Känner mig något bättre idag. Men hatet mot syrran består. Jag ser ljusare på mig och min framtid men jag önskar ändå att syrran ska misslyckas eller att det ska händså att hon drabbas.
Det är inte JAG. JAG känner inte så. JAG är solidarisk och önskar ALLA lycka.
Minns hur stolt jag var när syrran fick erbjudande om att börja skolan ett år tidigare för att hon var så smart.
Nu önskar jag att hon misslyckas.
Jag hoppas att hon och mannen ska gå in i väggen och inte klara av vardagen.
Så att hon kan få känna på hur det känns att gå hemma och knappt orka med att överleva dagen.
Att varje dag önska att det var den sista man upplevde, att varje kväll önska att man slapp vakna och varje morgon bli arg för att man vaknar.
Jag vet så väl varför jag känner sig så här. Det är 2 veckor till mens, alltså ägglossning.
Jag vet att det snart är över, jag vet att jag snart mår bättre.
Varför kan jag inte acceptera mitt liv, att det ser ut så här? Varför kan jag inte glädjas över syrrans framgångar?
Jag har på många sätt kommit längre än henne men jag kan inte se vad JAG har åstakommit.
Jag har kommit långt, klarat mig bra. Gjort stora framsteg.
Men jag kan inte se dem för att jag sätter målen så högt..
Jag måste sätta nåbara mål, mål som är bra för mig, som gör MIG glad.
Varför är framgång= status och pengar?
Varför är det så?
Framgång är att man lyckats göra saker man inte trott man kunnat göra. Det är saker man klarat av trots tidigare misslyckanden, skaer man nått fram till, skaer man kämpat för, t.ex att kunna jobba några dagar i veckan, ta hand om hushållet, orka ta sig an sitt/sina barn och spela spel eller bara sitta och pyssla tillsammans.
Det sista är inte bara framgång utan även livskvalitet. Att se sitt barns glädje över att bara få spela spel eller få tid med sina föräldrar. Behöver inte vara acancerat eller dyrt. Bara att man tar sig tid med barnet.
Jag är glad att tagit den här veckan ledigt och varit med mannen och E.

Det avslutar dagens dagboksinlägg!