Skrivet: 2009-03-25, 11:22
#1
Förlossningsberättelse
Förlossningsberättelsen är kopierad från min ankomstgrupp 0903. Den är lång.
I fredags gick sambon och la sig vid 20 för han var så fruktansvärt trött . Det var ju tur för runt 20.30 kände jag de första tecknen på att vattnet började sippra. Det var några droppar som kom. Jag var ganska pigg så jag satt framför TV'n fram till 23.30. Det kom en, två droppar nån gång i timmen sådär så det var inga mängder som kom. Vid 1.30 vaknade jag av att jag höll på att bli ganska blöt. Jag väckte sambon ganska abrupt och han fick leta reda på underlägg så jag slapp röra på mig så att inte exakt allt kom i sängen. Det lyckades, vi renbäddade och somnade om. Jag hade fått stora blöjor från svärmor som jobbar i vården så jag sov i en sån. Jag vaknade nu och då av att det kom mera vatten.
Vid 6.30 vaknade L och hon kom in och myste med mig. Sambon hade redan gått upp med E. Jag och L gick upp och det började så småningom att komma nån värk - eller var det bara en intensivare sammandragning? Det kom nån gång nu och då, ganska sällan och mycket oregelbundet. Visst förstod jag att det skulle bli barn under dagen nån gång men jag trodde att det fortfarande fanns mycket tid.
Vid 8.30 förstod jag att det var värkar iaf och de kom och gick lite nu och då. Jag hade definitivt inga problem att äta frukost. Några var lite intensivare medan andra kändes nätt och jämt. De kom allt från 2 inom 5 minuter till att det gick 20 minuter mellan varje värk.
En timme senare gick hela familjen ut och matade djur, kliade hästarna, osv och jag var ute i 20 minuter. Under den tiden fick jag 3 värkar som kändes och där jag var tvungen att stanna upp med det jag gjorde, koncentrera mig och bara andas. Jag hade i förebyggande syfte satt på mig TENS-apparaten.
Då tar sambon och kör barnen till svärmor och jag går in. Medan han är borta så blir vissa värkar jobbigare. De jobbiga värkarna kunde komma 2 på 5 minuter men lika gärna ha uppehåll på ganska många minuter. Jag har också en del värkar som det är bara att lugnt andas igenom. Det tar ändå en kvart att åka till svärmor. Barnen vet ingenting om vad som händer.
Kvart över 10 ringer jag sambon och säger åt honom att komma hem NU! 20 minuter senare är han hemma. Jag har börjat må illa då barnet antagligen närmar sig spineataggarna (eller hur det nu stavas) så han får leta reda på en hink. Värkarna är fortfarande helkonstiga. Vissa intensiva så jag får koncentrera mig och verkligen andas igenom dem, andra kan jag bara vara i för de gör inte speciellt ont. De kommer väldigt olika också. Helkonstigt känns det. Jag kämpade på ganska ordentligt med att andas lugnt igenom värkarna när jag var ensam för många av värkarna kändes som om kroppen ville ta i ännu mera än vad den gjorde. Jag gjorde rent motstånd mot mig själv sas.
Sambon hittar mig i sovrummet i sängen där jag står på knä och hänger på sänggaveln.
Han lägger plastad frotté i sängen under mig. Han letar han reda på en hink och så plockar han tvärt ihop i sovrummet (byggprojektet pågår i rummet bredvid och det är saker överallt ). Jag flyttar mig från sängen och till golvet vid byrån så jag har nåt bättre att stödja mig mot. Han förstår att det inte är någon idé att ringa förlossningen då det skulle ta en timme att ta oss dit så han ser bara till att finnas för mig.
Vi har ingen klocka i sovrummet så tiderna är mycket ungefärliga. Vid ca 11 så kryper barnet nedanför spineataggarna och jag spyr ordentligt under två intensiva värkar där ännu mer vatten går. Sen blir allt lugnt! Helt stilla! Njutningsfullt! Värkarna kommer igång igen men lugna, lugna värkar. Fortfarande oregelbundna värkar men det är ingen tvekan om att det är barn på väg snart. Så småningom sätter värkarna igång igen. Helt otroligt ber jag sambon att smeka mig över ryggen. Det har aldrig hänt tidigare men å andra sidan har han sluppit hålla i TENS-apparaten den här gången.
Det känns som om det gör ont i urinblåsan. Säger åt sambon att värma på vetevärmaren, vilket han gör och sen får han hålla den mot nedre delen av min mage. När han gick upp till sovrummet igen var kl 11.20. Han håller vetevärmaren mot min mage under två värkar. Mina tankar går kring varför det inte kommer något barn, varför det inte är någon barnmorska där som kan kolla var barnet är. Jag känner efter själv och känner inget huvud. Allt känns bara hopplöst på nåt sätt.
