Har inga känslor för min sambo

[Känslokall]

Har inga känslor för min sambo längre. Är det graviditeten som spökar eller är det så? Innan vi blev gravida så hade vi det knackigt i förhållandet, jag var tom otrogen 1 ggn med en gammal älskare, han vet om det så det är utrett o jag är förlåten.
Jag älskar honom innerst inne men nu attraheras jag inte alls av honom. Vi har aldrig sex eller intimt mys dvs sitter aldrig o kramas, kollar film, gör aldrig något kärleksfullt tillsammans. Enda gången vi pussas är när han eller jag går hemifrån på varsitt håll. Jag känner mig gråtfärdig då jag verkligen vill ha känslor för honom. Ibland märker jag att han vill ta på mig, smeker min hand o då kan jag inte besvara det. Känner ju inget
Från början i vårt förhållandet så var det alltid jag som tog intiativ till mys o sex, nu har jag slutat med det så då har allt försvunnit. Är det mitt fel?
Vi umgås alltid som personer men som kärlekspar är vi inte längre. Jag är så ledsen, vill inte att det skall vara såhär. Jag har pratat med honom men det blir inget bättre.
Nu i slutet av graviditeten så saknar jag den närhet vi hade o de känslor som fanns, kan man hitta tillbaka? Hur då?

[Känslokall]

tillägg: det känns som att alla andra är så lyckliga ihop, de boar tillsammans, myser på spa, går på restaurang, renoverar hus. Vi gör i stort sett allt det men känslorna saknas juh.

[Mymla]

Åh, jag önskar att jag kunde komma med någon universallösning. Jag och sambon bråkar en del och särskilt mycket mys är det verkligen inte tal om. Iofs har det mestadels med fysik att göra, men jag kan inte säga att jag går omkring och känner mig särskilt kelen. Mest stor. Och sjukt gravid.

Jag hoppas iaf att ni hittar tillbaka och håller några stöttande tummar!

Kramar
/Mymla

[ChristineH]

det finns nog ingen universallösning, men försök tänk på vad det var som fick dig att förälska dig i honom i från början?? Och något måste ju ha gjort att ni valde att tillverka ett kärleksbarn tillsammans? Graviditetshormonerna kan nog spöka också, men man måste vilja lösa och satsa båda två, annars går det inte. Det finns så mkt små små signaler och ord som kan betyda såååå mkt, och precis likadant små onödiga pikar och blickar som kan förstöra. Håller tummarna att det löser sig för er...
Mvh Christine

[Grekyogin]

Först och främst vill jag säga till dig att det är nog långt ifrån alla gravida par som myser och boar tillsammans! Jag älskar min sambo och han älskar mig. Gosar gör vi inte särkilt mkt, vi pussas inte särkilt mkt heller, men kärleken finns där och det vet båda. Vi boar heller inte tillsammans, vi myser inte och gullar framför TV:n heller...vi är rätt oromantiska...
Det jag vill säga med detta är att du ska inte haka upp dig på att det ska vara så där gulle gulligt som på TV, där alla paren ler lyckligt och gulligt och tittar ner på magen, då blir man deppig...oavsett om förhållandet är trassligt eller ej. Jag kan tänka mig att du har en liten kombination just nu av för mkt hormoner och att ni har haft det jobbigt. Mitt råd till dig är att du ska sluta tänka så mkt, låt känslorna komma till dig, sitt inte och känn efter. Tvinga inte dig själv att vilja hoppa på honom, slappna av!! Hur länge har ni varit tillsammans??? Har du ngt ouppklarat med dig själv, mår du dåligt i dig själv??? Ofta kan det vara så att det inte är förhållandet det är fel på utan att du själv mår dåligt och behöver hjälp och stöd, kanske du ska kontakta en psykolog och gå och prata hos? Detta säger jag för att jag hade det riktigt kämpigt för ett par år sedan och fick hjälp, mitt förhållande tog en helomvändning, det var allstå mig det var fel på och inte mitt förhållande! Snurrigt svar men jag hoppas att det hjälper. Vill du så kan du messa mig om du vill ha mer..

[mamma till D & A]

Ja om kärleken verkligen finns där tror jag visst att ni kan hitta tillbaka till varandra. Men det är inte konstigt att du som höggravid känner som du gör. Det har säkert både med hormoner och hela omställningen att göra.
Jag kan erkänna att jag inte har någon som helst lust till intimitet med min sambo. Att både vara gravid och småbarnsförälder tar effektivt död på alla känslor, men jag vet att de kommer tillbaka. Annars hade ju inte denna bebis blivit tillverkad.
Bry dig inte om alla andra som verkar förälskade. En del kanske kännner likadant som du, men det är ju knappast något man visar utåt.

[Bissen]

Styrkekram! Känner faktiskt lite igen mig men jag har upptäckt att jag den senaste tiden "har gått in i mig själv" på nått sätt, för att antagligen förbereda mig inför kommande födsel o ammande. Rätt vanligt i den tiden vi befinner i oss med, o så har jag gjort med alla mina barn oav om jag har haft "det bra eller mindre bra" i förhållandet.

Jag vill inte alls veta av Pärre nu o närhet är det inte alls tal om o ibland undrar jag om det beror på mitt inre boande eller om det faktiskt är så att mina känslor svalnat för honom (har lite i bagaget o vi går igenom rätt mkt ändå just nu)

Det enda råd jag kan ge att försöka att inte lägga ner så mkt energi på detta just nu. Tror att det var DrPhil som sa att under en graviditet ska man aldrig ta stora beslut o det finns nog sanning bakom det hela ..Blunda o ta en dag i taget.Tvinga inte dig själv att känna efter eller ta ett beslut nu.. Kvarstår problemen om ett par månader så kanske du åter ta upp detta.

Givetvis kan du prata med honom, om det känns bättre..

Stpr kram

[Pinalen]

Äh. Det är bara förstagångsföräldrar som har tid till såna där saker :-) När man får barn så är det inte längre "bara vi" utan där finns en tredje som kräver sitt. Och det redan innan förlossningen också, som kvinna är det lätt att gå lite in i sig själv i slutet. Och det måste vara tillåtet.

Vi renoverar huset, javisst, men det är ju inte så att jag står och kärleksfullt räcker honom varje skruv... Jag står på vinden och målar lister, han sågar och sätter upp dem (och en massa annat), tex.