Jag är inte 100% emot diagnoser, de har nog sin plats, men....
Ofta tänker man att diagnos (inte bara npf) = sjukdom= handikapp= negativt=defekt,=onormal,=utan för etc.
Detta vill man inte identifiera sg med.
Det är väl väldigt bra och viktigt att ha koll på sina svagheter (och styrkor), men de kanske inte behöverpacketeras i en diagnos om det kan orsaka ytterligare problem.
De är ju mkt till för att förenkla för de som har hand om personerna med symptomen, ett sätt att kategorisera och göra det lättare att hitta hjälpmedel. Men egentligen är ju ingen människa den andra helt lik. Det är mycket jobbigare att läsa en hel berättelse/journal än ett ord.
Samma symptom kan också.ha väldigt olika orsaker och då är diagnoser inte alltid till hjälp.
Diagnoserna är klumpiga och onyanserade överlag . Det vore underbart med ett mer flexibelt, varierat diagnossystem. Ett balanserat diagnossystem som lyfte fram de fördelar som också finns i varje diagnos (t.ex. stor kreativitet, snabbtänkthet, humor, noggranhet, enorm förmåga till koncentration när ämnet är det rätta o.s.v.)
Tills det finns är det dem vi har som vi får leva med. Dessvärre har de fått dålig klang också för att vissa med diagnoserna har beteenden som stör 'vanligt folks' åsikter om vad som är normalt, bra, acceptabelt och man ser och hör bara detta 'negativa' när man hör diagnosen.
Stämplar är mycket olyckligt. Det vore underbart om de var borta bums , men de är dessvärre ett faktum i vissa sammanhang. Jag tycker att det är varje barns rätt att inte identifiera sig med diagnosen så länge så är fallet och så länge barnet hellre ser sig som något större.
Det är också en viss sorg att inse att man har vissa mer eller mindre svårigheter och om man får hjälp att sörja detta kan man sedan acceptera det. vi föräldrar måste också förmedla att det är ok med dessa svårigheter utan att tvunget tala om ADHD etc. om inte barnet är moget att acceptera sina svårigheter i denna form.
Kanske en människa väljer att aldrig acceptera diagnosen utan mer vill se sig själv ärligt och utan självbedrägeri, men utan diagnos, hela livet igenom. Det är väl helt ok också.
Att tvinga ett barn att acceptera diagnosen , med tanke på hur den ofta ses,bara för att få folk att acceptera den är i mitt tiycke att tvinga på barnen en slags politisk roll som de själva måste få bestämma om de axlar eller ej.
Varje människa har de problem den har oavsett vad vi eller den personen kallar dem.Det viktiga är väl att få hjälp att våga inse sina svagheter. Att ha någon som coachar och aldrig sviker oavsett hur man beter sig medan man motvilligt (och ibland trotsigt) arbetar sig fram emot ett accepterande av sig själv. Det kan ju ta år och vara skitjobbigt för alla involverade men går nog inte att forcera.
1
berätta diagnos för barn el ej... Jag är inte 100% emot diagnoser, de har nog sin plats, men....
Ofta tänker man att diagnos (inte bara npf) = sjukdom= handikapp= negativt=defekt,=onormal,=utan för etc.
Detta vill man inte identifiera sg med.
Det är väl väldigt bra och viktigt att ha koll på sina svagheter (och styrkor), men de kanske inte behöverpacketeras i en diagnos om det kan orsaka ytterligare problem.
De är ju mkt till för att förenkla för de som har hand om personerna med symptomen, ett sätt att kategorisera och göra det lättare att hitta hjälpmedel. Men egentligen är ju ingen människa den andra helt lik. Det är mycket jobbigare att läsa en hel berättelse/journal än ett ord.
Samma symptom kan också.ha väldigt olika orsaker och då är diagnoser inte alltid till hjälp.
Diagnoserna är klumpiga och onyanserade överlag . Det vore underbart med ett mer flexibelt, varierat diagnossystem. Ett balanserat diagnossystem som lyfte fram de fördelar som också finns i varje diagnos (t.ex. stor kreativitet, snabbtänkthet, humor, noggranhet, enorm förmåga till koncentration när ämnet är det rätta o.s.v.)
Tills det finns är det dem vi har som vi får leva med. Dessvärre har de fått dålig klang också för att vissa med diagnoserna har beteenden som stör 'vanligt folks' åsikter om vad som är normalt, bra, acceptabelt och man ser och hör bara detta 'negativa' när man hör diagnosen.
