Mitt änglabarn Elias

[hekr]

Hej

Den 20 april födde jag mitt barn Elias som dog i min mage. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med livet. Mitt kropp skriker efter honom, det rinner från brösten fast jag fick tabletter som skulle stoppa mjölkproduktionen. Jag får ofta panik, vet inte hur jag ska hantera allt.

Den 26 maj ska vi begrava Elias, bara tanken får mig att bli galen, hur ska jag fixa detta???
Allt man har sett fram emot att få göra med honom, allt är som borta nu.... Mitt hjärta blöder av sorg, av längtan..... ja det finns inga ord hur jag känner, ibland känner jag mig helt tom, skulle kunna göra allt för att få vara honom nära igen, mitt älskade barn.

Kram
Helen.

[xaramia]

och skickar lite styrkekramar,vet vad du går igenom....tyvärr!

Hoppas ni kan ta hand om varann och får bra stöd i sorgen....ta en stund i taget....sakta sakta går livet vidare...fast det inte känns så just nu.
Gråter när jag läser .....livet är så orättvist

[Ulle med tjejligan]

Åhh, det skär i mig...
Vi har ängladottern Ruby som föddes 30 maj -05 snart fyra år sedan, men känner så igen mig i din panik och övärväldigande sorg och saknad. Mjölken, planerandet, sakerna, kärleken, längtan , att planera kremering ( som vi valde) att inte vara synlig mamma...saknaden och det tomma efter "sista hej då" jag minns det så tydligt!
massa tankar till er/ Ulrika

[Kat-]

Hej!

Ett stort grattis till er fina son, lille Elias. Jag är så ledsen att han inte fick stanna hos er.

För precis sex månader sedan födde jag min dotter Lyra, som dog i min mage bara tre veckor innan hon skulle födas. Jag känner så mycket igen mig i det du skriver - paniken, känslan av tomhet, saknaden, sorgen, vanmakten.

De känslorna finns fortfarande kvar hos mig i dag, ett halvår senare. Den stora skillnaden är att jag i dag kan hantera dem, jag har hittat ett sätt att förhålla mig till dem. Och jag kan känna att Lyra finns här med mig, i allt jag gör och i det jag är.

Mitt sätt att ta mig igenom den första, allra hemskaste tiden var att gråta. Gråta, gråta, gråta. Och skrika och prata och älta, om och om igen. Och så skrev jag, jag skriver fortfarande. Det har hjälpt mig.

Jag skickar en stor och varm kram.

[Annam.4]

Å nej, det gör så ont, så ont i mig när jag läser om er fina lille Elias.

Jag vet hur det känns. För snart fyra år sen var jag själv där, med värkande bröst, panikkänslor, ångest och en famn som var så tom, så tom....
Vår Hanna dog i min mage i v 40, vi vet inte varför. Jag vet knappt fortfarande hur jag kom igenom allt det där, begravning och allt man skulle bestämma. Men jag klarade det. Och jag vet att du klarar det! Jag vet att det är oändligt svårt, och att allt är kaos och tomhet, men jag vet att du klarar det! För Elias skull, för din o din mans skull, för Elias syskon och för att du måste. Tyvärr har man inget val.

Å, jag skulle vilja ge dig en stor kram! Ingen borde behöva gå igenom det ni gör nu.

För mig och min familj har det snart gått fyra år sedan vi förlorade vår Hanna. Hon finns med i allt vi gör och är. Hon räknas med i syskonskaran. Så är det med Elias också. Han är en del av er familj, och kommer alltid att vara er fina lilla pojke. Men jag är så ledsen att ni inte fick ha honom hos er.

Många varma kramar!!!

[Kat&barnen]

Många tankar och kramar till er...
Trots all sorg vill jag passa på att säga grattis till er fina Elias. Ni har trots allt fått en son.

Tusen kramar!

[Ulle med tjejligan]

ja grattis SÅKLART,
Ni har fåt ten son och ni kommer alltid att ha honom i hjärtat oavsett- blev så tagen av din sorg och påmind om min egen att jag glömde det självklara fina grattiset.Han är er och ni är hans trots allt. kram igen

[hekr]

Tack för era tankar och stöttning till oss, dom värmer otroligt mycket, man inser att man är inte ensam.

Jag har en litet fundering till, vi vill ju jättegärna ha ett barn till. Jag har 2 barn sen tidigare, min man har inga barn. Det kommer lite blandande känslor, man både vill och inte vill bli gravid, man blir rädd att det ska hända igen.

Hur var det för er? Hur länge väntade ni innan ni försökte att bli gravid igen? Och kontroller hos barnmorska/läkare, blev dom tätare och blev ni igångsatta?

Kram
Helen

[xaramia]

var det så att vi blev gravida i princip på en gång igen.....

