Nu har jag fått svaret på min röngten och det är en ny metastas - så nu kommer jag till att få nya sellgiftbehandlingar och 30 nya strålningar. Jag är så ledsen och förbannad. Så nu är familjen i kris igen. Tonårsdottern reagerar med ilska och frustration, de stora barnen är ledsena och min man vet nog inte riktigt hur han ska reagera. Jag är så sliten och trött. Provar att trösta alla men vem tröstar mej? Denna förbannade sjukdommen!!! Den river och sliter i alla.... Jag är så ledsen och vill just nu bara gräva ner mej. Jag orkar inte vara stark mera....
-----Livet är som en chokladkartong - man vet aldrig vad man får----
---- Helvete är att vara ensam - himlen är att kunna vara det ------
Min blogg här på Aff - kampen mot min cancer
PÅ den här blogen har jag samlat alla mina bloggar http://karine.zoomin.se
1
Spridning Nu har jag fått svaret på min röngten och det är en ny metastas - så nu kommer jag till att få nya sellgiftbehandlingar och 30 nya strålningar. Jag är så ledsen och förbannad. Så nu är familjen i kris igen. Tonårsdottern reagerar med ilska och frustration, de stora barnen är ledsena och min man vet nog inte riktigt hur han ska reagera. Jag är så sliten och trött. Provar att trösta alla men vem tröstar mej? Denna förbannade sjukdommen!!! Den river och sliter i alla.... Jag är så ledsen och vill just nu bara gräva ner mej. Jag orkar inte vara stark mera....
Ja, fy farao... Vad ska man säga? J*kla sjukdom, förbaskade tumörer & metastaser! Men, du måste hitta någon som kan trösta dig! För att orka vara stark måste man få vara svag. Kurator?
Jag sänder över en hel massa energi och ork! På de j*kla metastaserna bara, ut med dem! Vräk dem ur kroppen! Och stor kram under tiden.
2
Ja, fy farao... Vad ska man säga? J*kla sjukdom, förbaskade tumörer & metastaser! Men, du måste hitta någon som kan trösta dig! För att orka vara stark måste man få vara svag. Kurator?
Jag sänder över en hel massa energi och ork! På de j*kla metastaserna bara, ut med dem! Vräk dem ur kroppen! Och stor kram under tiden.
Takk snälla du. Det blev ett riktigt gnäll inlägg... men jag var tvungen att skriva av mej lite. Det är tungt men det känns så mycket bättre när jag vet att det finns mäniksor som tänker på mej! Kram Kine
-----Livet är som en chokladkartong - man vet aldrig vad man får----
---- Helvete är att vara ensam - himlen är att kunna vara det ------
Min blogg här på Aff - kampen mot min cancer
PÅ den här blogen har jag samlat alla mina bloggar http://karine.zoomin.se
3
Takk snälla du. Det blev ett riktigt gnäll inlägg... men jag var tvungen att skriva av mej lite. Det är tungt men det känns så mycket bättre när jag vet att det finns mäniksor som tänker på mej! Kram Kine
Jag känner med dig - förbannade skitsjukdom, man borde kunna packa den i en burk och sänka mitt i havet Jag ska till koll den 13 maj, är redan nervös och orolig.
Du orkar nog, hur du än känner att du inte orkar - det finns ju inget val, nâgonstans ifrân kommer du att fâ styrka! Och familjen - din karl borde kanske fâ tala med nâgon, jag vet att det där med att tala brukar inte vara deras första val men det skulle kanske hjälpa honom. Jag har bara haft dâliga erfarenheter av yrkeslyssnare, men känner mânga som tycker det har varit bra. Kanske nâgot?? Sänder dig tonvis styrkekramar och varma hälsningar!!!
4
Kära Kine Jag känner med dig - förbannade skitsjukdom, man borde kunna packa den i en burk och sänka mitt i havet Jag ska till koll den 13 maj, är redan nervös och orolig.
Du orkar nog, hur du än känner att du inte orkar - det finns ju inget val, nâgonstans ifrân kommer du att fâ styrka! Och familjen - din karl borde kanske fâ tala med nâgon, jag vet att det där med att tala brukar inte vara deras första val men det skulle kanske hjälpa honom. Jag har bara haft dâliga erfarenheter av yrkeslyssnare, men känner mânga som tycker det har varit bra. Kanske nâgot?? Sänder dig tonvis styrkekramar och varma hälsningar!!!
Käära Lydia. 1000 tack för dina kramar och värme. Denna sjukdommen är svår för alla - särskild för de som står brevid. Jag vet ju hur jag mår men det vet inte de. Min man har tyvärr svårt för att prata med andra om detta och det finns sjukvårds personal att tillgå. ´Min dotter har också hon fått erbjudande om samtal men hon har också svårt för att prata med andra vuxna om det. Jag kan bara hoppas att hon kan prata med sina kompisar om detta. Hon kom hem och berättade för mej att hon hade pratat med lärarna på skolan, så jag skulle slippa att ringa dom. Jätte snällt tänkt av henne men jag vill ju skona henne och jag vill ju inte att hon ska ta på sej mer än vad hon klarar av. Jag skickar dej massor av kramar tillbaka!