Stämplar är mycket olyckligt. Det vore underbart om de var borta bums , men de är dessvärre ett faktum i vissa sammanhang. Jag tycker att det är varje barns rätt att inte identifiera sig med diagnosen så länge så är fallet och så länge barnet hellre ser sig som något större.
Det är också en viss sorg att inse att man har vissa mer eller mindre svårigheter och om man får hjälp att sörja detta kan man sedan acceptera det. vi föräldrar måste också förmedla att det är ok med dessa svårigheter utan att tvunget tala om ADHD etc. om inte barnet är moget att acceptera sina svårigheter i denna form.
Kanske en människa väljer att aldrig acceptera diagnosen utan mer vill se sig själv ärligt och utan självbedrägeri, men utan diagnos, hela livet igenom. Det är väl helt ok också.
Att tvinga ett barn att acceptera diagnosen , med tanke på hur den ofta ses,bara för att få folk att acceptera den är i mitt tiycke att tvinga på barnen en slags politisk roll som de själva måste få bestämma om de axlar eller ej.
Varje människa har de problem den har oavsett vad vi eller den personen kallar dem.Det viktiga är väl att få hjälp att våga inse sina svagheter. Att ha någon som coachar och aldrig sviker oavsett hur man beter sig medan man motvilligt (och ibland trotsigt) arbetar sig fram emot ett accepterande av sig själv. Det kan ju ta år och vara skitjobbigt för alla involverade men går nog inte att forcera.
Jag tycker att man alltid ska ta verkligheten som den är utan krusiduller. Diagnoser är viktiga för att man ska förstå vad som är vad och vad man kan göra åt det.
Att man gör ett stigma runt en diagnos, oavsett om den är i benet eller hjärnan, förstärker missförstånd hos omgivningen. Det finns inga finare sjukdomar och inga fulare sjukdomar eller npf.
Det är bra om folk är öppna om sina diagnoser för då lär sig omgivningen att förstå. Att smussla motverkar både den drabbade och omgivningen. När kunskap fattas blir det mycket babbel. Det är mycket lättare för omgivningen att vara med ett barn som har adhd än med en "skitunge".
Jag säger så, för jag känner en mamma i byn som har två pojkar med adhd och innan det redde ut sig så var hennes pojkar enligt byfolket "skitungar" och mamman en "dålig mamma". Med diagnos har allting rett ut sig till det bra.
Verkligheten är som den är och har du adhd så har du det även om du blundar för det. Klart är att ingen hela tiden ska peta i det och kommentera det, utan det är som det är och man ordnar upp det.
Varje människa har sin integritet med sina privata sidor och ingen behöver berätta vitt och brett om att den har adhd eller asperger eller bipolärt syndrom eller migrän eller hjärtproblem eller .... ja, man behöver inte ropa ut det i radion - MEN, man ska inte dölja sanningen inför sig själv och sin familj. Familjen och omgivningen ska dock alltid behandla den drabbade med respekt.
Så nej, man kan inte "tvinga" någon att inse sin diagnos - man bara talar om den. Det är inte ovanligt att människor förnekar sina diagnoser och det är deras ansvar. Men jag önskade att öppenheten var större och att "skammen" som vissa känner för åkommor som sitter i hjärnan skulle försvinna.
Ju mer folk vet, desto mindre laddat blir det.
2
Jag tycker att man alltid ska ta verkligheten som den är utan krusiduller. Diagnoser är viktiga för att man ska förstå vad som är vad och vad man kan göra åt det.
Att man gör ett stigma runt en diagnos, oavsett om den är i benet eller hjärnan, förstärker missförstånd hos omgivningen. Det finns inga finare sjukdomar och inga fulare sjukdomar eller npf.
Det är bra om folk är öppna om sina diagnoser för då lär sig omgivningen att förstå. Att smussla motverkar både den drabbade och omgivningen. När kunskap fattas blir det mycket babbel. Det är mycket lättare för omgivningen att vara med ett barn som har adhd än med en "skitunge".
Jag säger så, för jag känner en mamma i byn som har två pojkar med adhd och innan det redde ut sig så var hennes pojkar enligt byfolket "skitungar" och mamman en "dålig mamma". Med diagnos har allting rett ut sig till det bra.
Verkligheten är som den är och har du adhd så har du det även om du blundar för det. Klart är att ingen hela tiden ska peta i det och kommentera det, utan det är som det är och man ordnar upp det.
