Vad tycker ni?

[malojeli]

Om er son på 22 år blir arbetslös.... Och räknar ut att han har svårt att behålla lägenheten med sin a-kassa. Agerar ni:
1. Röjer ur pojkrummet och låter honom flytta hem för att slicka såren, spara pengar (naturligtvis betala hemma enligt gängse tabeller) och börja på ny kula?
2. Röstar för att han ska behålla lägenhetskontraktet, leva på marginalen och hjälpa honom med en matkasse, betald räkning och lite pengar då och då.

[kmcb]

2. Om han inte hamnar i en skuldfälla som sätter honom hos kronofogden... då skulle jag kunna tänka mig nr 1

[MaWe]

Nummer 2.
Men bara om det funkar utan att man lägger ut FÖR mycket pengar på honom.
Framför allt så ska HAN (i rådgivande syfte) få fundera lite på vilket alternativ HAN föredrar.

[femella]

Först o främst så får ju "barnet"!?! dvs det vuxna barnet reda ut sin situation själv innan man som förälder agerar. Han kanske hittar ett nytt jobb inom några veckor vem vet..

Men alternativ 2 helt klart.

[- Miko -]

2.....

[poesi]

nummer två helt klart! Det är dags att stå på egna ben, inte springa hem till mor och far när det blir gungigt.
Bättre hjälp till självhjälp än att riskera att få en slacker.

[tiva]

Lite klurig att svara på.

Nu är det ju tyvärr inte lätt att få tag på jobb. Så om jag utgår ifrån det, så skulle jag nog låta honom flytta hem. Det är nog så illa att inte få jobb, då skulle det kännas bättre att han flyttar hem och inte gå och vara orolig för att pengarna inte räcker.

Min son var på väg hemifrån när han blev uppsagd. Han tog det väldigt hårt så jag är glad att han inte hann skaffa eget boende.

Alternativ 2 skulle jag använda mig av om det fanns stora förhoppningar att sonen snart får jobb.

[Sharingan]

Nummer 2 för att börja om från början med lägenhetssök och annat kan nog kanske vara knivigt ? Soc kanske också kan hjälpa honom ?

[LottaJ]

Kan tänka mig båda varianterna, kanske mest beroende på hur utsikterna ser ut för att snabbt hitta ett nytt jobb.

[sisla]

Nr 2. Han har ju också rätt att söka socialbidrag.

[Mackan]

Det e dax o lära sig livets hårda liv , Ont om slantar eller dålig planering eller what ever räcker inte slanten, be soc om hjälp ifall han e under existensminimum

Alternativt sälj mammas juveler

[-Camelia-]

Jag skulle göra det som killen själv vill, vare sig det är flytta hem eller leva på marginalen.

[Rut_Blad]

2b ... Att hjälpa med matkasse då och då men _inga_ kontanter. Bara hjälp med det som gör att han håller sig över ytan. Det blir en drivkraft att ta tag i jobbsökandet.
/arbetslös och fattig

[Misell]

Jag skulle kunna tänka mig båda alternativen beroende på vilken inställning sonen själv har till det hela. har han en väldigt laid-back inställning typ att "mamma fixar detta till mig-ingen fara" så tror jag att jag hade velat att han skulle bo kvar och leva på marginalen och kanske hjälpa honom ibland.

Alternativ 1 är nog mest i riktigt riktigt nödfall när jag tänker efter. Alternativ 2 i första hand i alla fall.

[EllaNora]

Nummer två, men att han försöker hitta ett billigare boende, jag vet inte vad a-kassan ligger på men blir nog varse snart då troligtvis min man blir uppsagd idag!:-(

[Mimis]

Jag har själv varit i den sitsen och då drog jag ner på allt jag kunde i räkningsväg, levde på billigaste maten och fick hjälp av soc under en kort period. Jag drog inte in mina föräldrar i situationen över huvud taget.

Det bästa är nog om han själv får reda ut det hela och om du går in och hjälper honom (vilket isf låter bra med matkassar och dyl) så hoppas jag att han kapat det som kapas kan innan

[Elinen]

2:an skulle jag göra om jag hade ekonomisk möjlighet. Vidare skulle jag försöka stötta honom i att hitta nya vägar så att han inte stannar i arbetslösheten - studier kanske !

[71:an Nika]

skulle jag tycka är ok. Vilket det blir beror på barnet.

[Lilla_jag_79]

Beror mest på våran relation och vad som för oss båda känns viktigast.

Själv har jag ju i höst, 30år gammal och med familj, haft min mamma boende hos oss i flera månader för att hon ska hjälpa till som hundvakt, då jag fick en hundvalp som överraskning och kunde inte vara hemma själv. Mot slutet var det nog lite tungt, men det gick för alla var med på det hela. Och att vi hade tillräckligt med utrymme så hon kunde ha ett eget rum, det är nog ganska viktigt.

[malojeli]

Jag känner spontant att jag vill ha hem honom. Av många skäl. Dels delar han trappuppgång med två arbetslösa vänner (vars föräldrar betalar mat och hyra åt dom, a-kassan festar dom upp) som spelar hela nätterna och sover hela dagarna. Hur lätt är det inte att glida in i detta då tro? Sedan bor vi i en liten by, visar han näsan hos Soc så är han stämplad och ses inte med blida ögon av någon arbetsgivare någonsin mer. Här gör man inte så, lever på samhället. *fnys* Dels som han själv säger, "det känns bättre för MIG att få betala hemma, en rejäl peng, än att leva på era allmosor."

Han har goda vitsord och bra betyg från tidigare arbetsgivare och denna så nytt jobb kommer väl så fort den här trenden vänder....

Hm....Tufft detta, jag förstår argumenten för linje två, men...Jag skulle aldrig låta det hända att han soffar till sig, däremot är det stor risk att han gör det där han bor nu, på grund av anledning...