Att tycka om den andres barn..

[anonymt namn]

Jag vet inte hur och vart jag skall börja riktigt. Jag träffade en kille för ett år sedan. Vi träffades ett par gånger och insåg att vi hade mer gemensamt och bra tillsammans än vi tidigare haft i andra förhållanden. Vi valde att flytta ihop.
Han har en son sedan tidigare och jag har två döttrar. Hans son blir 8år liksom min ena dotter. Min andra dotter är 6år.

Nu till problemet, han har träffat mina döttrar 4-5 ggr, men säger att han inte kan ta sig an dem och att han vill ha tid på sig.
Detta har inneburit att jag inte kan ha mina döttrar hos oss, utan får träffa dem på annat vis. Hans son är däremot varannan vecka hos oss.
Sonen frågar ofta när han ska få träffa mina barn, (han har aldrig gjort det). Min sambo brukar bara titta bort och inte svara på frågan. Vi har inte talat så mycket om detta på sistone, men jag tog upp det tidigare om att jag måste finnas för mina barn också. Min sambo menar på att mina barns pappa kan ha hela vårdnanden ett tag tills vi ser vart allt bär och att jag då kan träffa barnen hos honom eller på annat vis, men att han inte vill ha andra barn boendes just nu iaf i vårt hem, som från början var hans.

Han vill gärna se till hans sons bästa, att jag skall finnas där för honom. Är hans son hos oss och jag har ledigt någon dag, vill min sambo gärna att jag tar ledigt för hans son också och umgås med honom. Visst, det är och borde inte vara några bekymmer alls, men jag ser det som att hans son fått en bonusmamma som bryr sig om honom, medans mina döttrar har förlorat en mamma.
Min sambo frågar aldrig hur mina barn har det. Har jag träffat mina barn en dag, så pratar min sambo hellre om annat än att fråga vad dem sa, vad dem gjorde. Det verkar inte intressera honom alls. Han visar ofta hur mycket han älskar mig, planerar inför sommaren osv. MEN inte någon planering om mina barn, inte ett ord. Han har inte ens frågat om vi ska hitta på något tillsammans med mina barn till sommaren, ingenting. han önskar nog mest att det ska vara han, jag och hans son, inga fler. Och att när mina döttrar är i 12års ålders så kan han ev träffa dem, det är så jag tolkar honom.

Han har träffat en del tjejer innan mig och det har blivit strul med dem som redan haft barn. Dock var det en tjej eller kvinna som hade två söner på 15 och 17år som det fungerade bra med. En annan tjej han dejtade hade två yngre söner och min sambo berättade att dem tänkte flytta ihop och att hon ansökte om att bara ha vårdnad av ena sonen och att andre sonen skulle vara permanent boendes hos pappan.. Jag fick en känsla av att han bara hittade på det för att jag ska börja fundera på att bara ha ena dottern och att andra dottern ska bo hos pappan.. ?

Jag har ifrågasatt om han hellre hade velat vara med någon som har äldre barn eller som inte har barn alls och som inte vill skaffa några heller. Han brukar svara att det hade underlättat, men att han älskar mig och att vi får försöka att lösa det på bästa sätt.. Men inget händer ju! Jag har väldigt svårt att kunna njuta och se framåt i denna situation vi befinner oss i. Jag ska finnas för hans son, krama om honom, ge honom kärlek och mina barn får stå och se på, det är så jag känner det.

Nu har det redan gått snart ett år, hur länge ska vi vänta? Tills mina barn är i tonåren? Jag skulle själv aldrig kunan göra så här om det vore tvärtom, att han hade flyttat till mig. Jag hade aldrig kunnat neka honom att ha sin son hos oss. har man valt att flytta ihop ska man väl kunna ta varandras barn..?
Jag har många ggr funderat på att lämna allt, jag har t o m sagt det till honom, då han blivit ledsen och sagt att han älskar mig så mycket och trvis så bra med mig att han hade hoppats på ett liv med mig. Visst, vi är väldigt lika, har ofta jättekul ihop och kan skratta mycket och länge, men saknaden efter mina barn finns där och därmed kan jag inte ge hela mig..
Jag trodde att han ville träffa mina barn så småningom, men inget har hänt, inget har sagts. Sist vi tog upp detta på tal, var för 4månader sedan. han frågade då mig om vi inte kunde hitta på något med mina barn en helg. Jag svarade då att det är väl ingen mening, för han vill väl ändå bara leva med mig och hans son, inga fler, så jag ansåg att han inte ens behöver lära känna mina barn.
Kanske var fel av mig att säga så..? Men han svarade inget på det jag sa. Men läser jag mellan radera så vet jag ju att han helst inte vill ha mina barn boendes hos oss, utan det räcker med ett barn.

