Stor kram till dig/er!
Jag förlorade vårt första barn i magen i v 37. När förlossningen var över var vi bara inställda på att bli föräldrar igen så fort det bara gick! Det är ca 11 månader mellan, så för oss gick det ganska fort. Visst var det en jobbig graviditet, det erkänner jag. Men jag tror inte den hade varit mindre orolig om jag väntat, det är mest att genomlida o den vägen lära sig att det inte går åt h-e varje gång, även om det gjort det en gång...
För mig var det inte förrän jag hade ett levande barn med mig hem som sorgen lättade ordentligt. Eller egentligen när han fyllde 1 år o jag äntligen insåg att jag skulle få behålla honom, risken för psd var i stort sett över o s v.
Nu har jag fler barn o har varje gång upplevt att både bm o spec mödravård hållit extra koll på oss. Inte överdrivet, men man har gjort det man kan, extra ul o så. Jag träffade mvc-psykologen en gång oxå, det var bra!
Jag har blivit igångsatt på fulltid vid alla graviditeter utom sista, som kom på bf av sig själv, 4 tim före igångsättningen
Var o en måste själv känna efter, men för mig finns det inga nackdelar med att få barn igen fort, utom att det kan bli väldigt extra jobbigt om det inte "tar sig" lika fort som man önskar. Då blir det dubbelt jobbigt, både sorg över bebis o sorg över en kropp som inte "funkar" (för det är så man upplever det då).
Önskar er allt gott o hör gärna av dig här med mer frågor. Och så finns det ett snack som heter Förlorat barn: familjeliv där det skrivs en del om livet i familjen när man saknar ett barn/syskon.