Då säger jag åt sambon att det känns som om jag behöver krysta, han kastar en saccosäck under mig. Jag blir irriterad för jag känner att jag vill stå på huk och ber honom ta fram en madrass istället. (Finns en skumgummimadrass i närheten). Han drar fram den och frågar mig försiktigt om han ska lägga på plastad frotté men upptäcker att det är på tok för sent då jag nästan genast står på huk på madrassen medan jag fortfarande håller i mig i byrån. Jag andas till hälften igenom krystvärken, till hälften tar kroppen i och krystar. Jag känner efter om jag känner ett huvud, vilket jag inte gör men jag vet inte om jag kände efter tillräckligt långt bak heller. Allt där nere kändes bara stort och konstigt.
Jag lutar mig framåt och har händerna i madrassen. Krystar en gång till och efter den värken känner jag efter om jag känner huvudet igen och det gör jag. Ett hårigt litet huvud. Nästa krystvärk kommer. Huvudet kommer ut, jag känner hur barnet rör sig och sen kommer nästa värk igen och hon bara far ut ner på madrassen.
Hon hamnar bakom mig och jag vänder mig om, ser att navelsträngen ligger ett halvt varv runt halsen, tar bort den, gnuggar igång henne med en handduk i ryggen (tar typ 3 sekunder). Hon skriker och jag tar upp henne. Hon suger lite grann men är ganska nöjd med att bara vara nära mig och ligga i min famn medan jag sitter lätt framåtlutad i all sörja, för att inte jag ska blöda så mycket.
Sambon går ner till köket ganska snart och ser att klockan är 11.30 så hon är född runt 11.25.
Jag torkar av mig det värsta, sambon lägger plastad frotté i sängen och där kryper jag och lilltjejen ner. Jag tycker att hon är pluttigt liten. Sambon städar och jag tycker jättesynd om honom för han är jättekänslig mot kroppsvätskor överlag. Madrassen kastar han ut på högen som ska eldas nu till helgen. Vi ligger där och myser ordentligt. Sambon fixar fika till mig, äter själv rester från kvällen innan. Det är ju lunchdags så både han och jag är jättehungriga.
När det gått ca en timme så börjar jag känna att det värker igen. Sambon går ner och kokar upp en sax så att den blir åtminstone höggradigt ren. När det är klart så har jag ganska bråttom pga värkarna så jag knyter snabbt av navelsträngen på två ställen och klipper av den. Kliver upp ur sängen och efter 2 krystvärkar kommer en enormt stort moderkaka med hinnor ut. Sambon hämtar köksvågen (nollställningsbar) och en djuptallrik så vi väger moderkakan till över 800 g, vilket borde ge en hint om hur stort barnet är men icke: Jag tycker fortfarande att hon är liten och då har jag fått två stora barn tidigare samt jobbat på en neo-avdelning. Jag städar upp slasket efter moderkakan själv då jag får sitta framåtlutad för att inte spilla mer blod och jag blöder inte mycket nu heller.
Vi ringer och pratar med förlossningen. De gratulerar. Jag får höra att beslutet att vara hemma var helt rätt för oss för annars har vi mest troligen fött barn i bilen och sånt är aldrig roligt. Vi hade ändå tänkt åka in även fast min önskan var en hemförlossning men inte oassisterad, fast visst har tankarna gått kring det också eftersom vi inte fick tag på någon hembm och hemförlossningsgruppen ansåg att det var för långt till oss. Å andra sidan hade de inte hunnit hem till oss heller.
Jag tänkte gå och lägga mig vid 20-tiden på kvällen men vi försöker mäta och väga lillan och kommer fram till att hon väger runt 4500-4700 g och är runt 54-56 cm lång (det är inte lätt att väga och mäta ett sånt stort barn med bara personvåg, köksvåg och en tumstock till hands). Sen försöker vi fundera ut om jag spruckit mycket eller lite och kommer fram till att det bästa är att en bm tittar på det så vi åker in till förlossningen och träffar bm som jag pratade med i telefonen samt nattbm. Det är lugnt på förlossningen. Hon syr två "skönhetstygn" som hon kallar det eftersom jag spruckit lite inuti och ett blodkärl ligger och blöder lite grann.
Återigen fick jag höra att beslutet att stanna hemma var helt rätt men hon tyckte att det var roligt att få träffa oss. Lillan vägde 4595 g, 54 cm lång och 36 cm var huvudomkretsen. Sen frågade hon oss om vi ville träffa en barnläkare "med risk att bli inskriven pga lillans vikt" (för hög för tidig hemgång) men då gick vi hem istället, vilket hon också skulle ha gjort. Vi hade redan fått en tid för undersökning på måndagen.
Det var en underbar förlossning och det som sänkte den var att få bedövning för att sy sen. F-n vad det gjorde ont! Enligt sambon så har jag aldrig blött så lite som jag gjorde nu. Det var helt underbart att få åka hem och bara njuta av bebis.
Jo, eftervärkar har jag men inte alls på det sättet som när jag fick 2:an och "sprutan".