Hur tolkar ni detta? Vad hade ni sagt till en sambo som min?

[anonymt namn]

ja vet inte vad du vill ha för tips o råd men jag personligen hade inte valt en ny man framför mina barn! Vakna, väx upp o ta hand om dina barn!! HAde inte sagt så mkt till honom utan tagit mitt pick o pack o flyttat.......

[NannaH]

Min första reaktion är att jag undrar om detta är ett skämt??

DU är ansvarig för dina barn. Inte din sambo. Hur man som mamma kan välja bort sina barn, helt, för att kunna bo ihop med sin nya kille, är något som jag bara inte kan förstå?
Din sambo verkar vara rejält självisk, och galen som inte vill ha dina barn där, trots att han själv är förälder och meo borde förstå att ens barn är det viktigaste som finns. Men det hör egentligen inte till saken hur han är, vad viktigare är, är väl hur du har kunnat gå med på detta?

Ja, dina barn har förlorat sin mamma. Två små tjejer undrar med all säkerhet varför du väljer att bo ihop med din nya kille, och hans barn, men inte med dem? Hur har du förklarat detta för dem?

Man flyttar inte ihop med sin nya partner, om han inte accepterar och respekterar barnen. Vad ser du i en man, som kräver att du ska släppa det viktigaste du har?

Nej. DU har gjort ett stort misstag, din sambo ska du bara strunta i och omedelbart göra det enda rätta. Ta hand om dina barn.

[Tina40plus]

Hej!

OM jag har fel nu så ber jag om ursäkt men du verkar förvånansvärt lik den kvinna som skrev här tidigare om hur du och dina barn blev dåligt behandlad av din sambo och gjorde alla väldigt upprörda över att du envist höll fast vid din sambo och till slut fick jag känslan av att du bara skrev en påhittad historia för att få fart på skribenterna eller att du var otroligt korkad!
OM du är den personen så har jag inget att säga mer...

Om du INTE är den personen så har jag bara ett råd: stick fort som tusan! Dina barn har bara en mor medan din sambo kan skaffa hur många sambon som helst. Är det viktigare för dig att du känner dig älskad av en man än att dina barn känner sig älskade av sin mor??!!!!!

[Anonym]

Ja du.. detta visste jag ju som sagt inte från början. Hade jag vetat det hade valet inte varit så svårt.
Hade inte ens givit mig in i det. Men, när vi träffades visste han mycket väl om mina barn, liksom jag visste om hans. Vi talade om tidigare relationer, vi var tydliga med hur vi vill ha en relation, hur vi skall göra för att alla parter skall trivas.
Han var så positiv och tyckte allt var spännande, hur hans son skulle vara med mina barn osv. Hur han skulle göra sitt bästa för oss, för oss alla.. Men vad hände? När mina barn var hos oss så sa han dagen efteråt att det inte kändes bra, att han ville att vi skulle vänta med att ta in mina barn. Han ville inte att mina barn skulle vara i hans sons rum, inte röra hans sons leksaker. Vilket är för mig helt obegripligt..
Men det han inte tänkte på var att han tog in sin son i mitt liv, i våra liv. Varför? Hans son säger ofta att han älskar mig mer än sin pappa, att han önskar att han bara fick bo med mig. Det gör mig jätteglad, men visst önskar jag att mina barn fick uppleva min kärlek, min sambos kärlek..

Hans son älskar mig, vill vara med mig hela tiden, min sambo både ser och vet om det och han tycker att det är underbart att se, han planerar framtiden med mig, hur bra vi ska ha det, få det osv. Men han glömmer en viktig del.. mina barn.
Jag vet inte själv varför jag väntar, vad jag väntar på.. en ändring från hans sida..
Han kommer kanske aldrig ändra sig, utan vill nog helst bara att det ska vara vi tre (han, jag o hans son). Jag vet inte varför han är så här.. Om han ser att hans son skall ha all kärlek och att om mina barn ska bo här måste hans son dela mig med mina barn. Att det även blir för mycket jobb med att ha tre barn, än ett. Jag vet inte, men jag tror nog inte jag är helt fel ute när jag tänker så.

Det som gör det hela svårare, är att vi har så kul ihop, vi har samma intressen, samma humor, men den egocentriska biten är inte delad iaf. Ska jag helt enkelt säga till honom att jag lär flytta om det inte blir en ändring?

