen och ibland åtta liksom......
Jag tycker det nånstans att det är tråkigt om det framställs bara som "annorlunda och jobbigt" att ha fler barn än "normen ".....nånstans glöms det gärna bort hur KUL det faktiskt kan vara,och även hur bra det kan vara med många syskon,man lär sig en himla massa i det sociala samspelet med att växa upp så tror jag.....tycker familjen i Älvdalen är helmysig,de verkar coola och barnen harmoniska och det verkar ha en sund inställning.....inget är omöjligt liksom....medans den andra familjen (med trillingarna ) verkar ha oerhört höga krav på en del saker (som att åka skridskor) medans barnen inte fick äta själva för att det blev kladdigt,det har jag svårt att se ,att man tänker så när man har 5 småbarn i familjen....jag skulle nog skippat skridskorna och lärt barnen äta själva
Förr var förr...Nu är nu!
Har inte sett ett enda helt avsnitt än,men citaten haglar ju,speciellt från folk som tycker man är lite lustig som har många barn.
Jag säger som jag gjort tidigare i den här frågan,jag tycker det är kluvet att allt framställs som så annorlunda och udda,samtidigt som trillingfamiljen verkar vara rätt "orepresentativ" för en storfamiljs vardag i och med att deras situation är på sätt och vis ej självvald och att de har "frikort för gnäll".Få kan ha det så med många barn,jag kan sätta min arm på att man då skulle få höra saker som "varför skaffar ni så många för då?".
Vi får skylla oss själva däremot som skaffat 8 på mindre än 11 år,utan tvillinggenvägar.Ingen skulle tycka att vi har rätt att gnälla om något inte
Sedan vidhåller jag att man bör vara försiktig med att vara alltför generös med sitt privatliv i media,speciellt om det rör sig inom områden som kan betecknas som kontroversiella.
Kan det inte bli så att människor bjuder för mycket och ångrar sig sedan?Låt gå för att många tycker det är charmigt och gulligt,men hur är det för de barn som inte själva valt att vara med?
Jag är generellt misstänksam mot de kommersiella kanalernas intentioner och vanliga utbud av freakshows,det är nog därför jag inte är lika oreserverat positiv till programmet.Jag vill inte heller känna mig som någon kuf som andra tycker är varken gullig,charmig eller underlig,utan bli tagen för det jag är,en kvinna som råkar ha valt 8 barn.
Frikort för gnäll var ett skoj uttryck
Visst ska man vara återhållsam med att dela med sig av sina barn, men samtidigt så lever vi i ett mediasamhälle och om ingen bjöd på sig själv skulle det bli färglöst och tråkigt. Jag får kraft av dessa program och låt säga att vi är tusen personer som får kraft och inspireras, då är det ju värt ngt....sade filosofen
Jag tycker ju att konstnärinnan gör sitt allra bästa för att inte tappa bort sig själv i barnaskaran och det gör hon rätt i. Jag tror inte barnen far illa av det, tvärtom. Om mamma utplånar sig jälv är hon ju ett dåligt föredöme, hur kul kan det vara att växa upp till sin "avbild" mamman om hon bara servar andra, Nä, bra att hon lär barnen att ett vuxenliv kan vara hur kul som helst.
Jag tror barn uppskattar att dela en värld med henne som är större än deras lilla värld. I stället för bara tvärtom, mamma delar den lilla världen o gör den till sin.
Jag vet inte vem jag svarar på för jag har läst om programmet på olika forum och blandat i hop. Men iaf har jag uppfattat att det sägs att mamma Ros-Marie är egoistisk.
Men jag tycker hon verkar vara en fin och inkännande mamma som tar sig tid att möta varje barn där det är, tycker hon verkar mysig.
Jag skulle inte kalla henne egoistisk, men tvn vinklar det ju som hon lämnar över småttisarna till ungdomarna så fort de kommer innanför dörren, lite krävande sådär. Och när barnen själv sitter och säger att de inte längre tycker det är kul att hjälpa med att hon förväntar sig det...det låter ju så himla trist liksom.
Och så, om man nu har målande som ett jobb, så kan man ju få tiden om man använder dagis. Men tydlgien så gillas inte dagis, och det är ju OK att tycka så med.
Jag beundrar dock väldigt hennes sambo - tänk att ställa upp så mycket som han gör!! Det är ju inte ens hans barn ju! Hon har jättefin hjälp där.
Tycker annars hon försöker få egentid med varje barn, och det är jag lite avis på. Sånn förmån har inte jag (alltså gå iväg med ett barn i taget). Lyckas man med det ibland så känner man sig så nöjd!!
Var i programmet ser du att de tycker synd om sig själva? Jag ser att de tyckte att det var körigt när barnen var mindre och att de har hittat en lösning på problemet. På vilket sätt tycker man synd om sig själv när man känner att man dukar under?
//Hon menar inte att göra någon illa. Hon vet bara inte hur hon gör sig själv väl.//
Nog har de uttalad att de fortfarande tycker det är jobbigt... men det kanske är en annan sak...
