Min dotter är förbytt

[anonymt namn]

Jag står inte ut med min dotters humör! Hon skriker, gapar, smäller i dörrar, himlar m ögonen o har en jättetråkig attityd, samt NOLL respekt för oss vuxna. Vad ska jag/vi göra? Jag känner mig som världens sämsta mamma just nu O jag orkar verkligen inte mer. Det har gått så långt att jag får ont i magen när hon kommer hem från skolan. O jag VET att man inte får känna/tänka så, men jag orkar inte mer!
Hon är hos sin pappa varannan helg o nu har hon tom börjat ringa hem o skrika o skälla i telefonen. Ibland längtar jag tom till helgerna hon är hos pappa för då får vi lite lugn här hemma. Mellan utbrotten är hon snäll, omtänksam, rolig o fin på alla sätt o vis. Men jag, som alltid varit lugn tålmodig och pedagogisk på alla sätt o vis, har helt tappat fotfästet nu! Jag blir arg, ledsen o gör alla fel man bara kan göra som mamma känns det som. Min man försöker prata med henne, jag försöker prata med henne, hennes pappa o bonusmamma försöker prata med henne - inget hjälper!
Vi mutar, vi hotar, vi straffar, vi belönar - inget biter. Säger vi att hon tex inte får vara med på nån aktivitet om hon inte lyssnar på oss så hånflinar hon o rycker på axlarna. När hon gör som vi säger (1 av 100 ggr) berömmer vi henne. Vi har dragit in månadspeng osv osv, ingenting hjälper. Jag försöker lyssna, krama, berätta hur mycket jag älskar henne även om hon är arg. Men det känns som hon inte lyssnar. Hon börjar prata om ngt annat. Hon bryr sig inte om att byta kläder o om/när vi säger åt henne blir hon förbannad o skriker. Hennes yngre syster på 2 år mår oxå jättedåligt av detta o är jätteorolig på sista tiden.
Vad ska vi göra? Jag orkar verkligen inte mer nu, o inte min älskade dotter heller ju! Hjälp oss!

[Malin-L-J]

Det låter som om ni är eniga du och ditt ex med respektive och det är en bra grund för åtgärd. Det enda jag kan komma på är att kontakta skolpsykolog, BUp, Vc eller liknande för att få hjälp. Det innebär inte att man stämplar henne som "Sjuk" men titt som tätt behöver man vägledning för hur man ska hantera olika situationer.

Lycka till! Det låter som ni har fått en riktigt rejäl pubertetstjej.

[LiZ.]

Det är sent och jag maste ga och lägga mig nu men jag sag ditt inlägg och känner verkligen igen mig. Var A (född april-99) är en riktig liten minitonaring och jag blir galen snart. Värst är bristen pa respekt och ödmjukhet(den finns där men nagonstans och glimtar till ibland men inte ofta..). Här är det ocksa ett himla humör, han vill styra och ställa(vara liv ska helst kretsa kring hans kompisar) och det är allmänt urjobbigt emellanat.

Jag kommer att följa den här traden men nu maste jag sova.

Hälsn.,
Linda

[sunday71]

jag känner igen det du berättar ! det är otroligt jobbigt när de kommer in i denna period av livet...är det såhär det ska vara nu i massa år ?? min dotter får oxå värsta utbrotten för minsta sak ! vi har kommit en bit där hon vet att hon själv ska gå in på sitt rum för att lugna ner sig lite och att hon vet att så länge hon skriker så går jag. när hon lugnat sig måste jag ta emot henne trots att jag ibland är så arg att jag spricker. viktigt är att prata om allt detta när hon är lugn. försök att ni har egen tid med henne där ni kan prata om allt möjligt men ibland kan man ju prata lite förebyggande. vi har oxå provat att ge henne en stjärna för varje dag som vi tillsammans har tyckt har varit bra. den iden passade min dotter hon gjorde själv ett rutsystem där vi satte ett lite bokmärke. var det en dag som inte kännts ok så hoppade vi över den dagen och tog nya tag i morgon. 10 stjärnor blev en överraskning, tex badhusbesök men det kan likaväl vara att vi bakar tillsammans. efter ett tag så har vi bara glömt bort stjärnsystemet och det flyter lite bättre. men detta passar inte alla !!!! vi hade oxå en spargris där hon fick böta 2 kr varje gång hon skrek med det gjorde henne ännu mer förbannad så det slutade vi med och det uppskattade hon och skärpte sig faktiskt mer ett tag. ja detta är inte lätt men du och din fd sambo kanske kan jobba tillsammans
detta hjälper nog inte dig ett dugg men du ska veta att du inte är ensam om hennes utv. och det kan hon oxå behöva veta. jag pratade med min dotter på ett lagom sätt att hon växer både i kroppen och i huvudet och ibland hänger hon inte med själv och då blir det utbrott. min dotter är som tur inte tyken, uppkäftig eller ful i mun.
lycka till från annika

[maylin]

Jag förstår om du får magont av detta. Det låter sannerligen inte kul alls.
Jag har tyvärr inget förslag att ge dig, för det har du redan testat.

Min son är ännu ganska lugn så vi är förhoppningsvis långt ifrån pubertetsutbrott, men han är ganska känslig och om tex storebror retas lite eller råkar knuffa i honom blir han lätt sur eller ledssen. Då smyger han iväg och gråter. Han tål inte mycket.

[Anonym]

Tack snälla! Ja, vi har funderat på att kontakta bup faktiskt. Men jag vet inte om det är rätt för oss riktigt. Jag minns själv när jag var i puberteten, men min dotter är ju rätt ung ännu. Men absolut om det inte går o lösa måste vi får råd o hjälp utifrån för så här kan vi inte ha det

[Anonym]

Tack! På ett sätt är det skönt att höra att man inte är ensam i allafall Tack för tanke o svar!

[Anonym]

Tack för bra svar! Det med stjärnorna lät faktiskt som något som skulle kunna funka för mig och min dotter. Böter funkar inte på henne alls så det struntar vi i, det stressar bara henne. Jag har tagit nya tag o känner att i dag har det gått jättebra. Jag har bitit ihop lite mer o dottern har lyssnat lite bättre. För jag är väl medveten om att problemet inte bara ligger hos min dotter utan att jag måste förändra mitt föräldraskap i takt med att hon växer o utvecklas.
Tack för ett jättebra svar, jag ska läsa igenom det fler ggr o ta till mig det som känns som om det ska kunna bli bra för just oss

[Anonym]

Tack för din tanke!
Va jobbigt för din lille kille att han tar så illa vid sig så lätt Hoppas det blir lite bättre framöver.