Hej alla!
det var ett tag sedan jag var här och det verkar ha varit styv kuling blandat med lätt bris härinne. Men det är ju rätt spännande med variation!
Sonen är 14, lugn aspie, massor av intressen: kartor, geografi, skyskrapor (Dubai-period just nu), stadsplanering, dataspel i stadsmiljöer osv.
Totalt ointresserad av t ex sport. Han deltar inte i jympan...det går bara inte. Han är som en gummiboll på studsmattan och en spindelman på klätterväggen, men sätt honom i en gympasal så blur det tvärstopp.
Han fick dåligt självförtroende i sexan, eftersom han inte "passade" in med de andra i klassen. fick byta till en liten skola och det funkar fantastiskt bra.
Det jag undrar över är om man "växer"ifrån ensamhet eller blir man en "isolerad" vuxen om ingenting görs nu? Alltså "pusha" in honom bland andra ungdomar på ngt sätt.
Han är faktist inte intresserad av att vara med i ngt grabbgäng ochhar en enda kompis som han träffar några gånger på loven.
Den kompisen börjar nu växa ifrån honom. Sonen är fortfarande väldigt barnslig...sängen full av gossedjur bl a. Vi tycker att man ska få vara barn så länge man vill, tonårstiden och vuxenvärden kommer ändå runt hörnet i rasande fart.
Han verkar må alldeles utmärkt med oss (mamma, pappa och 13-årig syrra) men jag blir orolig ibland över hans ensamhet.
Finns det ngn här med äldre barn som kanske varit ensamvargar, barnsliga och vuxit upp och funnit nya vänner som de faktiskt umgås med?
Jag har några funderingar till, men det blir för långt inlägg. Jag får återkomma med de frågorna.
Hej hopp i galopp så länge...nu ska jag se på tokstollen House på TV :-)
1
Ensam tonåring Hej alla!
det var ett tag sedan jag var här och det verkar ha varit styv kuling blandat med lätt bris härinne. Men det är ju rätt spännande med variation!
Sonen är 14, lugn aspie, massor av intressen: kartor, geografi, skyskrapor (Dubai-period just nu), stadsplanering, dataspel i stadsmiljöer osv.
Totalt ointresserad av t ex sport. Han deltar inte i jympan...det går bara inte. Han är som en gummiboll på studsmattan och en spindelman på klätterväggen, men sätt honom i en gympasal så blur det tvärstopp.
Han fick dåligt självförtroende i sexan, eftersom han inte "passade" in med de andra i klassen. fick byta till en liten skola och det funkar fantastiskt bra.
Det jag undrar över är om man "växer"ifrån ensamhet eller blir man en "isolerad" vuxen om ingenting görs nu? Alltså "pusha" in honom bland andra ungdomar på ngt sätt.
Han är faktist inte intresserad av att vara med i ngt grabbgäng ochhar en enda kompis som han träffar några gånger på loven.
Den kompisen börjar nu växa ifrån honom. Sonen är fortfarande väldigt barnslig...sängen full av gossedjur bl a. Vi tycker att man ska få vara barn så länge man vill, tonårstiden och vuxenvärden kommer ändå runt hörnet i rasande fart.
Han verkar må alldeles utmärkt med oss (mamma, pappa och 13-årig syrra) men jag blir orolig ibland över hans ensamhet.
Finns det ngn här med äldre barn som kanske varit ensamvargar, barnsliga och vuxit upp och funnit nya vänner som de faktiskt umgås med?
Jag har några funderingar till, men det blir för långt inlägg. Jag får återkomma med de frågorna.
Hej hopp i galopp så länge...nu ska jag se på tokstollen House på TV :-)
För trött för att formulera ett vettigt inlägg (och nu låter det som jag brukar kunna göra det, och det hoppas jag väl...) men jag ville hälsa dig välkommen och säga att du låter trevlig liksom sonen. Samt säga att det kan gå bra med allt möjligt som inte ser så himla lovande ut idag. Det är iaf den npf-erfarenhet jag gjort själv och även om den inte är allmängiltig för andra än mig så förtjänar det ändå att framhållas att man kan vara en rejält marginaliserad och ensam unge och ändå bli både gift och förälder (om det nu är det man öht vill när det är dags..).
2
För trött för att formulera ett vettigt inlägg (och nu låter det som jag brukar kunna göra det, och det hoppas jag väl...) men jag ville hälsa dig välkommen och säga att du låter trevlig liksom sonen. Samt säga att det kan gå bra med allt möjligt som inte ser så himla lovande ut idag. Det är iaf den npf-erfarenhet jag gjort själv och även om den inte är allmängiltig för andra än mig så förtjänar det ändå att framhållas att man kan vara en rejält marginaliserad och ensam unge och ändå bli både gift och förälder (om det nu är det man öht vill när det är dags..).