Varje människa har sin integritet med sina privata sidor och ingen behöver berätta vitt och brett om att den har adhd eller asperger eller bipolärt syndrom eller migrän eller hjärtproblem eller .... ja, man behöver inte ropa ut det i radion - MEN, man ska inte dölja sanningen inför sig själv och sin familj. Familjen och omgivningen ska dock alltid behandla den drabbade med respekt.
Så nej, man kan inte "tvinga" någon att inse sin diagnos - man bara talar om den. Det är inte ovanligt att människor förnekar sina diagnoser och det är deras ansvar. Men jag önskade att öppenheten var större och att "skammen" som vissa känner för åkommor som sitter i hjärnan skulle försvinna.
adhd är ju bara ett namn, en benämning på ett beteende- och upplevelseorienterat problem.
Det jag bl.a. är ute efter är att det dels är ett klumpigt redskap då det inte ger en nyanserad bild och dels att problemet är detsamma i vilken benämnd form den drabbade än klarar, vill, kan ta det till sig.
3
men... adhd är ju bara ett namn, en benämning på ett beteende- och upplevelseorienterat problem.
Det jag bl.a. är ute efter är att det dels är ett klumpigt redskap då det inte ger en nyanserad bild och dels att problemet är detsamma i vilken benämnd form den drabbade än klarar, vill, kan ta det till sig.
Jag kanske var otydlig, jag skrev lite om en reaktion på tonårspojken som inte ville ta diagnosen till sig.
Sprida kunskap är väl jättebra och ngt annat än att tvinga på ngn en diagnos de inte känner sig hemma med, inte är redo för.
Sen är det ju så att det inte benämns ADHD längre av psykiatrin bl.a. för att det är för bred och svepande diagnos, det har fått underrubriker.Dessa är i mitt tycke bättre än ADHD som innehöll en väldig massa symptom varav sällan alla var applicerbara på en person.
Så kanske jag inte är så missnöjd trots allt, om man amvänder diagnoserna på rätt sätt och i rätt sammanhang.
Här inne kan vi säga vad vi vill men utåt är det väl smart att prata om sin diagnso så att den man pratar med förstår den i så mkt detalj som möjligt. Och då menar jag att ADHD har fått en massa bad press och att uppmärksamhetsstörning (t.ex.) är mer specifikt och mindre missledande.
Man är mer än sin diagnos och det är särskilt viktigt med en diagnos som utesluter de fördelar som faktiskt ofta finns.
7
förtydligande Jag kanske var otydlig, jag skrev lite om en reaktion på tonårspojken som inte ville ta diagnosen till sig.
Sprida kunskap är väl jättebra och ngt annat än att tvinga på ngn en diagnos de inte känner sig hemma med, inte är redo för.
Sen är det ju så att det inte benämns ADHD längre av psykiatrin bl.a. för att det är för bred och svepande diagnos, det har fått underrubriker.Dessa är i mitt tycke bättre än ADHD som innehöll en väldig massa symptom varav sällan alla var applicerbara på en person.
Så kanske jag inte är så missnöjd trots allt, om man amvänder diagnoserna på rätt sätt och i rätt sammanhang.
Här inne kan vi säga vad vi vill men utåt är det väl smart att prata om sin diagnso så att den man pratar med förstår den i så mkt detalj som möjligt. Och då menar jag att ADHD har fått en massa bad press och att uppmärksamhetsstörning (t.ex.) är mer specifikt och mindre missledande.
Man är mer än sin diagnos och det är särskilt viktigt med en diagnos som utesluter de fördelar som faktiskt ofta finns.
Fast nu förstår jag inte... ADHD står ju för Attention deficit hyperactivity disorder. Det är ju Uppmärksamhetsstörning i kombination med hyperaktivitet/impulsivitet, om man nu inte har det som tidigare kallats ADD som BARA är uppmärksamhetsstörning.
Man använder visst ADHD som term i psykiatrin.. Iaf står det ADHD i mitt senaste läkarintyg, och det står i min utredning, liksom i mina döttrars utredningar, och de är tyvärr alldeles för nya (vi borde fått dem för länge sen, men det är en annan femma).
Dvs, om de skriver förkortningen på engelska eller det uttydda svenska ordet är nog bara en smaksak eller kanske t o m en fråga om plats i rutan att skriva på.. På samma sätt som vissa skriver PDD-NOS medan andra skriver Genomgripande störning i utvecklingen- UNS. (UNS är utan närmare specifikation).
Eller har jag helt missuppfattat ditt inlägg?
8
Fast nu förstår jag inte... ADHD står ju för Attention deficit hyperactivity disorder. Det är ju Uppmärksamhetsstörning i kombination med hyperaktivitet/impulsivitet, om man nu inte har det som tidigare kallats ADD som BARA är uppmärksamhetsstörning.
