Problem, tacksam för råd!

[-Frida-]

Mimmi har sagt ända från början av graviditeten att bebisen är en tjej. Hon klappar på magen och säger att hon känner att det är en tjej. Vi har förklarat att det inte går att veta förrän den kommer ut och försöker vara pedagogiska och så, och det verkar hon förstå. Men sen säger hon ändå att "jaaaa men det ääär ju en tjej!". Hon pratar ofta om att hon inte gillar killar, killar slåss och sparkas och är tjuvar... Det kan ju vara så att hon märker på dagis att killarna slåss mer, och i filmer så är det ju aldrig några tjejer som är tjuvar eller slåss (tänker tex på Pippi). Däremot är ju alla vuxna killar i hennes omgivning kärleksfulla och snälla, men det verkar inte ha någon betydelse.

Vi är helt emot att ta reda på könet på barnet, men nu funderar jag på om det kanske är bäst att ta reda på det ändå eftersom vi då antingen kan bekräfta för henne att det är en tjej, eller så kan hon få lite tid att förbereda sig på att det är en kille.

Tänkte kontakta BVC och be om råd också, men jag har inte fått svar därifrån än. Ska även prata med dagis om hur det är med "könsrollerna" i barngruppen och så. Har ställt samma fråga i min ankomstgrupp, men er känner jag ju bättre och ni brukar va så bra på att komma med råd.

Har någon varit i liknande situation, eller har ni några tips? Problemet verkar bara bli värre och igår när jag pratade med henne om detta så började hon nästan gråta, nästan som att hon var rädd för killar.

Tack för att ni orkade läsa och kom gärna med synpunkter. Kram på er!

[-Emla-]

Oj vad svårt! Kan tänka mig hur det känns för er om jag tycker att frågan är knepig.
Jag tycker inte att ni skall behöva ta reda på könet för att kunna förbereda Mimmi, kanske kan ni göra det på annat sätt?
Om du absolut är emot att ta reda på det så försök jobba in ännu hårdare att man inte vet.
Finns det pojkdockor att köpa? Gillar Mimmi dockor? Kanske kan hon få en sån att döpa till nått hon gillar, lite pojkiga kläder att klä henne i.
Förstärk när det är pojkar som gör något bra, om hon gillar filmer så kanske det finns några man kan köpa där pojken är huvudrollsinnehavare och där han gör bra saker.
Be omgivningen att hjälpa till med små enkla fraser i förbigående som 'titta vilken fin mage mamma har där lillebror eller lillasyster ligger'.
Prata med Mimmi om vilka pojknamn hon tycker är fina. Om hon inte får veta via ultraljud vad det är innan kanske hon kan få hjälpa till med vilka namn hon tycker vore passande på en lillebror..

kanske usla tips, men det här med flick & pojk/barnpsykologi är inte min starka sida

Oavsett vad det blir tror jag hon kommer bli en jättestolt storasyster när pojken eller flickan väl kommer. När det gäller att slåss och såna kommentarer kan ni försöka avdramatisera genom att svara "Ibland slåss flickor, ibland slåss pojkar, men det här är ju en bebis och dom slåss inte"

Lycka till vännen!

[-Frida-]

Tack för bra svar Jo, hon har en killdocka som hon leker med. Jag börjar dock kunna tänka mig att ta reda på vilket kön det är, kanske mest för att slippa oroa mig. Om det är en tjej behöver man inte tänka mer på det, och om det är en kille så kan man ju köpa lite fina killkläder och prata om killnamn med Mimmi. Plus att jag får en chans att sörja den pojke som inte kom, som skulle kommit nu. Jag är säker på att det var en kille, och på nåt sätt vore det skönt att få sörja klart över honom innan nästa kommer. Kanske blir det en större sorg att bearbeta om det är en tjej. Sen kan jag ändå tycka att det på ett sätt vore roligare med en tjej till för Mimmis skull. Så det är både och det där.