Kanske inget att direkt rekommendera då jag mådde rätt dåligt både psykiskt och fysiskt under graviditeten.....vet ju iofs inte alls hur jag mått psykiskt om jag inte blivit gravid.....jättesvårt att svara på ju.Vår Thea föddes ju död i v 23 ,ingen hittade nån orsak så det fanns inga hinder att försöka igen,inget speciellt att oroa sig för egentligen,vi har ju båda flera friska barn sen tidigare.....

Jag gick både på vanliga MVC (här i grannbyn) och på spec MVC i Uppsala,gjorde många extra ultraljud,gjorde fostervattenprov denna gång....annars ungefär som vanligt.
Tyvärr förstod nog ingen riktigt hur dåligt jag mådde,jag hade helt klart behövt kurator/psykolog men insåg det inte själv.

Nu har vår lille buse,*Theas* och alla de andras lillebror precis blivit 9mån.Det är /har varit mycket dubbla känslor hela tiden....om hon levt hade han aldrig fötts.....osv osv...och honom kan jag ju inte tänka mig att va utan....även om jag ju känner att jag saknar Thea som togs ifrån oss mitt i gravditeten och vi aldrig får svar på varför...

sista tiden av graviditeten mådde jag riktigt dåligt.....just pga Thea och att förlossningen innan slutat i akutsnitt men jag helst ville föda vanligt.Helst slippa gå över ,har gått länge med de andra.....i efterhand kan jag konstatera att jag borde stått på mig och fått ett datum för igångsättning,väntan var fruktansvärd.....

[Kat&barnen]

Jag måste nog svara lite som Xaramia gjorde. Jag har förlorat två barn, Starla och Alastor.
Strax efter att vi förlorat blev jag gravid igen. Blandade känslor. Vi var förlamade av sorg efter Starla, men gladdes samtidigt åt bebisen i magen. Jag mådde tyvärr riktigt dåligt under större delen av graviditeten (psykiskt) men i slutet började jag må bättre. Bebisen föddes och blev en Alastor. Men vi upptäckte snart att han hade samma sjukdom som storasyster (väldigt sällsynt, ohtahara syndrome) och vi förlorade Alastor två månader senare.

Så jag skulle vilja råda er att vänta. Men det är självklart något ni måste bestämma själva. Men genom att vänta och så smått börja lära sig leva med sorgen av Elias tror jag att ni får det lättare när det väl blir dags för ett syskon. Jag tror det är lätt att man glömmer bort att glädjas och bara är orolig och inte kommit tillräckligt långt i sorgprocessen om man blir gravid för snabbt igen.
Men som sagt..det är ju helt och hållet erat val.
Kram.

[*Evelina* +2 till]

Hej! Först: Grattis till Elias, så synd att ni inte fick behålla honom. Här vill ingen vara. Vi förlorade vår dotter i mars. På rutinultraljudet upptäcktes en svår missbildning i hennes hjärta, så vi blev tvungna att avbryta halvvägs. Så tungt är det! Vi har också två barn sedan förut och vill ha ett syskon till dem. Först ville jag försöka direkt, men det var ju omöjligt med avslag och så, sedan ville jag försöka efter en mens. Nu har jag troligen äl efter första mensen och känner att nej, det går ju inte! Jag är så instabil och inser att jag nog mår bättre av att vänta en månad till. Och hoppas. Jag är säker på att din kropp kommer att tala om för dig när du är redo. Det jag är helt säker på för vår del är att de kommer att göra ett riktat ultraljud på hjärtat. Jag hade två missfall innan mina två barn och vet också att man brukar vara generös med extra ultraljud. Stor kram till dig.

[azza]

Stor kram till dig/er!
Jag förlorade vårt första barn i magen i v 37. När förlossningen var över var vi bara inställda på att bli föräldrar igen så fort det bara gick! Det är ca 11 månader mellan, så för oss gick det ganska fort. Visst var det en jobbig graviditet, det erkänner jag. Men jag tror inte den hade varit mindre orolig om jag väntat, det är mest att genomlida o den vägen lära sig att det inte går åt h-e varje gång, även om det gjort det en gång...

För mig var det inte förrän jag hade ett levande barn med mig hem som sorgen lättade ordentligt. Eller egentligen när han fyllde 1 år o jag äntligen insåg att jag skulle få behålla honom, risken för psd var i stort sett över o s v.

Nu har jag fler barn o har varje gång upplevt att både bm o spec mödravård hållit extra koll på oss. Inte överdrivet, men man har gjort det man kan, extra ul o så. Jag träffade mvc-psykologen en gång oxå, det var bra!
Jag har blivit igångsatt på fulltid vid alla graviditeter utom sista, som kom på bf av sig själv, 4 tim före igångsättningen

Var o en måste själv känna efter, men för mig finns det inga nackdelar med att få barn igen fort, utom att det kan bli väldigt extra jobbigt om det inte "tar sig" lika fort som man önskar. Då blir det dubbelt jobbigt, både sorg över bebis o sorg över en kropp som inte "funkar" (för det är så man upplever det då).