Man använder visst ADHD som term i psykiatrin.. Iaf står det ADHD i mitt senaste läkarintyg, och det står i min utredning, liksom i mina döttrars utredningar, och de är tyvärr alldeles för nya (vi borde fått dem för länge sen, men det är en annan femma).
Dvs, om de skriver förkortningen på engelska eller det uttydda svenska ordet är nog bara en smaksak eller kanske t o m en fråga om plats i rutan att skriva på.. På samma sätt som vissa skriver PDD-NOS medan andra skriver Genomgripande störning i utvecklingen- UNS. (UNS är utan närmare specifikation).
Min son fick diagnosen när han var 10 år efter en ytterst motvillig utredning från hans sida på BUP. Han hatade BUP redan innan också, så det var inte lätt att få honom att göra utredningen ens.
Jag sa inget om någon diagnos alls utan bara "att utredningen var till för att han skulle få bättre hjälp i skolan".
För ett tag sedan nämnde jag det här med diagnosen för honom men han slog bakut direkt. Har också sagt att den och den har ADHD. Får alltid till svar "ja han ja, men inte jag". T om även om det är en kompis till honom.
Någon rådde mig att det var så viktigt för sonen att försöka lära sig att acceptera sin diagnos. Och det kan väl vara okej för vissa som är lite mer medgörliga och kanske redan ställer existentiella frågor själva om varför saker blir så tokiga etc. Min son har en kompis som gör det och är helt okej med att ha assistent i skolan samt att hans mamma går på kurs om ADD och t om kan tänka sig att åka på läger med andra som har ADD. Det skulle min son ALDRIG NÅGONSIN göra.
Min son verkar inte fråga sig själv vem han är. Och han är dessutom väldigt ointresserad av omvärlden. (tycker att han är lik sin pappa där faktiskt) Han tycker inte att saker blir tokiga, han bryr sig liksom inte om att han fått och får skäll. Det bekommer honom på något sätt inte. Han glömmer bort det och är lika glad och beredd på nästa bus eller tjatterror (tjatet är nog mest med mig).
Och då undrar jag verkligen om det var så lyckat att ens nämna ADHD. Kanske skulle jag bara ha pratat omkring det som "koncentrationssvårigheter ", svårt med skolarbetet, att planera osv. Kanske skulle han kunna ta till sig det lite lättare än just "ADHD", som han själv kallar andra som han tycker är "dampiga".
Han var själv med och retade en kille i åk 5 som troligtvis hade ADHD eller Aspergers.
En kille som många tyckte var "jobbig". Han hade liksom inte rätt stil eller kod.
9
Har varit i samma tankegångar Min son fick diagnosen när han var 10 år efter en ytterst motvillig utredning från hans sida på BUP. Han hatade BUP redan innan också, så det var inte lätt att få honom att göra utredningen ens.
Jag sa inget om någon diagnos alls utan bara "att utredningen var till för att han skulle få bättre hjälp i skolan".
För ett tag sedan nämnde jag det här med diagnosen för honom men han slog bakut direkt. Har också sagt att den och den har ADHD. Får alltid till svar "ja han ja, men inte jag". T om även om det är en kompis till honom.
Någon rådde mig att det var så viktigt för sonen att försöka lära sig att acceptera sin diagnos. Och det kan väl vara okej för vissa som är lite mer medgörliga och kanske redan ställer existentiella frågor själva om varför saker blir så tokiga etc. Min son har en kompis som gör det och är helt okej med att ha assistent i skolan samt att hans mamma går på kurs om ADD och t om kan tänka sig att åka på läger med andra som har ADD. Det skulle min son ALDRIG NÅGONSIN göra.
Min son verkar inte fråga sig själv vem han är. Och han är dessutom väldigt ointresserad av omvärlden. (tycker att han är lik sin pappa där faktiskt) Han tycker inte att saker blir tokiga, han bryr sig liksom inte om att han fått och får skäll. Det bekommer honom på något sätt inte. Han glömmer bort det och är lika glad och beredd på nästa bus eller tjatterror (tjatet är nog mest med mig).
Och då undrar jag verkligen om det var så lyckat att ens nämna ADHD. Kanske skulle jag bara ha pratat omkring det som "koncentrationssvårigheter ", svårt med skolarbetet, att planera osv. Kanske skulle han kunna ta till sig det lite lättare än just "ADHD", som han själv kallar andra som han tycker är "dampiga".
