Är jag annorlunda?

[.:Sabina:.]

Ullebulles och min konversation har fått mig att fundera lite. Här inne skriver människor som av olika anledningar jobbar med sin vikt. Vissa har haft många kilon, andra färre, vissa är klara med sin viktminskning, andra är mitt uppe i den och andra har precis börjat/funderar på att komma igång.

Andra kanske har fått samma råd som jag, att söka hjälp, och visst - det är omtänksamt och bra och när man mår riktigt dåligt ser man inte skogen för alla träd, så man kan behöva en spark i rätt riktning.

Eller är jag annorlunda? Är jag annorlunda som inte efter 6 år som "normalviktig" lärt mig hantera mitt "överätande" i perioder? Att jag istället för rekommenderade, hälsosamma 2-4 kg pendling, pendlar 5-7 kg, ibland så mycket som 8-9 kg? Att jag fortfarande NJUTER av att stoppa i mig sötsaker för att det är GOTT - inte som tröst/belöning/lugnande, utan för att det är GOTT och förvisso också sedan i kortare eller längre "passa-på-perioder"?

Jag tycker inte det själv! Jag tycker inte att jag mår dåligt - jag mår ju bra! Här inne kommer ju tankarna i koncentrerad form, allt det jag som "många år som normal" inte förväntas prata om längre. Men jag kanske är blind, jag kanske inte ser skogen för alla träd? Vi är många här inne som är gamla i gården, och några är ni som håller vikten månad efter månad, år efter år - grattis!! - men vi är ju också många som aldrig riktigt lyckas komma till målvikten, som harvar med samma kilon gång efter annan. Måste man söka hjälp då? Eller är det något i _mitt_ beteende som skiljer sig från er andra, som harvar på? Jag har någonstans trott att jag skriver det många andra känner, men som jag råkar vara en som kan sätta ord på. Men det kanske inte är så?

Och tittar man utanför viktsnack, ute i den "riktiga" världen - hur många olyckliga överviktiga människor det finns där ute. Skulle de alla vara hjälpta av terapi? De som bara fortsätter äta utan att konkret försöka göra något åt sin vikt. Som tänker "i morgon", "på måndag"? Jag tror ju inte det... Men jag kanske lurar mig själv?

Hur som helst - eftersom jag nu inte riktigt ville ha den "sanning" jag fick mig presenterat så kommer jag att dra mig tillbaka lite. Jag kan ju inte hindra någon att svara mig, det vill jag inte heller, jag får anpassa vad jag skriver istället. Jag kommer inte att skriva så öppet och utlämnande om hur jag mår, vad jag tänker på, vilka hjärnspöken jag slåss med och vilka metoder jag lär mig använda vartefter för att hantera det. Bara så att ni vet, om någon nu tycker att jag "förändras".

[Es mamma]

Tråkigt att du dra dig undan härifrån. Nu har inte jag läst dskutionen men jag känner igen mig. Jag har alltid tänk, i morgon, på måndag.... så tar jag tag i vikten.
Jag kan också få sug efter sötsaker, ara för att det är såååååå gott. Men även för att trösta mig.
Jag lider av överätande och kommer nog alltid att få kämpa med det.
Jag tänker på dig!!!

[compax]

Jag kan nog till viss del hålla med Ullebulle. Mina tankar om ditt matbeteende är att du inte är riktigt snäll mot dig själv och att ett försök att söka hjälp kanske vore bra.
Att du håller kurandet hemligt för din dotter tycker jag är bra,hon ska inte behöva färgas av den snedvridna synen på mat/vikt som finns i dig och i många av oss.

Men jag anser nog att pendla upp och ner på det sätt du gör 7-8 kg är för mycket,just för att du under plusperioderna släpper ditt vettiga tänk ganska rejält och att du sen väljer att kura bort dem. Jag personligen tror inte att det är nåt du mår bra av. Jag hoppas däremot att detta är sista gången du ska behöva kura bort "passapåkilon".

Vad det gäller att söka hjälp så är det individuellt men jag tror att många som inte tror sig ha ätstörningar faktiskt skulle få en aha-upplevelse och få hjälp,trots at de inte visste att de behövde den

Däremot så tycker jag att du ska fortsätta skriva som du gör Att vi ibland inte är överens betyder ju inte att man inte ska skriva det man känner

[~ullebulle~]

Gör inte det pga mig! Jag skrev därnere att jag kan låta bli att skriva på det sättet till dig mer, skriv på det sätt du känner dig okej och bekväm med.