[Dina_KL]

Hej Frida! Oj, vad de små kan hitta på, och jag skulle säga att i treårsåldern så kan de ha extremt rigida uppfattningar om saker och ting, som man inte kan rucka på det minsta!

Jag tycker inte att ni ska göra så stor grej av det. Vi hade lite samma situation när vi skulle ha tvåan, Alice var mycket bestämd om sin "lillasyster" som skulle komma. Hon hade jättestöriga killar i sin dagisgrupp då, så jag förstår att hon inte tyckte om killar alls! Men när Valdemar föddes, så var det som att hon hade glömt allt det där, då fanns där en riktig bebis, och lillasyster gick till att vara lillesyskon, och lillebror, och hon var helt ok med det!

Jag tror att hon egentligen tänker, att nån av de killar som hon känner vill hon inte ha i sitt hem! Hon kan inte förstå vad det innebär att få en bebis till familjen, hur det är att få ett syskon. När syskonet är där kommer hon ha en liten person att ta till sig, och könet kommer troligtvis att bli underordnat.

Jag tycker inte att ni ska göra någon grej av det, följ med henne i hennes fantasier, låt henne säga lillayster och rätta henne inte, men själva kan ni ju säga "lillesyskonet" eller "bebisen".

Jag tror öht att det är svårt att göra något särskilt för att förbereda dem för det är så pass abstrakt, utan gör henne delaktig och låt henne ha sina fantasier, för verkligeheten kommer ändå överväldiga henne och det är alltid lättare för barnen att acceptera verkligheten än någon annans hypotetiska påstående!

Ses vi på picknicken kanske, då får hon träffa mina pojkar, Valdemar är så snäll och fin mot småttingar så där har hon en kille som hon kanske kan tycka om

Kram!

[Veronica & Edvin]

När jag skulle få syskon andra gången (då var jag sju år) ville jag sååå gärna ha en bror. Min syster och jag fick varsin likadan bebisdocka och jag döpte min direkt till Fredrik för det var så självklart för mig att mamma måste få en pojke nu när hon hade två flickor redan. Jo tjena (mina föräldrar kan tydligen bara göra flickor för jag fick ju en syster till tre år senare).. Men vi älskade ju bebisen "trots" att det var en flicka

Har ni testat några av tipsen från de andra? Jag tycker att de har skrivit så bra saker så jag kan bara hålla med!

[-Frida-]

Ja, det låter ju som ni var i samma situation som vi. Redan nu har hon börjat säga lillasyskon i stället för lillasyster men för det mesta säger hon bebisen. Jag tror inte heller att hon kan sätta sig in i vilken skillnad det skulle vara mellan en lillasyster och en lillebror, utan det är mer att hon tycker bättre om tjejer än om killar.

Ja, hoppas vi ses på picknicken! Skulle va kul att träffa din storfamilj Kram!

[-Frida-]

Ja, nu börjar det bli bättre faktiskt och hon säger oftast bebisen och tjatar inte så mkt om att det ska bli en tjej. Fast hon sa härom dan att "bebisen säger att hon är en tjej"...

Hoppas vi ses på picknicken!!

[Julia+Sanna+snitt3/9]

vi har samma problem fast tvärtom! Sanna är stensäker på att det är en lillebror. Vi är också rätt säkra på en bror men man vet ju aldrig, och vi tänker inte heller ta reda på könet. Vi försöker styra över samtalet på att "det kan ju faktiskt vara en lillasyster också" och pratar om att vi faktiskt inte vet vem det är som bor i magen.
Men jag tycker just nu att det viktigaste är att vi försöker få henne att förstå att det ska komma en bebis och bo hos oss för alltid och sen får könsfrågan komma när bebisen väl är ute.
Leker ni också mycket rollekar nu förresten? Sanna ska jämt vara mamma och jag ska vara bebis. Så ska hon mata mig med dockornas nappflaskor och jag ska vara ledsen så hon får trösta... Full sula med andra ord!
kram på er!