Oja! Periodvis känner jag inte alls igen min snälla, goa, mjuka, omtänksamma kille. Men vad/hur man gör har jag ingen aning om...?
Hos oss handlar det mest om att han har blivit väldigt egoistisk. Vi ska ordna o fixa o ställa upp - annars bryter han ihop och gråter. Men om jag (eller hans pappa eller syster) ber honom om något, tex hänga upp tvätten, kolla om minstingen har vaknat, sluta vissla, plocka upp sina saker ifrån hallgolvet eller köksbordet, då får vi oftast ett mycket otrevligt bemötande.
Jag brukar ta det direkt! Jag accepterar inte att han beter sig hur som helst mot oss! Och det VET han ju, då blir han min vanliga kloka kille igen
- en stund. Sen är det samma visa igen.
När vi diskuterar återkommer han ofta till att han tycker att vi behandlar honom som ett småbarn. "Jag KAN ta ansvar själv, fattar ni inte det!??"
Okej, svarar vi honom oftast. "Då får du visa det också".
Vi låter honom ta mycket ansvar själv. Inget tjat om läggtider, gympakläder eller läxor (han har lätt för sig i skolan och gör läxorna så det funkar). Städar han inte sitt rum så är det ju HAN som får vada i drivor av damm och prylar, lägger han inte tvätten i tvättkorgen tar det slut i garderoben osv.
Det fungerar ganska bra, sen försöker jag behärska mig när jag ser hans gräsliga röra på rummet
Fast ibland blir jag tokig! Igår hade jag sju miljoner saker att fixa och köra hit o dit. Han satt framför tv:n hela eftermiddagen Och när jag bad honom hänga upp tvätten fick jag ett utbrott som svar... Så nu står en kasse smutsiga kläder i stl 158 i tvättstugan... Är jag en hemsk mamma ??
Jag vet ju att vi snart blir sams igen, men ibland tror jag man måste få dem att tänka till lite. "Varför ska jag tvätta dina kläder när du bara skriker åt mig när jag ber dig om något?" . Det är väl okej att göra så nån gång ibland
??
Jag vill också gärna ha fler bra råd hur man bemöter sin 10-11-åring!