Önskar er allt gott o hör gärna av dig här med mer frågor. Och så finns det ett snack som heter Förlorat barn: familjeliv där det skrivs en del om livet i familjen när man saknar ett barn/syskon.

[Angelinas]

Kramar i massor och är ledsen att er lille son inte fick stanna hos er.

Cia m.*Melany f/d 031210*
& Nathaly 041005 & syskon

[Angelinas]

jag kände att jag helst inte ville sluta barnafödandet med ett dött barn. Min man var tveksam. Hur som helst hade vi turen att få en tös till efter 9mån & 25dgr. Jag kan bara säga att det kändes bra för oss.

Gör det som ni känner.

[tolovi]

beklagar sorgen....det är det värsta som kan hända en..

Jag fick inga tabletter mot mjölkproduktionen...vi frågade ändå efter det men de ville inte ge det pga biverkningarna.

så jag fick minsann stå ut med mjölkstockning och feber, överfyllda bröst som läckte.
Inget kul mitt i all sorg :-(

kan bara trösta dig med att sorgen känns lättare med tiden...i början är allt kaos...man känner chock, frustration, längtan, saknad, sorg och gråter floder.

Att få ett "nytt" barn (inget barn kan ju ersätta det andra men det hjälper en i sorgen) så fort som möjligt efteråt hjälpte oss och fick oss att glädjas lite.
Jag kände sån frustration över att inte få hålla ett barn i mina armar så jag var bara tvungen att bli gravid så fort jag bara kunde efteråt.

ett år senare hade vi en "ny" pojke hos oss....som vi glädjs mycket över.
Han är nu 6 år.
Och jag tänker ofta på att vårt änglabarn kanske skulle sett ut som honom.

det kändes också i början då han föddes som om vi fått en ny chans, en ny chans att få en pojke.
Eller att det var vårt änglabarn som återföddes i vårt nästa barn.

ja jag tror egentligen inte på sånt men man vet ju inte vad som händer efter döden.
Om man lever vidare i en annan kropp.

Löjlig tanke kanske men jag ville känna så i början för att trösta mig lite.

[tolovi]

oddsen är väldigt små att det ska hända igen och den tanken ville jag inte ens tänka så jag förträngde den så länge som möjligt.

Mot slutet sen så tänkte jag lite på det, hur hemskt det skulle vara att förlora ytterligare ett.
men tröstade mig med att det är väldigt ovanligt att barn dör och man måste chansa för att bli lycklig igen.

jag blev gravid 4 månader efteråt och 1 år senare hade vi en pojke till som nu idag är 6 år gammal.

Kan säga som så att det hjälpte oss enormt mycket i sorgen...då jag kände sån frustration efter ett litet barn...mitt lilla barn.
Jag hade aldrig klarat av att vänta.
Vi vågade chansa och gjorde om allting igen direkt efteråt..

[tolovi]

vi har ju olika erfarenheter och jag skulle inte klara av att vänta...jag mådde toppen under graviditeten efter att vi förlorat vår Loke.
Vi hade fått en ny chans till ett barn.....och jag kände mig så mycket bättre och kunde lägga sorgen bakom mig lite och tänka och glädjas åt nåt annat.

[sarahkristin]

Hej,vill först börja med att gratulera er till sonen,vad ledsen jag blir när jag läser att han inte orkade stanna. Smärtan kommer alltid att finnas i hjärtat, min dotter dog i magen i v 38+5 och tanken på att behöva begrava min förstfödda var outhärdlig,att behöva nädda ned sitt barn i en kista....det gör så ont.
För att svara på din fråga så,precis som du;skrek min kropp efter ett barn, jag hade ju inga komlikationer fr förlossning etc så vi fick ju "klartecken" med en gång för syskon. Min son Gabriel flyttade in 3 månader senare, han är alltså 1 år och en vecka yngre än sin syster. Det var en jobbig graviditet,att behöva passera dödsdatumet mm men vi behövde inte gå full tid, igångsättning skedde 15 dgrföre bf och vi fick en underbar förlossning som gick relativt snabbt och vi fick jättegott stöd från alla läkare hela graviditeten.

Önskar er all styrka nu mitt i all sorg och lycka till!
kram/sarah m *Josephine* f/d 060131

[hekr]

Tack för alla styrkekramar och dom varma orden från er. Jag har skrivit (bloggat) och berättat om våran "hemska" upplevelse på min sida. Vi har nu fått veta att obduktionen inte visade att det fanns något fel på Elias, varför fick han inte leva? Varför ska livet vara så orättvist.... min älskade son, mitt barn.