Han var själv med och retade en kille i åk 5 som troligtvis hade ADHD eller Aspergers.
En kille som många tyckte var "jobbig". Han hade liksom inte rätt stil eller kod.
Man kan inte tvinga någon till att förstå något de inte vill. Då är det bättre att släppa taget om det och jobba på bara utan att gaffla om vad det heter.
Kanske hans problem är just sådana att han har svårt för den här sortens information.
11
Man kan inte tvinga någon till att förstå något de inte vill. Då är det bättre att släppa taget om det och jobba på bara utan att gaffla om vad det heter.
Kanske hans problem är just sådana att han har svårt för den här sortens information.
Precis. Att försöka få förståelse, nå fram, få upprättelse, eller bekräftelse eller acceptans osv från somliga är som att försöka krama vatten ur en sten. Och har man försökt på samma vis örton gånger så är det dags att försöka på ett annat sätt. Eller lägga ner. Det kan ju vara tillfälligt man gör det.
Ju mer jag hör om sonen till mamma24h desto mer har jag tänkt att det är nåt mer än ADHD där... Kanske skulle prata med läkaren igen? Det där väldigt rigida och egensinniga känns mer autistiskt än ADHD-igt, tänker jag, även om jag ju inte riktigt tror på nån uppdelning i två glasklara enheter.
12
Precis. Att försöka få förståelse, nå fram, få upprättelse, eller bekräftelse eller acceptans osv från somliga är som att försöka krama vatten ur en sten. Och har man försökt på samma vis örton gånger så är det dags att försöka på ett annat sätt. Eller lägga ner. Det kan ju vara tillfälligt man gör det.
Ju mer jag hör om sonen till mamma24h desto mer har jag tänkt att det är nåt mer än ADHD där... Kanske skulle prata med läkaren igen? Det där väldigt rigida och egensinniga känns mer autistiskt än ADHD-igt, tänker jag, även om jag ju inte riktigt tror på nån uppdelning i två glasklara enheter.
Ja det är ju möjligt, men kan det inte också vara ett karaktärsdrag utan att man är autistisk? Eller är alla rigida personligheter inom autismspektrat.
Hans pappa är ju på många sätt likadan.
Min pappa hade vissa fixa idéer och var omöjlig att få i någon annan riktning. Hade han en idé om något, eller åsikt så var det som hugget i sten. Någon gång kunde han efteråt säga att det där var kanske inte så bra. Men inte ofta. Och jag vet att en sjuksköterska sa om min pappa att han hade en vilja av stål.
Vad skulle BUP säga dessutom? Det krävs ju i så fall en ny utredning som min son ALDRIG skulle göra.
Man kanske ska lämna honom i fred ett tag och tjata för mycket om hans tillkortakommanden om det inte direkt är farligt.
Häromdagen ringde han och sa att han och en kompis grillade korv. De hade gjort upp eld ordentligt med stenar runtom i ett skogsparti. Jag fick t o med ett MMS på korvgrillningen.
Kompisens mamma hade sagt att det var okej om det var en eldstad de gjorde. Kollade med henne.
Så det är ju inte bara min son som hittar på grejer. Jag är tveksam till om två 13-åringar ska göra upp eld själva, eller ens hålla på vid en grill utan att någon vuxen är där. Nu är det ju vått i marken, ingen fara. Men de kan ju inte alltid bedöma hur torrt det är.
13
Ja det är ju möjligt, men kan det inte också vara ett karaktärsdrag utan att man är autistisk? Eller är alla rigida personligheter inom autismspektrat.
Hans pappa är ju på många sätt likadan.
Min pappa hade vissa fixa idéer och var omöjlig att få i någon annan riktning. Hade han en idé om något, eller åsikt så var det som hugget i sten. Någon gång kunde han efteråt säga att det där var kanske inte så bra. Men inte ofta. Och jag vet att en sjuksköterska sa om min pappa att han hade en vilja av stål.
Vad skulle BUP säga dessutom? Det krävs ju i så fall en ny utredning som min son ALDRIG skulle göra.
Man kanske ska lämna honom i fred ett tag och tjata för mycket om hans tillkortakommanden om det inte direkt är farligt.
Häromdagen ringde han och sa att han och en kompis grillade korv. De hade gjort upp eld ordentligt med stenar runtom i ett skogsparti. Jag fick t o med ett MMS på korvgrillningen.
Kompisens mamma hade sagt att det var okej om det var en eldstad de gjorde. Kollade med henne.
