Skrivet: 2009-04-27, 21:52
#1
Är jag annorlunda?
Ullebulles och min konversation har fått mig att fundera lite. Här inne skriver människor som av olika anledningar jobbar med sin vikt. Vissa har haft många kilon, andra färre, vissa är klara med sin viktminskning, andra är mitt uppe i den och andra har precis börjat/funderar på att komma igång.
Andra kanske har fått samma råd som jag, att söka hjälp, och visst - det är omtänksamt och bra och när man mår riktigt dåligt ser man inte skogen för alla träd, så man kan behöva en spark i rätt riktning.
Eller är jag annorlunda? Är jag annorlunda som inte efter 6 år som "normalviktig" lärt mig hantera mitt "överätande" i perioder? Att jag istället för rekommenderade, hälsosamma 2-4 kg pendling, pendlar 5-7 kg, ibland så mycket som 8-9 kg? Att jag fortfarande NJUTER av att stoppa i mig sötsaker för att det är GOTT - inte som tröst/belöning/lugnande, utan för att det är GOTT och förvisso också sedan i kortare eller längre "passa-på-perioder"?
Jag tycker inte det själv! Jag tycker inte att jag mår dåligt - jag mår ju bra! Här inne kommer ju tankarna i koncentrerad form, allt det jag som "många år som normal" inte förväntas prata om längre. Men jag kanske är blind, jag kanske inte ser skogen för alla träd? Vi är många här inne som är gamla i gården, och några är ni som håller vikten månad efter månad, år efter år - grattis!! - men vi är ju också många som aldrig riktigt lyckas komma till målvikten, som harvar med samma kilon gång efter annan. Måste man söka hjälp då? Eller är det något i _mitt_ beteende som skiljer sig från er andra, som harvar på? Jag har någonstans trott att jag skriver det många andra känner, men som jag råkar vara en som kan sätta ord på. Men det kanske inte är så?
Och tittar man utanför viktsnack, ute i den "riktiga" världen - hur många olyckliga överviktiga människor det finns där ute. Skulle de alla vara hjälpta av terapi? De som bara fortsätter äta utan att konkret försöka göra något åt sin vikt. Som tänker "i morgon", "på måndag"? Jag tror ju inte det... Men jag kanske lurar mig själv?
Hur som helst - eftersom jag nu inte riktigt ville ha den "sanning" jag fick mig presenterat så kommer jag att dra mig tillbaka lite. Jag kan ju inte hindra någon att svara mig, det vill jag inte heller, jag får anpassa vad jag skriver istället. Jag kommer inte att skriva så öppet och utlämnande om hur jag mår, vad jag tänker på, vilka hjärnspöken jag slåss med och vilka metoder jag lär mig använda vartefter för att hantera det. Bara så att ni vet, om någon nu tycker att jag "förändras".
För ett par generationer sedan behövde människor vila efter avslutad arbetsdag. Nu behöver de motion.