Snälla, säg att era är likadana....

[anonymt namn]

Åhhhhhhhhhhhhhhh, jag blir så trött!!!!!!!!! Å arg!!!!!! Och jag vill bara skrika ut den längsta svordomsramsan jag bara kan!!!!!

Mitt barn får just nu sådana utbrott så jag tror att jag snart låser in henne i huset och åker härifrån.....
Det kan va minsta lilla grej som hon vet att hon inte får göra, och när man säger nej så bryter helvetet ut.
Jag försöker bita ihop och tala henne till rätta, men hon bara eskalerar. Då börjar man så smått säga åt henne att skärpa sig, försöker "fostra" henne och säga att vi accepterar inte detta och att vi blir ledsna när hon är så omöjlig.
Så lugnar hon ner sig lite, men minsta lilla motgång så börjar hon om...

Är ju inte så här ALLTID, men just nu ofta och utan förvarning. Hon startar det med såna "dumma" grejer med, typ: " jag når inte min boll (som ligger framför hennes fötter), mamma kan du hjälpa mig? När jag (höggravid) säger att hon kan plocka upp den själv så bryter hon ihop. Ibland ber hon också om sånt som är omöjligt, eller frågar saker där mina ärliga och riktiga svar inte duger åt henne..... hon letar alltså medvetet upp saker att gräla om....

Förstår att detta säkert är 3- årstrots, men hon tar nästan bara ut det på mig, och nu när vi snart väntar tillökning känner jag att det inte var så här hennes sista tid som ensamt syskon skulle vara... snart får hon ju en till att "konkurera" med....

Behövde bara skriva av mig.....

[b-boom]

Förlåt att jag ler litegrann men jag känner så väl igen det du beskriver.

Man vet verkligen inte hur man ska reagera. Så fort man öppnar munnen mitt i deras utbrott så gör man saken värre, fast intentionerna är goda.

Lovisa fick ett utbrott igår då hon fick på sig en annan blöja än hon hade tänkt sig. Det gick inte att trösta, förklara eller höja rösten. Allt blev fel. Men jag lät henne gråta tills hon kände sig färdig och sen avledde med något annat.

Det är ju hemskt jobbigt för de. De vill ju bossa och bestämma allt. Samtidigt som de måste ju få lära sig vad de kan bestämma över och vad de inte har något att säga till om. Annars blir de ju socialt missanpassade. Dessutom bygger de upp en egen trygghet när de lärt sig var gränserna går.

Lovisa ska också bli storasyster, lagom till sin födelsedag 1/8. Jag försöker få in henne i syskontankarna genom att introducera barnet som ett syskon till henne och inte som en konkurrent. Som något som ska bli hennes, inte som mammas och pappas nya bebis, om du förstår hur jag menar. Du har säkert också de tankarna. Jag kanske är blåögd men jag tror att ju mer den blivande storasyskonet får vara involverad i det lilla, desto smidigare blir det för alla.

[Anonym]

Ja, visst är det frustrerande när man inte vet vad man ska göra!

Vi har arbetat jättemkt med att introducera syskonet som något gemensamt, där alla är med! Vi har också pratat mkt om hur viktig en storasyster är och hon har fått önska sig presenter när hon blir storasyster. Vi "rättar" henne också när hon säger "din bebis" till mig och talar om att det är hela familjens bebis, även hennes! Hon ska känna sig så delaktig som möjligt....

När jag skrev "konkurera med" i första inlägget tänkte jag mest på att hon själv kommer märka att hon inte är ensam längre, och att bebisen kommer stanna kvar här och inte åka iväg efter tag... Och just det att vi alla kommer gå igenom en omställning, 3 blir 4, det gäller ju även oss föräldrar. Därför kan jag ibland känna mig snuvad på den här sista tiden som 3- familj när all tid går åt att gräla.
Blir liksom ibland rädd att hon ska känna att vi bara skäller på henne, och mitt i hennes jobbiga situation tar vi hem en ny familjemedlem...

Här kan bebisen komma när som och jag hoppas det kommer gå bra, behövde bara känna att jag inte var ensam i 3-årstrots- träsket

Tack för ditt svar!

[-Tessie-]

Mmm. Till viss del känner jag igen mig. För visst har Matteo ett rejält humör och mycket vilja just nu. Och det hade väl Celia också i den här åldern.

Dock tror jag inte riktigt på "trotsålder" och så där. Tycker att Jesper Juul säger en klok sak när han säger att barnen utvecklas, det är vi föräldrar som "trotsar". Barnen försöker saker, vill saker, och vi säger nej. Inte konstigt att de blir arga/frustrerade/förbannade. (Tänk själv hur glad man blir när man får ett nej..)

Det jag tycker hjälper en hel del är att låta barnen faktiskt FÅ bestämma mer och mer. T.ex. om vilka kläder de ska ha på sig, vara med och bestämma om middagen, bestämma vad man ska göra på helgen osv. Får man bebis kan de ju också vara med och bestämma namn, köpa bebiskläder etc. Celia var ju precis tre när Matteo föddes och ärligt talat hade vi inga problem alls med konkurrens/avundsjuka. Till viss del säkert för att hon kände att det var vår/hennes bebis, men också för att vi lät henne vara hemma på heltid i ett år när Matteo fötts. (Tills hon bad om att få börja på dagis igen..)

Hur som, jag försöker säga JA så mycket som möjligt till Matteo - väljer mina nej - men ffa låter honom vara med och besämma mer och mer så att han känner att han faktiskt FÅR bestämma vissa saker, då verkar han ha lättare att acceptera att vissa saker bestämmer mamma och pappa.

Lycka till med syskon och allt!

[b-boom]

Det är klokt, det Juul säger, att det är ju faktiskt de vuxna som trotsar. Har aldrig tänkt på det på det sättet.

Vi låter Lovisa också bestämma vissa saker själv, eller vara med och bestämma tillsammans. Inom rimliga gränser. Än är hon inte intresserad av kläder så hon tar på sig vad hon än vill. Däremot kan hon å för sig att hon ska ha gummistövlar till dagis istället för skor och där får hon bestämma.

Hon styr mycket i leken och det ser jag bara som en fördel att hon tar för sig.

Bebisen kommer också att bli hennes och hon är också med och bestämmer mkt om och kring syskonet.