För att svara på det du skrev i detta inlägg, så tror jag (och jag har skrivit det här förut, och det är väl en ganska kontroversiell åsikt) att majoriteten av individer med betydande övervikt känsloäter och därmed har ätstörningar. Mer eller mindre. Jag har det definitivt, men jag har lärt mig att hantera dem på ett sätt som inte är skadligt för min kropp, dvs äta bra mat och träna. Och jag äter också godis, glass och onyttig mat för att det är gott. Men inte så ofta! Jag måste inte äta gott och belöna mig ofta (därmed inte sagt att jag inte skulle vilja), och eftersom jag inser att för många belöningar kommer att straffa mig så begränsar jag dessa till _lite_ extra på fredag och/eller lördag. Det första jag fick jobba hårt med att få bort (fast det går inte riktigt bort, men det går att hantera) är att inte proppa i mig en massa när man väl äter "gott". Det är inte sista gången jag kommer att få smaka godis, så varför ska jag sätta i mig som om det vore det? Det är fredag om en vecka igen liksom. Godis kan vara en guldkant absolut, men det kan vara att sätta en en revolver i munnen på sig själv också. Och man kan faktiskt belöna sig själv med annat än sånt man stoppar i munnen.

Jag menar inte att alla tjockisar är lika fucked-up som jag men att beteendet finns där, mer eller mindre. Och jag tror att de flesta kan ändra sitt beteende själva, men jag är övertygad om att det inte går mha pulver t ex. Man måste ändra på_allt_ som har med mat och tankar kring mat och bantning att göra, och har man väl inkörda hjulspår som man kör i år ut och år in så behöver man hjälp för att bryta de mentala blockeringar som hindrar en. Man måste lära sig kontrollera _maten_. Till skillnad från alkisar och knarkare så kan man ju inte bara sluta.

[Sweetie]

Tycker inte du ska/behöver dra dig tillbaka lite! Här på viktsnack så tycker jag man får skriva/tycka/fråga precis vad man vill - Vår styrka!

Kanske att allt blir mer allvarligt när det skrivs än vad det just är - FÖR stort helt enkelt...jag vet inte...

Rätt eller fel...det är ju olika från person till person.

Du väljer HUR mycket du vill ta till dig av vad t ex Ullebulle skriver... eller någon annan!

Skriver man ett inlägg så får man oftast svar och det är nog det man vill ha.

Tycker ni båda och alla andra ska fortsätta att vara så öppna som ni vill - Det är ju just det som är vi!

Kram till er båda!

[MrsHyde]

Jag skulle tycka att det vore tråkigt om du drar dig tillbaka och inte skriver lika mycket och personligt som förr. Du vet ju att jag tycker du har en verklig talang för att skriva och jag tycker väldigt mycket om att läsa dina välformulerade, personliga, känslosamma inlägg.

Huruvida du behöver hjälp eller inte, det kan du bara avgöra själv. Jag tycker att det är lidandet som avgör. Mår man mycket dåligt av sitt matbeteende så tror jag det är en bra idé att söka hjälp. Men tycker man ändå det är hanterbart, då är det inte lika viktigt. Det är ett beslut som var och en måste ta själv och ingen annan kan bestämma åt en eller tala om vad man behöver. Man måste visa respekt för varje individ och hennes egen person och vilja.

[Bea E]

Jag tycker att du ska fortsätta skriva precis som du tidigare gjort, och som du trivs med att göra, inte anpassa dig efter att alla inte kanske tycker som du.
Viktsnack är ett kreativt och livaktigt forum, för det mesta har vi högt i tak och många åsikter, och det tycker jag är viktigt att vi ska ha kvar! Då behövs du, som skriver både så välformulerat och så personligt om dig själv och dina tankar omkring det här med mat, vikt och vågen. Det skulle vara en stor förlust härinne om du valde att redigera dina inlägg!!!
Att vi sedan har olika metoder och angreppssätt härinne är ju en helt annan sak.
Vi är många som har hängt härinne länge och som aldrig kommer att känna oss helt "botade" från vår problematik....och det är då lätt att utgå från sig själv när man ger råd, det har jag själv gjort till några utifrån att jag känt igen hur jag levde i mitt gamla, osunda, destruktiva liv, då jag pendlade mellan svält och frosseri i väldigt tvära kast. Sen är det nog som någon skrev, att det är inte alltid så att det som är bra för en själv, är bra för andra. Det inlägget tog jag åt mig av, det var bra skrivet....
Men jag mådde riktigt riktigt dåligt då, och hade absolut behövt samtalsstöd eller terapi av något slag.
Du känner ju att du mår bra idag, du tänker aldrig mer väga som du gjorde i ditt gamla liv, och du vill kunna njuta av mat och unna dig goda smakupplevelser (det gör du rätt i ). Det jag inte alltid tycker är så snällt mot dig själv är kurandet, jag är övertygad om att du kan hitta en bättre metod att hålla vikten stången!
Nej fortsätt skriva Sabina!
Kram från Bea

[Valerina]

Du är lite annorlunda mot mig, men inte annorlunda mot en del andra här inne,,,,,,vi har alla vissa olikaheter och vissa likheter tror jag Men jag tycker inte att du är utstickande på nåt vis Och jag gillar ju att läsa det du skriver och om du väljer att inte skriva här så får jag väl läsa på bloggen istället?
Jag är ju också en av dem som aldrig lyckats komma helt i mål och stanna där. Misslyckat av mig? Ja kanske det. Har jag en ätstörning? Nej det anser jag inte. Är jag snnorlunda och utstickane? Nej, inte mer än dig
Kram Åsa.

