Skrivet: 2009-03-26, 22:31
#1
Förlossningsberättelse
Ja, det här borde inte bli någon långdragen historia, för det var då sannerligen ingen långdragen förlossning som vi fick vara med om för snart en vecka sedan.
I fredags var jag ju till Bm som gjorde ytterligare en hinnsvepning. Jag fick lite värkar under dagen men dom gick över igen på eftermiddagen. Jag och F åt go´middag här hemma och myste framför Lets Dance, F målade klart garderobsdörrarna i sovrummet. Efter Lets Dance provade vi få till en liten "färdknäpp". Efter det satte värkarna igång igen men dom kom inte speciellt tätt och gjorde inte särskilt ont. Jag gick och lade mig i sängen efter 23 någon gång.
Jag klev upp kl 01 och berättade för F att jag nästan var säker på att det började närma sig riktiga förlossningsvärkar eftersom dom gjorde så pass ont att dom höll mig vaken. Vi satte oss i soffan och klockade under en timme, (här skulle jag berätta om en rolig grej som hände, men det förtjänar ett helt eget inlägg), värkarna kom med 4-6 min mellanrum och vi bestämde oss för att ringa förlossningen och barnvakt. Hon som svarade på förlossningen tyckte att vi skulle stanna hemma så länge det kändes okej, men jag ville åka in ganska omgående eftersom jag har varit rätt orolig över att allt ska gå för fort så att vi inte hinner in i tid.
F ringde och väckte barnvakterna som var här på 5 minuter tror jagDet kändes i alla fall så. Värkarna hade blivit så pass onda att jag inte klarade att sitta utan var tvungen att stå upp och luta mig mot något. Ändå tvekade jag lite inför att åka in, man vill ju inte åka in för tidigt och bli hemskickad!
Vi kom in på förlossningen kl 02.25, dom kollade blodtryck och jag fick lägga mig med CTG´n vilket var rätt jobbigt för värkarna kändes svårare att tackla liggandes, jag ville helst stå hela tiden. Jag blev undersökt och det konstaterades att jag var öppen 5 cm. Kl 02.40 hörde vi ett POFF och jag kände som en bubbla som sprack i magen och ut forsade allt fostervatten. Jag hade inte hunnit byta om så jag fick hjälp av med mina egna kläder som lades i en påse och på med landstingets "lilla vita". Till och med strumporna var blöta! Fostervattnet var lite blodfärgat så jag var tvungen att ligga kvar med CTGn så att dom kunde hålla kolla på bäbisens hjärltljud. Barnmorskan kände efter undertiden jag hade en värk och hon konstaterade att bäbisen tryckte på ordentligt under värkarna och förberedde oss på en att det nog skulle bli en snabb förlossning.
Jag fick byta rum om hamnade i en förlossningssal. Det första jag såg när jag kom in var lustgasmasken. Jag fick hjälp upp på sängen och fick börja andas. Lustgasen hjälpte nog inte så mycket mot smärtan den här gången om jag jämför hur det kändes när Dennis föddes, men det kändes rätt bra att vara i ett konstant rus när dom kom. Och så är det så mycket lättare att komma ihåg att andas när man andas i masken, man vill ju ha ut så mycket gas som möjligt i varje andetagJag hann inte med så många värkar innan jag kände att det började trycka på mer och mer. Jag tog tag runt halsen på F och ville bara kramas en stund, men insåg att det inte riktigt funkade så, kroppen hade bestämt sig för något annat. F ringde på klockan och BM kom in och undersökte mig och konstaterade att jag var helt öppen. Just då var jag mitt uppe i något jätte-lustgas-rus. Jag tittade på klockan och började skratta. Klockan var 03.20, för 1h sedan hade vi stått i hallen där hemma och velat över om vi skulle vänta med att åka in.
Jag andades mig igenom 2 krystvärkar, mest för att samla kraft för att kunna krysta tror jag. Eller för att tjäna lite tid för att mentalt förbereda mig på att få ut ungen. När 3:e krystvärken kom så sa BM åt mig att ta ett djupt andetag och börja krysta, vilket jag gjorde. Jag kände hur huvudet nästan var ute, jag bytte lite luft och kramade om F´s hand så hårt jag bara kunde, jag hörde hur han nästan försökte hjälpa till att ta i. Jag fortsatte att krysta under samma värk och ut kom lille Linus kl 03.31! Jag hade alltså krystvärkar i 11 minuter, men han kom ut under en och samma värk. Oj oj säger jag bara.
Han fick komma upp på mitt bröst och F utbrast "MEN...Nu är det ju klart". Det var nog inte förrän han sa det som jag förstod att det faktiskt var så. Vi hade faktiskt klarat det!!
Det var en sån jäkla skillnad den här gången mot för när Dennis föddes. Då fick jag krysta i 45 min, BM fick säga till mig när värkarna kom, hänga sig på magen för att hjälpa honom att komma ut. Nu kändes allt så himla väl, under de sista värkarna innan krystvärkarna startade så inbillar jag mig att jag kände hur jag öppnade mig. Det kanske låter konstigt, men det var i alla fall så jag tänkte när jag låg där. Kroppen liksom visste vad den skulle göra och det var bara för mig att hänga på. Vare sig jag ville det eller inte.
Jag har nu haft turen att få vara med om 2 helt underbara förlossningar. Även om det var två helt skilda förlossningar så har ändå båda upplevelserna varit helt fantastiska. Jag skulle inte velat haft det på något annat vis någon av gångerna. Och det är sant som folk sagt till mig innan jag hade varit med om det själv. När man väl ligger där och har sitt barn på bröstet och tittar in i dess ögon för första gången så har man i samma sekund glömt bort hur ont det gjorde och är beredd att göra det 100 gånger om. I alla fall kändes det så för mig.
Haha...och det här som inte skulle bli någon långdragen historia. Jag är dålig på att fatta mig kort!