5
Käära Lydia. 1000 tack för dina kramar och värme. Denna sjukdommen är svår för alla - särskild för de som står brevid. Jag vet ju hur jag mår men det vet inte de. Min man har tyvärr svårt för att prata med andra om detta och det finns sjukvårds personal att tillgå. ´Min dotter har också hon fått erbjudande om samtal men hon har också svårt för att prata med andra vuxna om det. Jag kan bara hoppas att hon kan prata med sina kompisar om detta. Hon kom hem och berättade för mej att hon hade pratat med lärarna på skolan, så jag skulle slippa att ringa dom. Jätte snällt tänkt av henne men jag vill ju skona henne och jag vill ju inte att hon ska ta på sej mer än vad hon klarar av. Jag skickar dej massor av kramar tillbaka!
Du mâste lâta dig själv att kunna vara ledsen, även om man INTE gör det när man stâr med bâda benen i skiten (sjukdomen).
Jag tror inte att jag tänkte tillräckligt pâ min omgivning, jag var ganska egotrippad, men kände mig otroligt ensam hemma, maken kan jag inte prata med rädsla om sâ han är faktiskt inte till stöd, däremot sâ har jag vänner som är guld värda som aldrig släppte tagen om mig.
Det blir som du säger att man stöttar de andra i stället för att lâta sig tröstas, det är DU som behöver tröst, inte de andra, de kanske de behöver men inte pâ samma sätt.
Du kanske tröstar dem ocksâ för att undvika medömkan, det är bättre att verka stark inför de andra.
Jag förstâr att du är arg och ledsen, och att du har lust att gâ och lägga dig , men du har inget val, du mâste igenom det här!!
Har du nâgon att prata med utöver familjen?
Här i FR sâ har cancerfonden en psykolog som är specialist pâ ämnet och som tar emot föräldrar och barn, anhöriga, det hjälpte mig när jag föll, hon höll mig uppe och hos henne kunde jag säga att jag är rädd och jag vet inte om jag klarar det här, utan att vara rädd för att hon ocksâ börjar grâta.
KRAM
7
Du mâste lâta dig själv att kunna vara ledsen, även om man INTE gör det när man stâr med bâda benen i skiten (sjukdomen).
Jag tror inte att jag tänkte tillräckligt pâ min omgivning, jag var ganska egotrippad, men kände mig otroligt ensam hemma, maken kan jag inte prata med rädsla om sâ han är faktiskt inte till stöd, däremot sâ har jag vänner som är guld värda som aldrig släppte tagen om mig.
Det blir som du säger att man stöttar de andra i stället för att lâta sig tröstas, det är DU som behöver tröst, inte de andra, de kanske de behöver men inte pâ samma sätt.
Du kanske tröstar dem ocksâ för att undvika medömkan, det är bättre att verka stark inför de andra.
Jag förstâr att du är arg och ledsen, och att du har lust att gâ och lägga dig , men du har inget val, du mâste igenom det här!!
Har du nâgon att prata med utöver familjen?
Här i FR sâ har cancerfonden en psykolog som är specialist pâ ämnet och som tar emot föräldrar och barn, anhöriga, det hjälpte mig när jag föll, hon höll mig uppe och hos henne kunde jag säga att jag är rädd och jag vet inte om jag klarar det här, utan att vara rädd för att hon ocksâ börjar grâta.
KRAM
Vad fruktansvärt tufft för dig (och din familj)!!! Hoppas att behandlingen ger god effekt och att spridningen försvinner!!!! Stora varma kramar till dig!
Lycka är en resa inte en destination.
9
*styrkekramar* Vad fruktansvärt tufft för dig (och din familj)!!! Hoppas att behandlingen ger god effekt och att spridningen försvinner!!!! Stora varma kramar till dig!
Åh nej, vad ledsen jag blir att höra det!!! Förstår att det är otroligt tufft. Att dessutom agera stöd till resten av familjen när du själv skall försöka ta in beskedet och smälta det är ju närmast omänskligt. Jag säger som många andra härinne - försök ta hjälp - det finns bra hjälp att få! Nu har inte vi den bästa erfarenheten av kuratorerna (på Karolinska), men jag har hört många som tagit kontakt med diakoner i sitt närområde och som fått ovärderlig hjälp med den själsliga resan. Kanske kan vara ett tips att ta till - om inte nu, men kanske längre fram om det känns ohållbart?
Jag kan bara prata ur en anhörigs perspektiv. Min erfarenhet från vår - än så länge 1,5 år långa - lungcancerresa är att det är otroligt tufft att få den här typen av besked, man faller ner i en avgrund och tror att man aldrig skall komma upp, att man aldrig skall kunna vara glad igen. De där perioderna kommer man inte undan - man måste igenom dem, MEN, man kommer upp igen. På något märkligt sätt så märker man att man börjar le igen, att man kan uppskatta de små tingen och känna lycka så småningom. Ibland kanske man faktiskt njuter mer än många andra som bara rusar på i vardagen.