[thess705]

Inte mot mig! däremot tänker vi och fungerar ganska lika i alla fall vad jag kan utläsa ur dina inlägg. Och jag kan ju ofta känna igen mig i dina funderingar. Liksom du känner jag att jag oftast har koll, jag vet vad jag gör och ofta faktiskt varför även om det inte är bra för mig! Jag har heller inte sökt hjälp eftersom jag inte känt att det varit ett sådant stort problem. Jag skulle säkerligen också få samma kommentarer om jag skrev lika öppet som du.

Ha det!

/Therese

[netzz]

Jag håller med att jag skulle sakna dina personliga redovisningar... detta är du...
Sedan finns det alltid en risk att man inte ser skogen även om man är i den... men för det behöver man inte söka hjälp...
jag tror och hoppas att ditt skrivande och våra kommentarer är ett sätt att bearbeta.
Personligen så vill jag ha feedback på det jag skriver, visst ibland tar man åt sig men på det hela så är det skönt att folk skriver från hjärtat...(jag tror att man gör det i väl mening)

[HeidiN72]

JAg tycker absolut itne att du ska dra dig tillbaka och börja redigera dina inlägg!! Hallå, jag "lever" för dom. Just att du är så bra på att sätta ord på det många, o spec jag tycker o tänker. Här på snacket ska man ju kunna tycka o tänka olika, alla känner sig själv ändå bäst och du känner dig själv och vet att du kan hantera ditt sätt att leva, så gör det! OCh fortsätt snälla snälla du att skriva lika berikande och välformulerade inlägg! I loooove them! Kram!

[.:Sabina:.]

Jag har nog inte tänkt dra mig undan, bara skriva på ett mindre utlämnande sätt. Vi är MÅNGA som får kämpa med ätandet, det är ju liksom anledningen till att många av oss "hänger" här!
Tack för ditt svar!

[.:Sabina:.]

Ja, jag håller också med och har själv vid ett flertal tillfällen skrivit att jag har ett "rubbat"/ohälsosamt förhållande till ätande. Men jag mår BRA - det är ju här inne jag skriver om mina hjärnspöken, som i "det verkliga livet" inte på långa vägar tar så stor plats som jag visar här. Det är ju här jag skriver om vikten. Precis som när man var nybliven mamma och behövde analysera hur bebisens bajsblöjor såg ut, det gjorde jag också här på aff (dåvarande fN) och inte bland mina vänner IRL som inte var i småbarnsperiod. Jag tycker det är lite samma sak...

Och det här att jag "väljer att kura bort"... Jag har gjort det TVÅ gånger i hela mitt liv, aldrig någonsin provat förut, och har INGA planer att det ska bli ett stående inslag i mitt liv. Men ärligt förstår jag inte vad det är för skillnad på GI-rivstart och att istället kura för att få just denna kicka på vågen.

Jag kommer att tänka mig för innan jag outar mitt innersta, i alla fall som det känns nu... så får vi väl se vad det blir för skrivande från mig istället.

[.:Sabina:.]

Det är ju inte mot dig som person som gör att jag kommer att skriva annorlunda. Jag är inte beredd att stå som "modell" för dem med den stortens ätstörningar du talar om, eftersom _jag_ inte tycker att det stämmer in på _mig_ på det sätt som utmålats nu - den här gången av dina ord. Som jag skrev till compax så mår jag BRA - ätandet är EN del av hela min person, och efter helvetesåret med pappas sjukdom och bortgång, en situation på jobbet som inte GÅR att hantera och ändå måste vi hantera den ...så har jag varit psykiskt slutkörd. Jag har inte tröstätit men jag har inte orkat planera mitt ätande och då går det av slentrian. Paulo Roberto skrev i ToppHälsa nyligen, att han är en tjock italienare i en vältränad kropp - han måste akta sig HELA TIDEN för så fort han tittar på en bakelse går han upp i vikt. Lite åt det hållet. Jag är ingen smal person av mig själv, jag måste akta mig hela tiden, och när jag av någon anledning inte orkar akta mig så blir det så. Och de mörkaste tankarna i dessa lägen är de som kommer på pränt här - för här pratar vi vikt... Du har fått hjälp på ditt sätt och det är jättebra - men utgå inte från att det är vad som skulle hjälpa _alla_andra_ runt omkring, det är mitt råd till dig.