Så det är ju inte bara min son som hittar på grejer. Jag är tveksam till om två 13-åringar ska göra upp eld själva, eller ens hålla på vid en grill utan att någon vuxen är där. Nu är det ju vått i marken, ingen fara. Men de kan ju inte alltid bedöma hur torrt det är.
Självklart kan man vara stelbent, envis som synden, tjurskallig och vad du vill utan att ha autistiska drag. MEN, din son har ju nån form av svårigheter inom npf-spektrat och då är ju risken/chansen stor att det är nåt mer än t ex ADHD när han är så himla fixerad och liksom ohörsam. Tänker jag och utgår ifrån det jaqg ser i mitt eget liv, med mina egna ungar. Önskar verkligen du kunde få nån att prata med, som kunde det här och som du kände förtroende för. Det låter så himla drygt.
14
Självklart kan man vara stelbent, envis som synden, tjurskallig och vad du vill utan att ha autistiska drag. MEN, din son har ju nån form av svårigheter inom npf-spektrat och då är ju risken/chansen stor att det är nåt mer än t ex ADHD när han är så himla fixerad och liksom ohörsam. Tänker jag och utgår ifrån det jaqg ser i mitt eget liv, med mina egna ungar. Önskar verkligen du kunde få nån att prata med, som kunde det här och som du kände förtroende för. Det låter så himla drygt.
"Sen är det ju så att det inte benämns ADHD längre av psykiatrin bl.a. för att det är för bred och svepande diagnos, det har fått underrubriker.Dessa är i mitt tycke bättre än ADHD som innehöll en väldig massa symptom varav sällan alla var applicerbara på en person."
Äh? Näääää, nu har du fått det lite om bakfoten tror jag. DAMP och ADD har slutat användas och lagts in i ADHD som då blivit ett bredare begrepp då grundproblemen kommer från samma kärna. ADHD har delats in i tre grupper, sant, men det tycker jag blir lättare än att ha en massa olika benämningar.
Och jag håller inte med, diagnosen utesluter ingalunda de fördelar som finns, men de belyser de svårigheter som är och som faktiskt är fullt möjliga att lära sig hanter OM man får rätt stöd.
För att få rätt stöd krävs kunskap och förståelse. Kunskap och förståelse kommer genom att man sprider kunskapen.
Så länge föräldrar skäms för att barnen får diagnos, så länge kommer också okunskapen vara spridd och stämpel-rädslan bestå.
Vi kan bara nå ökad förståelse om vi lär omgivningen vad ADHD egentligen är.
Ganska enkelt, egentligen.
Sen tycker jag inte man ska tvinga på någon någonting, men att undanhålla sitt barn en diagnos det faktiskt har tycker jag inte är rätt, och det kommer jag inte vika mig en millimeter ifrån.
Jag har aldrig sagt att man ska tjata på sina barn om de problem de har, och det har jag aldrig behövt heller. De vet om sina svårigheter, och så är det inte mer med det.
Skolan är informerad om deras svårigheter och de närmaste i vår krets. Frågar nån så svarar jag att de har ADHD men jag springer inte med nån skylt runt varje barns hals med texten att de har adhd och asperger och tourettes....
Sen är det så enkelt att man inte ÄR sin diagnos. Men man är en individ MED diagnos och det kan man inte blunda för. Däremot blir det så negativt som man gör det till. Det går att lyfta fram och pusha på de positiva aspekterna och det blir faktiskt lättare om man vet var svårigheterna finns.
15
"Sen är det ju så att det inte benämns ADHD längre av psykiatrin bl.a. för att det är för bred och svepande diagnos, det har fått underrubriker.Dessa är i mitt tycke bättre än ADHD som innehöll en väldig massa symptom varav sällan alla var applicerbara på en person."
Äh? Näääää, nu har du fått det lite om bakfoten tror jag. DAMP och ADD har slutat användas och lagts in i ADHD som då blivit ett bredare begrepp då grundproblemen kommer från samma kärna. ADHD har delats in i tre grupper, sant, men det tycker jag blir lättare än att ha en massa olika benämningar.
Och jag håller inte med, diagnosen utesluter ingalunda de fördelar som finns, men de belyser de svårigheter som är och som faktiskt är fullt möjliga att lära sig hanter OM man får rätt stöd.
För att få rätt stöd krävs kunskap och förståelse. Kunskap och förståelse kommer genom att man sprider kunskapen.
Så länge föräldrar skäms för att barnen får diagnos, så länge kommer också okunskapen vara spridd och stämpel-rädslan bestå.
Vi kan bara nå ökad förståelse om vi lär omgivningen vad ADHD egentligen är.
