Mammigt och pappigt?

[Annica med A o L]

Hur är det hemma hos er? Är era barn mammiga eller pappiga?

Det blir mer och mer tydligt här att Amanda är pappas flicka, medan Linnéa alltid varit oerhört tight med mig. Amanda och pappa gillar dataspel/TV-spel och film, att spela kort, golf och bollsporter. Hon är väldigt grabbig hur som helst och umgås mest med killar.

Jag vet inte riktigt vad jag och L har gemensamt, för hon är nöjd med att vara inomhus och pula på i en vecka (världens mest nöjda barn?) och jag blir rastlös efter 4 timmar, men hon och jag har alltid varit oerhört nära varandra. Kan inte sätta fingret på vad det är, det bara är så. Vi sover ofta tillsammans och hon överöser mig med superlativer. På nåt sätt har vi inte klippt navelsträngen...

För egentligen är det tvärtom. Amanda är inte så lik sin pappa, utan mer lik mig till sätt och temperament. Linnéa är en kopia av min man och väldigt "kär" i mig. Jag känner igen mig mer i Amanda, och ser min man i Linnéa.

Det handlar inte om att älska någon mer eller så. Såklart har jag och Amanda massvis med underbara stunder som bara VI kan ha och vi har definitivt samma humor - bara hur det normala umgänget ser ut. Och det är inget jag sörjer utan såklart något som sprider glädje i hela familjen. Det känns som att vi har balans.

Hur är det hemma hos er? Har ni ett eller ett gäng mammiga barn, eller är det lite olika?
Det är lite svårt att beskriva det här så jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

[Linda_T_M_]

Har vi här hemma... Tyvärr måste säga, det hade varit lättare om iallafall en varit pappig. Igår natt då min man gick in till Melvin då han vaknat hördes ett illvrål "NÄÄÄÄ inte pappa, jag är mammig INTE pappig" Annars brukar pappa duga på natten för Melvin, men inte för Melina. Om pappa kommer inte till henne då hon vaknar på natten blir hon tvär-arg och skriker tills honom somnar om, vilket kan ta en timme eller så... Går jag in så gosar hon med mig och somnar om på en gång.
Våra barn har varit ganska mammiga hela tiden men i perioder är det väldigt väldigt mycket mer. Att det är så nu tror jag beror på att jag är gravid och måste vila mycket och är tröttare/grinigare än vanligt... Barnen upplever det nog som jag är mindre tillgänglig och därför blir jag mera åtråvärd så att säga. Även om jag förstår varför de är så på mig så mkt är det jobbigt...

[Jennie med T & S]

Torsaten är väldigt mammig får jag nog säga. Det är inga problam att vara ensam med pappa och så, men om vi båda är hemma måste jag påminna honom om att han har en pappa också som kan hjälpa till med saker. Lilla Sixten vet jag inte ännu. Han verkar än så länge lika nöjd med båda.

När jag tänker tillbaka på min egen barndom så var jag väldigt pappig, och är det egentligen fortfarande. Jag älskar att umgås med min pappa, och vi har instiftat museie dagar (vet inte hur det stavas) då vi är kulturella och går på museum tillsammans.

[Katja + tjejerna]

Lite blandat. Louise har alltid varit oerhört mammig. Det är ju inte på samma sätt nu när hon snart är 9, men ändå. Det är jag som gäller. Tilda har därför (?) blivit pappig, för där har hon fått det hon behövt, då L varit så mammig. Sen har Tilda samma intressen som han, de snickrar, sågar, spikar och grejar. Hon går hellre till honom och myser än mig. Ellen har alltid varit mammaig, och är än. Hon har ju alltid, ja tills nyligen då, sovit mellan oss, men alltid närmast mig. Hon och jag har defenitivt inte klippt navelsträngen, men vi töjer på den lite mer och mer!

[azza]

Våra är väldigt 50/50, åtminstone Storebror o Tösen. Plutt är mer pappig, kan bli jättearg o lessen när han går ut. Men sen beror det på vad saken gäller. Tösen vill hellre att jag hjälper till på toa t ex. Men alla tre accepterar att vem som helst av oss nattar, tröstar el blåser på onda ställen. Även om det är jag som tar ut föräldraledighet så har vi nog delat väldigt lika på ansvaret för ungarna o de är ju av o till med pappa ute på gården o äter ju jämt ihop, så på många sätt är vi kopiöst jämnställda

Fast ofta ropar de i första hand på mej -Mamma! är liksom inprogrammerat, oavsett vad de egentligen vill ha hjälp med! Om det gäller att ta fram ett glas vatten eller förklara ett svårt ord som nån sa på radion i bilen och vi sitter där båda två...

I hobbyn o intressen så har vi inte märkt så mkt på dem än. Tösen gillar att hänga med ut på lantbruket, oavsett om det är med pappa el farfar el mig. Hon gillade att hänga med t hästarna oxå, men nu har vi ju inga sådana. Storebror sitter hellre inne framför datorn

Ingen av oss vuxna har några hobbys som barnen kan ta del av och vi har nog inte märkt att de själva har några intressen än heller, förutom det där dataspelandet hos Storebror då. Men varken jag el maken har nånsin _spelat_ nåt på datorn Storebror går ju på simning o fotboll, men det är mest för att vi "placerat" honom på just de aktiviteterna. Han har inte kunnat välja, möjligen säga nej... Samma med Tösens simning...

Jag vet inte om jag riktigt svarat på dina frågor faktiskt. Ingen av oss är jättetight med nån av barnen, men båda gör saker tillsammans med dem, kanske jag GÖR mer faktiskt, spelar spel, åker t badet o skjutsar o sånt. Mest för att min man inte är så intresserad eller jobbar mer! Det är ju jag som är föräldraledig oxå...

Känns som en massa blajblaj-snack... Fråga mer om du undrar

[fru_bill]

Inte så värst, men hon är väldigt bestämd på att det är mamma som gäller för det mesta. I vissa lägen kan hon dock kännas VÄLDIGT mammig, men inte så där till vardags. Är hon trött duger inte pappa alls, då blir hon tokarg, när han försöker.

[saraulrika]

Katja är SÅ mammig. Pappa "är gammal" och "luktar äckligt". Mamma är vacker och luktar så gott. Hon brukar lägga sig på mina fötter när jag hämtar på dagis och säga: "Mmm, luktar mamma!" Det är lite pinsamt. Personlighetsmässigt ser jag både mig själv och mycket av hennes far i henne. Själv var jag pappas flicka...

[Monica med 3]

och det beror på att han träffar mig mycket mer nu när pappa jobbar bara dagtid och kommer hem 16.30.