Att han ens kunde säga att mina barns pappa kan ta hela vårdnaden tills vi är helt säkra på vad vi vill.. Men varför blandade han in sin son då?

[Anonym]

Nej jag har inte skrivit tidigare om detta eller att jag skulle blivit dåligt behandlad.

[nillan71]

Han säger att han vill leva med dig, men dina barn är en del av dig, du och dina barn är ett helhetspaket, och det borde vara självklart för alla, inte minns för dig. Du bestämmer över dig och dina barn, ingen annan! Hur du väljer är din sak, men skyll inte på honom, det är inte hans fel eller ansvar att du tappar kontakten med dina döttrar - det är ditt val.

[RonjaRövardotter]

Till en sådan sambo säger man :
“ Nu tänker jag inte förlora mer tid utan mina barn. De har bara en mamma, och det är jag. Det är min högsta prioritet att se till att dom har det bra och får träffa sin mamma; det är min skyldighet och mitt ansvar. De har större rättighet till mig och min tid, än vad du, eller din son har, och dessutom vill jag träffa dom. Jag går med på att ha din son här varannan vecka, och om du inte går med på att ha mina barn här minst lika ofta och behandlar dom lika väl som jag behandlar din son, så bye, bye – då flyttar jag omedelbart ut.”

Vems bostaden en gång varit, är helt oväsentligt i sammanhanget. Om man läser mellan raderna, på raderna, varannan rad eller var som helst, så vill denna man inte ha med dina barn att göra. Han struntar i vad du vill, han struntar i att dina barn blir ledsna, Du är ju så lydig och snäll och inrättar ditt liv efter hans egoistiska ideer, så utan ultimatum kommer han inte att ändra sig (kanske inte med ultimatum heller).

[RonjaRövardotter]

Strunta i varför han är som han är, strunta i varför si, varför så, strunta i vad han sade en gång i tiden. Inget blir bättre av att hitta orsaker eller ursäkter. Han vill tydligen ha det som det är nu, och kommer inte att ändra sig.

Koncentrera dig på nuet - den nuvarande (och framtida) situationen är det viktiga. Bara du kan ge flickorna sin mamma tillbaka – var handlingskraftig !

[dell111]

Stampa ner foten hårt! Du säger att inget händer. Det är DU som måste få det att hända! Gör plats för dina barn i ditt hem, se till att de får sängar och plats att vara på och bjud in dem! Finns inget han kan säga som får stoppa dig! Det är dina barn och du är deras mamma!

[bettis]

Alla barn ska behandlas lika - självklart ska dina barn vara med er lika mycket som hans barn. Det finns inget annat alternativ - du kan ju inte välja honom före dina barn - eller hur?

[~Trixie~]

Jag måste (tyvärr) säga att jag undrar om du verkligen är på riktigt. För mig låter det här nämligen helt verklighetsfrånvarande. Varför väljer du att bo med en man och hans barn istället för att vara med dina egna? Så stark är väl inte kärleken?

Du får verkligen ursäkta att jag tvivlar men det låter så konstigt i mina öron. Mitt enda råd jag har till dig är att bryta med mannen och bli en mamma till dina barn igen.

[cogito]

om ditt inlägg är sant, vilket jag har svårt att tro, så är dethelt obegripligt attdu har kunnatavstå från dina barn under den här tiden.
Jag kan varken förstå eller begripa ett sånt val. Skulle en ny partner vara det minsta ovillig att vara trevlig och välkomnande mot mitt barn hade vederbörande åkt ut genast.

[Anonym]

Självklart är det ur mitt verkliga liv och ingen påhittad historia. Jag har ju träffat barnen, men dem har ju inte varit hemma hos oss mer än två gånger, så jag har fått lösa det på annat vis. Möjligtvis kanske han tänker att om det inte håller så är det lättare för mig att flytta än att börja flytta med barn också.
Jag vet inte, det är omöjligt för mig att veta, för han vill ju inte tala om det, utan verkar hellre vilja att tiden skall gå snabbt och att mina barn är i tonåren och klarar sig i princip själva.
För mig kändes det olustigt redan då mina barn var här och att han säger att han inte vill att dem ska leka med hans sons leksaker och att det kändes inte alls bra för honom..

Man kan inte älska andras barn så som sina egna eller sitt eget, men ska man bo tillsammans tycker då jag att man tar hand om varandras barn också.
Men alla är olika och en del väldigt ego, så som den jag lever med.