Ganska enkelt, egentligen.
Sen tycker jag inte man ska tvinga på någon någonting, men att undanhålla sitt barn en diagnos det faktiskt har tycker jag inte är rätt, och det kommer jag inte vika mig en millimeter ifrån.
Jag har aldrig sagt att man ska tjata på sina barn om de problem de har, och det har jag aldrig behövt heller. De vet om sina svårigheter, och så är det inte mer med det.
Skolan är informerad om deras svårigheter och de närmaste i vår krets. Frågar nån så svarar jag att de har ADHD men jag springer inte med nån skylt runt varje barns hals med texten att de har adhd och asperger och tourettes....
Sen är det så enkelt att man inte ÄR sin diagnos. Men man är en individ MED diagnos och det kan man inte blunda för. Däremot blir det så negativt som man gör det till. Det går att lyfta fram och pusha på de positiva aspekterna och det blir faktiskt lättare om man vet var svårigheterna finns.
Håller helt med dej! Du formulerade det så bra. Tror sånt här är jätteviktigt i många situationer. Alla är vi olika och har olika problematik oavsett diagnos eller inte. Tror inte man behöver ett fack utan tvärtom man behöver accepteras och acceptera sej själv för den man är. NPF:et är ju bara en del av ens personlighet.
16
Håller helt med dej! Du formulerade det så bra. Tror sånt här är jätteviktigt i många situationer. Alla är vi olika och har olika problematik oavsett diagnos eller inte. Tror inte man behöver ett fack utan tvärtom man behöver accepteras och acceptera sej själv för den man är. NPF:et är ju bara en del av ens personlighet.
än jag vad gäller vilka diagnoser som är gängse i dagsläget. Jag ber om ursäkt för att ha låtit somom jag vet något jag inte vet. Det gick undan och jag hade verkligen inte rätt där.
Min son har ADHD och jag borde ha bättre koll. Men som alla på BUP var överens m när han fick diagnosen; han ligger närmast diagnosen DAMP, ADD stämmer inte fullt.
Jag tycker det är irriterande att han har en diagnos som all förknippar med , och innehåller ordet 'hyperaktivitet, när han inte är hyperaktiv.
han har en massa andra besvär som inte förknippas med typiska bilden för ADHD och varken han eller omginingen skulle tjäna på att veta att han har ADHD, däremot vet hanoch och de som berörs närmaste omgivningen om hans problem.
Så, jag är inte rädd för diagnoser men anser dem klumpiga och missvisande i vissa fall. Jag anser också att de har oförtjänt dålit rykte och att de därför stjälper mer än de hjälper i vissa lägen.T.ex. när en känslig tonåring ska ta till sig att han har problem, då kan kanske ett mer nyanserat , personligt färgat språk vara lämpligare.
Man behöver ju inte undanhålla något eller ljuga bara för att maninte använder ett visst ord. Det viktiga är väl att få det drabbade barnet att på bästa sätt förstå sin situation och våga acceptera sin sits och ta emot hjälp.
Inte ska man då använda ett ordalag som har motsatt effekt? Situationen blir ju uppenbarligen inte mer lätthanterlig eller sanningsenligare för det.
17
ni är säkert bättre informerad än jag vad gäller vilka diagnoser som är gängse i dagsläget. Jag ber om ursäkt för att ha låtit somom jag vet något jag inte vet. Det gick undan och jag hade verkligen inte rätt där.
Min son har ADHD och jag borde ha bättre koll. Men som alla på BUP var överens m när han fick diagnosen; han ligger närmast diagnosen DAMP, ADD stämmer inte fullt.
Jag tycker det är irriterande att han har en diagnos som all förknippar med , och innehåller ordet 'hyperaktivitet, när han inte är hyperaktiv.
han har en massa andra besvär som inte förknippas med typiska bilden för ADHD och varken han eller omginingen skulle tjäna på att veta att han har ADHD, däremot vet hanoch och de som berörs närmaste omgivningen om hans problem.
Så, jag är inte rädd för diagnoser men anser dem klumpiga och missvisande i vissa fall. Jag anser också att de har oförtjänt dålit rykte och att de därför stjälper mer än de hjälper i vissa lägen.T.ex. när en känslig tonåring ska ta till sig att han har problem, då kan kanske ett mer nyanserat , personligt färgat språk vara lämpligare.
Man behöver ju inte undanhålla något eller ljuga bara för att maninte använder ett visst ord. Det viktiga är väl att få det drabbade barnet att på bästa sätt förstå sin situation och våga acceptera sin sits och ta emot hjälp.