Kurandet skrev du också om längre bak, att jag "passar på att äta för att sedan kura bort det". Jag har kurat två gånger i mitt liv, den här gången som ska avslutas ikväll - då har jag gjort 14 dagar - och i februari inför min 40-årsfest. Jag kommer inte att berätta för dottern vad jag gör, men jag gör det - nu. Har absolut inga planer på att kura "varje gång jag ätit upp mig" för naturligtvis är mitt mål att INTE äta upp mig, att lära mig hantera en målvikt. Och framför allt kommer jag INTE att göra det när hon är tonåring. Det är mitt jobb, dessa fantastiska men osäkra tonåringar, så där har jag 110% koll på vad som fungerar och inte...

[.:Sabina:.]

Självklart är det så att man vill ha svar när man skriver. Och då måste jag ju också avgöra vilka sorters svar som känns okay för det är ju inte meningen att man ska må _sämre_ av att ha skrivit än av att ha låtit bli. Jag vill inte ändra någons sätt att svara - därför anpassar jag mitt sätt att skriva i stället.

Styrkan är högt i tak, jag håller med!

[.:Sabina:.]

Huruvida du behöver hjälp eller inte, det kan du bara avgöra själv. Jag tycker att det är lidandet som avgör. Mår man mycket dåligt av sitt matbeteende så tror jag det är en bra idé att söka hjälp. Men tycker man ändå det är hanterbart, då är det inte lika viktigt. Det är ett beslut som var och en måste ta själv och ingen annan kan bestämma åt en eller tala om vad man behöver. Man måste visa respekt för varje individ och hennes egen person och vilja.

Jag citerar dem för jag tycker de verkligen ramar in vad det hela handlar om. Jag säger inte nej till att väcka tanken om att söka hjälp - i perioder har jag funderat på det själv. Samtidigt vet jag ju att livet omkring mig det senaste dryga året har varit något i hästväg. Även om personliga jobbiga händelser inträffar hoppas jag innerligt att som det varit kommer att tillhöra undantagen. Är det inte så *peppar peppar måste jag få tillägga* så får jag utifrån det lära mig hantera det. Men just NU, här och nu idag, mår jag prima! Tack för din omtanke och ditt stöd!

[.:Sabina:.]

Tack snälla du för både kloka och genomtänkta vanor. Just det där att inte utgå från att det som passar mig är lösningen för alla andra är nog något mänskligt att fastna i, så lätt att vilja "frälsa" alla på samma sätt. Det är ju en stor, häftig upplevelse när man fått ordning på något som varit kämpigt - oavsett anledning.

Kurandet är inget som kommit för att stanna! Jag ser det nu i backspegeln som en quick-fix anno våren 2009... Med helvetsåret i bagaget och 40-årsfesten som avstamp in i det nya blev det några saker för mycket att hålla ordning på, samtidigt som jag då skulle fokusera på viktNEDgång. Jag är så ivrig att istället få lära mig att HÅLLA vikten, det är dit jag har bråttom - inte att plåga kroppen mer än nödvändigt. Och som ullebulle påpekat, jag KAN INTE hålla på så här när dottern själv är tonåring - jag ser ju vad "mina stora barn" har lätt att fastna på saker som de inte har så stor koll på konsekvenserna av. Och när hon är där - DÅ har jag hittat balansen. Det måste jag ju tro!
Tack för ditt svar, kram!

[.:Sabina:.]

Jag slåss med sockermonster, har ett beroende, du gör det inte - men förutom det är vi väl ganska lika i detta med vikten? Olika ja, men också lika... Jag tycker ju inte själv att jag är utstickande, att jag skulle vara mer "illa däran" än många andra, men samtidigt måste jag ju också fråga om jag lurar mig själv i så fall. Men jag tror inte det - börjar få tillräckligt med hull på benen (haha, lämplig jämförelse i sammanhanget va´?!) för att se att det inte är jag som person utan OM det är NÅGOT så är det min vilja att skriva som skiljer mig åt...
Tack för dina tankar!
Kram

[.:Sabina:.]

Ja, där håller jag med dig - har också fått den uppfattningen att vi beter oss på liknande sätt. Att det ibland barkar iväg och att man då ändå har koll på det också, anledningen alltså. Tack för dina rader, det är värdefullt att få "lufta" när man går omkring och funderar!

[.:Sabina:.]

Det är ju just så jag använt skrivandet här inne, som bearbetning av ett beteende jag förstås inte vill ha, men som ändå är en del av mig. Jag tänker lära mig att hantera det på så sätt att jag kan hålla en målvikt med 2-3 kg istället.

Och självklart vill man ha svar på det man skriver - annars vore det ju onödigt att skriva på ett öppet forum. Och jag vill att det ska vara högt i tak, därför ska jag fundera på _hur_ jag skriver istället för att försöka tala om för någon hur hon/han ska svara mig.