Seperationsångest

[Mia m Jesper o lille]

har vår Jesper hamnat i! Det är skrik och skrän varje dagislämning och när en av oss åker hemifrån blir det panik och skrik. På dagis får vi ha hjälp av personalen, som handgripligen lyfter upp honom så att vi kan gå. Hemma tar den part som inte ska åka också honom handgripligen. Efter ett tag lugnar han sig och på dagis brukar det ta ca 5 min; sen kommer han till personalen och säger "nu är jag glad igen". Någon annan med en liten vallhund i familjen; som bara vill vara hemma och mysa? Ni som upplevt det; hur har ni gjort?

[JEMA]

Men vår äldsta var sådär rätt länge när vi lämnade på dagis. Man var tvungen att "ge honom" till en personal och alltid bära in honom, han vägrade gå. Vi körde på så och efter ett tag var det borta.

Det är jättejobbigt! Både Sofia och Felix är så på mig just nu (men inte när vi lämnar på dagis eller när jag ska iväg utan bara när jag är hemma). De ska vara på mig hela tiden och går jag in i ett annat rum skriker dem i kör, jättehärligt...

Hoppas att det snart blir bättre för det är så jobbigt!
Kram!

[S-mamman]

Dagislämningen har aldrig varit nåt helt enkelt kapitel i vår familj. Speciellt Sander, nu 5 år, skulle helst bara "vara hemma och mysa" som du skriver. Sån har han alltid varit och det är sån han är helt enkelt. Vid lämnandet är det vissa ritualer som måste gås igenom så det blir "rätt" för honom. Det ska pussas och kramas, han ska öppna grinden för mig, sen ska det pussas och kramas genom grinden...och sen ska han ropa efter mig "hejdå mitt hjärta, jag älskar dej". Ibland har han gråten i halsen och det har också hänt att det blivit riktiga gråtutbrott ibland, vilket iofs hänt med Leah också.

Vad göra då...Tja, vara konsekvent kanske. Göra precis lika varje dag vid lämnandet kan kanske underlätta, så att han vet vad som väntar.
Det är inte kul att lämna ett skrikande barn på dagis, jag vet , men man måste ju ibland.
Hoppas det blir bättre snart!

[fru_bill]

i den åldern. Han fick inte gå på dagis just när han fick syskon, men han har alltid haft svårt att bryta, att något ska bli annorlunda. Såväl i stort som i smått. Vi har bara varit envisa och kört mycket med rutin. Samma med Sara när hon hade en tid vid dagislämning då hon bara skrek. Pratade om det inna n och sa att om du skriker så kan vi ju inte kramas, då får fröken ta hand om dig och så går jag. Måste gå nu, så jag hinner inte tänka mer vad jag skulle skriva, men fråga gärna om du kommer på.

[Myggis m A&G]

Jo, tack! Vi har precis haft en stor dos av det vid dagislämning. Vi har inte haft några problem med dagislämning sen förra hösten, men så helt plötsligt är det jättejobbigt för Gustav. Han börjar ofta redan på morgonen hemma och säger att han inte vill gå på dagis. Och sen fortsätter det ända tills vi kommit till dagis och där blir han förstås ledsen. Det är inte kul alls! Men ja, nu börjar det bli bättre. Så jag hoppas att vi snart har kommit över den här fasen för den här gången.

Jag håller nog med övriga här före mig. Att hålla på rutiner vid lämningen och vara konsekvent, inte alltid lätt när man har en hysteriskt ledsen son... Förr eller senare går det i alla fall över.