Inte ska man då använda ett ordalag som har motsatt effekt? Situationen blir ju uppenbarligen inte mer lätthanterlig eller sanningsenligare för det.
Alltså.... hur ska man få omgivningen mer förstående om man inte sprider kunskapen då?
OM vi sätter skamstämpel på barnen för att de har adhd, hur ska vi kunna förvänta oss nåt annat från omgivningen?
Och var finns det farliga i att låta barnen veta att det de har är just ADHD?????
För det är ju det de har.
Och hyperaktiv kan man vara i själen, behöver inte märkas motoriskt. De som har det som kallades ADD förut ÄR hyperaktiva, men inte synligt, de har myror i hjärnan istället för i baken enkelt uttryckt.
Och jag tycker alls inte att en diagnos är missvisande och klumpig, tvärtom är det ganska solklart vari problematiken finns genom diagnos. Det blir så mycket lättare att hitta info om vad det innebär och hur man bäst hjälper.
Och en annan sak, ditt barn kanske inte bryr sig om vad diagnosen står för som barn, men barnet blir stort en dag och adhd är inget som växer bort, det finns där för att stanna och jag tror ingen är hjälpt av att få veta som vuxen att problematiken funnits där hela tiden men föräldrarna valt att lägga det i skamvrån.
19
Alltså.... hur ska man få omgivningen mer förstående om man inte sprider kunskapen då?
OM vi sätter skamstämpel på barnen för att de har adhd, hur ska vi kunna förvänta oss nåt annat från omgivningen?
Och var finns det farliga i att låta barnen veta att det de har är just ADHD?????
För det är ju det de har.
Och hyperaktiv kan man vara i själen, behöver inte märkas motoriskt. De som har det som kallades ADD förut ÄR hyperaktiva, men inte synligt, de har myror i hjärnan istället för i baken enkelt uttryckt.
Och jag tycker alls inte att en diagnos är missvisande och klumpig, tvärtom är det ganska solklart vari problematiken finns genom diagnos. Det blir så mycket lättare att hitta info om vad det innebär och hur man bäst hjälper.
Och en annan sak, ditt barn kanske inte bryr sig om vad diagnosen står för som barn, men barnet blir stort en dag och adhd är inget som växer bort, det finns där för att stanna och jag tror ingen är hjälpt av att få veta som vuxen att problematiken funnits där hela tiden men föräldrarna valt att lägga det i skamvrån.
Vore han tonåring eller äldre skulle jag vilja att han hade en klar bild av hur diagnoserna sätts och varför han har en. Jag vill också att hantar till sig vissa , inte alla, alternativa synsätt så att han själv kan bilda sig en uppfattning. Då menar jag inte att ADHD är Guds gåvatill mänskligheten , som vissa läger vill ha det till, utan att det kan finnas alternativa behnadlingar , sätt att betrakta just hans problem, som inte använder ADHD_diagnoserna som förklaringsmodell och dessa kan bilda komplement eller alternativ till det diagnosen ADHD berättar.(Gud nu är jag väl ute på hal is igen??)
Jag skulle vilja visa att det finns enorma fördelar vlket jag inte tycker orden Attention Deficit Disorder Hyperactivity utstrålar.
Men allt detta är onödigt att diskutera bara om han är redo att ta det till sig.
Han vet redan idag att han har problem och vi har ord för dem, men just i hans fall skulle alltså inte ADHD kännas toppen då den inte känns precis nog.
20
ps mn son är bara 8 år.
Vore han tonåring eller äldre skulle jag vilja att han hade en klar bild av hur diagnoserna sätts och varför han har en. Jag vill också att hantar till sig vissa , inte alla, alternativa synsätt så att han själv kan bilda sig en uppfattning. Då menar jag inte att ADHD är Guds gåvatill mänskligheten , som vissa läger vill ha det till, utan att det kan finnas alternativa behnadlingar , sätt att betrakta just hans problem, som inte använder ADHD_diagnoserna som förklaringsmodell och dessa kan bilda komplement eller alternativ till det diagnosen ADHD berättar.(Gud nu är jag väl ute på hal is igen??)
Jag skulle vilja visa att det finns enorma fördelar vlket jag inte tycker orden Attention Deficit Disorder Hyperactivity utstrålar.
Men allt detta är onödigt att diskutera bara om han är redo att ta det till sig.
Han vet redan idag att han har problem och vi har ord för dem, men just i hans fall skulle alltså inte ADHD kännas toppen då den inte känns precis nog.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