Jag skall bara berätta för dig att i december har hade idrottsläraren fullt sjå att få min son att hålla ett badmintonrack och träffa en boll. Han var totalt ointresserad av allt sådant och gjorde inga ansatser att röra sig. När jag testat allt så lät jag honom vara hela höstterminen. I januari kommer han hem och berättar att han vill gå till taekwondo. EN helt vanlig grupp. Vi går dit jag har inga stora förhoppningar alls. Han har gått två gånger i veckan sedan i januari och började till råga på allt på friskis och svettis för en månad sen. Ilar glatt på varenda baspass han hinner och hittar. Fråga mig inte vad som hände men jag tror att jag kan ha ett möjligt svar. Han har hittat något på helt egen hand som han gillar och därför funkar det. Kan det vara så ni härinne?
3
Jag skall bara berätta för dig att i december har hade idrottsläraren fullt sjå att få min son att hålla ett badmintonrack och träffa en boll. Han var totalt ointresserad av allt sådant och gjorde inga ansatser att röra sig. När jag testat allt så lät jag honom vara hela höstterminen. I januari kommer han hem och berättar att han vill gå till taekwondo. EN helt vanlig grupp. Vi går dit jag har inga stora förhoppningar alls. Han har gått två gånger i veckan sedan i januari och började till råga på allt på friskis och svettis för en månad sen. Ilar glatt på varenda baspass han hinner och hittar. Fråga mig inte vad som hände men jag tror att jag kan ha ett möjligt svar. Han har hittat något på helt egen hand som han gillar och därför funkar det. Kan det vara så ni härinne?
Hej!
Jag har inget bra svar på din fråga, min aspie är yngre än din så jag kan inte säga hur hon blir som äldre. Men jag tänker att er son inte verkar lida av att han inte har så många kompisar, och han funkar bra i familjen och har massor av intressen som skänker glädje. Som förälder är man ju så angelägen om att barnet ska ha kompisar och vara social. Men det är inte alla som vill vara sådana.
Vad vill jag då säga? Jo att på din beskrivning tycker jag han verkar nöjd med livet, och att det sällan blir bra om man pushar någon till ett ställe där han inte vill vara. Visst kan man "bana väg" för att han ska hitta vänner. Men då tror jag det ska måste vara på hans villkor, tex föreslå honom att gå en kurs i geografi eller stadsplanering så han kan träffa likasinnade.
Och som parentes vill jag bara säga att det är lustigt det där med skyskrapor. Min dotter är väldigt intresserad av torn och jag har hört om andra aspisar som är besatta av kyrktorn och andra höga byggnader. Det är på något sätt rörande, att de väljer konreta saker som står där de står, oföränderliga, förutsägbara och trygga (till skillnad från många människor).
4
Hej!
Jag har inget bra svar på din fråga, min aspie är yngre än din så jag kan inte säga hur hon blir som äldre. Men jag tänker att er son inte verkar lida av att han inte har så många kompisar, och han funkar bra i familjen och har massor av intressen som skänker glädje. Som förälder är man ju så angelägen om att barnet ska ha kompisar och vara social. Men det är inte alla som vill vara sådana.
Vad vill jag då säga? Jo att på din beskrivning tycker jag han verkar nöjd med livet, och att det sällan blir bra om man pushar någon till ett ställe där han inte vill vara. Visst kan man "bana väg" för att han ska hitta vänner. Men då tror jag det ska måste vara på hans villkor, tex föreslå honom att gå en kurs i geografi eller stadsplanering så han kan träffa likasinnade.
Och som parentes vill jag bara säga att det är lustigt det där med skyskrapor. Min dotter är väldigt intresserad av torn och jag har hört om andra aspisar som är besatta av kyrktorn och andra höga byggnader. Det är på något sätt rörande, att de väljer konreta saker som står där de står, oföränderliga, förutsägbara och trygga (till skillnad från många människor).
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
) men jag ville hälsa dig välkommen och säga att du låter trevlig liksom sonen. Samt säga att det kan gå bra med allt möjligt som inte ser så himla lovande ut idag. Det är iaf den npf-erfarenhet jag gjort själv och även om den inte är allmängiltig för andra än mig så förtjänar det ändå att framhållas att man kan vara en rejält marginaliserad och ensam unge och ändå bli både gift och förälder (om det nu är det man öht vill när det är dags..).