[_jennifer_]

Jag hade inte varit sambo länge till om min sambo gjort såhär. Tänk på dina barn, träffar du inte dina barn p g a din sambo som jag förstod det??? Dumpa, är mitt enda råd.

[NannaH]

Min åsikt är att du då borde sagt nej direkt. om han dagen efter att ha träffat dina barn inte ville ha de i ert liv, då borde du ha sagt ifrån direkt.
Det är lika egoistiskt av dig, dina barn behöver sin mamma. Du verkar lägga mer fokus på hur kul ni har ihop?? Hur kan du ha kul med någon som håller dig ifrån dina barn?

Du accepterar detta, vilket betyder att du valt din sambo och hans son,framför dina döttrar. Det finns inga ursäkter. Det spelar inger roll hur trevligt ni ha, hur mycket han älskar dig, hur mycket hans som älskar dig.. Hur kan du välja bort dina barn?? För det är det du har gjort.

[NannaH]

Du verkar inte se din del i det här, utan skyller allt på din sambo och vad han vill.
Men du har ju accepterat detta. Du har bara haft dina små döttar hemma hos dig 2 ggr. Du har offrat dem, för att du vill känns dig älskad av din sambo. Det är helt galet, och ursäkta mig, men kan man göra så, så kanske det är bättre att dina döttar får bo hos sin pappa, för barn ska vara med föräldrar som älskar dem, och aldrig ens skulle kuna tänka tanken att ge upp relationen med sitt barn för en partner som inte vill ha medbarnen att göra. Sluta skylla på din sambo, det är du som gör detta mot dina barn.

Jag förstår att de flesta här tror att det är på hittat, för det låter helt otroligt att någon skulle agera som du gör. Och jag hoppas verkligen att det är det, eftersom det annars finns två små tjejer som mitt hjärta blöder för.

[cogito]

ok, det finns ju män som gör så här, så jag ska utgå från att du ställer en ärlig fråga och då ska du får ett uppriktigt svar. En mamma som låter en man, oavsett vilken, hålla henne från att vara mamma till sina barn har antingen en extremt svag självkänsla eller så är man känslomässigt avstängd på något sätt. Jag vet inte vilket i ditt fall och jag struntar blankt i din sambos ideer och åsikter. Det viktiga är att du låter dem styra DIN kontakt med DINA barn. Helt oförlåtligt i mina ögon, om det inte finns en förhistoria som på något sätt förklarar att du har gått med på detta. Hur såg ditt och barnens liv ut före denna sambon? Hade du barnen då?

[Anonym]

Han säger inget om att jag träffar mina barn, det får jag göra hur mycket jag vill, men han vill helst inte att dem är hos oss, för han anser att han inte kan ta till sig dem. Så vad han egentligen vill, är att vi ska leva bara vi tre tills han kan ta sig till mina barn.. vilket kan bli.. när som helst, eller kanske aldrig.
Visst vill jag ju tro att allt ska lösa sig, men kan man inte tycka om andras barn eller ser barn som ett problem i sig, vilket han även gjort med sin egna son, så kanske det aldrig löser sig.
Han menar på att det är fullt sjå att ta hand om sig själv, att sedan kunna älska någon annans barn när han knappt har tid med sitt egna har han just nu svårt att se.
Så jag har väl inte mycket andra val, än två som det ser ut nu, flytta och kunna ha mina barn som en förälder skall ha och som jag vill ha, eller stanna kvar och förmodligen få se en framtid där mina barn väljer bort mig pga att jag valde en man och hans åsikt före dem.

[Anonym]

Jo det förstår jag, jag är inte tvingad under hot att stanna kvar. Jag älskar min sambo, men att han inte kan ta till sig mina barn förstör så mycket. Jag är nog naiv som tror att det bara är tillfälligt och att det kommer en dag då han vill att mina barn skall vara hos oss. Men det gör kanske aldrig det. Sommarne är på väg med stormsteg, min sambo och hans ex planerar sommarens semester, vilka veckor dem skall ha sonen. Min sambo blev upprörd för att hans ex skall ha sonen under nästan 3 veckor i sträck. Där sitter jag och tittar på honom och han märker inget, kan inte ens ana vad jag tänker. Han frågar inget om semestern, förutom att vi skall tillbringa den tiden ihop, då med hans son, men inte ett ord om mina barn.
Som det känns nu, behöver jag bara styrkan att säga hejdå till honom, för jag vet nog svaret innerst inne, han kommer aldrig ändra sig, han kommer alltid vara ett ego.