Det är ett tufft besked du har fått - ett besked som du hade kunnat vara utan, men de sätter in en behandling som de inte skulle sätta in om det inte fanns gott hopp om att du skall kunna bli helt frisk igen, i alla fall enligt det jag lärt mig under resans gång. Jag förstår däremot att det är fruktansvärt jobbigt bara det faktum att du skall igenom en tuff behandlingsrunda till med allt vad det innebär - inte minst ovissheten.....
Skickar dig massa tankar, värme och energi!
Styrkekramar,
Maria
10
Åh nej, vad ledsen jag blir att höra det!!! Förstår att det är otroligt tufft. Att dessutom agera stöd till resten av familjen när du själv skall försöka ta in beskedet och smälta det är ju närmast omänskligt. Jag säger som många andra härinne - försök ta hjälp - det finns bra hjälp att få! Nu har inte vi den bästa erfarenheten av kuratorerna (på Karolinska), men jag har hört många som tagit kontakt med diakoner i sitt närområde och som fått ovärderlig hjälp med den själsliga resan. Kanske kan vara ett tips att ta till - om inte nu, men kanske längre fram om det känns ohållbart?
Jag kan bara prata ur en anhörigs perspektiv. Min erfarenhet från vår - än så länge 1,5 år långa - lungcancerresa är att det är otroligt tufft att få den här typen av besked, man faller ner i en avgrund och tror att man aldrig skall komma upp, att man aldrig skall kunna vara glad igen. De där perioderna kommer man inte undan - man måste igenom dem, MEN, man kommer upp igen. På något märkligt sätt så märker man att man börjar le igen, att man kan uppskatta de små tingen och känna lycka så småningom. Ibland kanske man faktiskt njuter mer än många andra som bara rusar på i vardagen.
Det är ett tufft besked du har fått - ett besked som du hade kunnat vara utan, men de sätter in en behandling som de inte skulle sätta in om det inte fanns gott hopp om att du skall kunna bli helt frisk igen, i alla fall enligt det jag lärt mig under resans gång. Jag förstår däremot att det är fruktansvärt jobbigt bara det faktum att du skall igenom en tuff behandlingsrunda till med allt vad det innebär - inte minst ovissheten.....
Tack för millijoners kramar!!! Du behöver inte säga så mycket - bara säga hej och jag tänker på dej - och det har du ju gjort! Tusen tack för det - det känns så bra för mej att det finns mäniskor, som tänkar på mej. Kramar tillbaka!
-----Livet är som en chokladkartong - man vet aldrig vad man får----
---- Helvete är att vara ensam - himlen är att kunna vara det ------
Min blogg här på Aff - kampen mot min cancer
PÅ den här blogen har jag samlat alla mina bloggar http://karine.zoomin.se
11
Tack för millijoners kramar!!! Du behöver inte säga så mycket - bara säga hej och jag tänker på dej - och det har du ju gjort! Tusen tack för det - det känns så bra för mej att det finns mäniskor, som tänkar på mej. Kramar tillbaka!
Hej! Tack för dina fina ord - jag behövde nog skriva av mej lite... usch jag känner mej så gnällig och egotrippad, fast jag provar att låta bli. Jag ska till sjukhuset i morgon och då ska jag ta upp frågan om jag kan få en kurator/psykolog kontakt. Jag har en underbar familj som stödjer mej - tro inget annat men jag känner mej ensam i min sjukdom. Kram
13
Hej! Tack för dina fina ord - jag behövde nog skriva av mej lite... usch jag känner mej så gnällig och egotrippad, fast jag provar att låta bli. Jag ska till sjukhuset i morgon och då ska jag ta upp frågan om jag kan få en kurator/psykolog kontakt. Jag har en underbar familj som stödjer mej - tro inget annat men jag känner mej ensam i min sjukdom. Kram
Ja, livet går vidare och vardagen med. I morgon så är det dax för ännu ett sjukhus besök - njurfunktionstest och då ska jag träffa skköterskan på lungmottagningen. Jag ska be om hjälp, har trodd att jag skulle orka utan prof.hjälp men det går inte. Jag tycker mest synd om mina närmste - jag vet ju hur jag mår men det vet inte de. Kramar tillbaka och din värme, kramar och energi betyder så mycket!
16
Ja, livet går vidare och vardagen med. I morgon så är det dax för ännu ett sjukhus besök - njurfunktionstest och då ska jag träffa skköterskan på lungmottagningen. Jag ska be om hjälp, har trodd att jag skulle orka utan prof.hjälp men det går inte. Jag tycker mest synd om mina närmste - jag vet ju hur jag mår men det vet inte de. Kramar tillbaka och din värme, kramar och energi betyder så mycket!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Jag ska till koll den 13 maj, är redan nervös och orolig.
