Barn eller inte??? Låååångt deppinlägg

[lena m 3 barn]

gentligen har vi kämpat flera år för att försöka få ett fjärde barn men det har inte gått så bra. 3 mf är vad som har hänt oss sedan 2006. Så plötsligt händer det... (Har 3 barn födda 97, 00 och 02, hade också 2 mf -99.)

Har varit orolig för ett missfall till, var på ul för 2 v sen som var lite förvirrat om allt var bra eller inte. Igår var jag på ett nytt vul och allt såg bra ut, hjärtat slog för fullt, daterad til v 8+0 (som stämmer bra med sista mens som säger 8+3).

Men så kommer verkligheten ikapp oss.... det har så länge varit en stor stor dröm med ett fjärde barn, innan det nu hände så hade jag accepterat att det blir inte så, livet kommer att se ut så här. Känns som att vi är för gamla (42 resp 44 år), syskonen är för gamla (7,9,12). Hur ska vi orka med allt??? Vi har överhuvudtaget så mycket runt omkring oss, maken jobbar mycket och ja har ett företag sedan 1,5 år tillbaka som inte bara går att lägga på is om en bebis dyker upp. Jag sköter bokföringen för runt 40 småföretag och det måste ju göras hela tiden - tar de hjälp av någon annan sitter jag där utan kunder sen. Jag känner att ingen i den närmaste kretsen kommer att bli glad, min syrra slutade nästan prata med mej när vi fick 3:an för 7 år sen, nu kommer hon dessutom att tycka att jag är nästan pensionär och att jag inte tänker ett dugg på barnet som får gamla föräldrar (hon har själv "bara" tvillingar som hon fick vid 22). Det har gått så långt att jag tänker på abort, och ni förstår att då är det kämpigt, det är ett ord som jag nästan inte kan ta i min mun efter alla missfall.

Läkaren jag var hos igår poängterade att det var mitt eget beslut, hon kunde inte påverka mej men hon förde en liten anti-abort kampanj i alla fall. Kuratorn hade just fått ett återbud så jag fick tid hos henne direkt och hon var raka motsatsen. Det var mer bara "ring när du har bestämt dej så fixar vi aborten då" - som om alternativet behålla inte fanns. Maken och jag försöker älta och prata men jag är som en pendel som bara svänger hit och dit hela tiden. Jag som inte kan bestämma lunchrestaurang, kvällstidning eller tv-kanal - hur ska jag kunna fatta beslut om liv eller död????

Jag är också en som vänder kappan efter vinden, har svårt för att stå för vad jag själv tycker och tänker och det känns som att det blir jobbigt med alla kommentarer.

Har en tid känt att jag känner inte den glädje och förväntan jag borde känna, hos bm häromdagen fick jag panik och ångest när jag bläddrade i en gravid tidning med alla bebisar, barnvagnar och bilstolar och allt vad det nu var.

Vet att ingen kan råda mej egentligen men behöver skriva av mej litet, känner att snart ställer jag mej upp och skriker av frustration!!!

[qvinna]

Som du säger, så kan ju ingen riktigt råda dig, du måste ju besluta dig sjäv, tillsammans med din man. Vad tycker han om det hela ?
Jag skriver bara lite funderingar här.

Negativa saker : du är orolig för att orka, bäde du och din man jobbar mycket, din syster och andra kanske reagerar negativt och du känner inte den glädje du förväntat dig.

Jag tycker du ska strunta fullständigt i systerns eventuella kommentarer. Om hon är sådan att hon inte stödjer sin syster i hennes beslut och gläds med henne, utan tror hon vet bäst när det gäller ditt liv, är hon ju att beklaga. Problemet där ligger ju hos henne, inte hos dig, strunta i hennes trista attityd. (Jag tror att de flesta syskon skulle vara stödjande, synd att ditt syskon kanske inte är det).

Hur mycket du orkar vet du ju bara själv. De andra barnen är ju inga småttingar längre som behöver ständig tillsyn, fast tre barn tar ju tid och kraft ändå. Du borde ju i alla fall ha hyfsat bra rutiner med bebisar vid det här laget, och storsyskonen kan väl hjälpa till lite med en bebis. Det behöver ju heller inte vara negativt med stor ålderskillnaden mellan barnen. Fast visst, tiden, kraften och pengarna du lägger på bebisen, skulle du i stället ha kunnat lägga på de befintliga barnen. Eller jobbet eller en hobby.

Att du inte är så förväntansfull inför graviditeten just nu, tycker jag inte är så konstigt. Dina missfall och omgivningens kommentarer spökar väl i bakgrunden, graviditeten är så pass ny, och kanske hoppar hormonerna omkring och förvärrar humöret, det händer ju ibland.

Sen jobbet, kan du inte jobba hemifrån en del, med ett litet pyre i bakgrunden, som ju faktiskt sover en hel del i början? Kanske jobba (deltid?), hemmifrån ibland, och med en dagmamma hos dig ibland? Man måste faktiskt inte vara föräldraledig all tid som är lagligen möjlig, kanske skulle det funka att börja jobba lite ganska snart efter födseln, för att behålla dina uppdragsgivare? För din man blir det kanske svårare att lösa, men även han kan kanske dra ner lite på jobbet, och jobba med en bebis i bakgrunden? Eller också så känns det kanske inte realistiskt att hitta en lösning beträffande jobben?

Försök att koncentrera dig på ett problem i taget. Fundera en dag på lösningar beträffande ditt jobb, nästa dag på det negativa inflytande din syster har på dig osv. Sen till slut, se om du tror att problemen går att lösa, känn efter vad du verkligen vill, och fundera på vilket beslut du tror att du kommer att ångra mest om ett år. Kanske har din önskan om ett till barn verkligen gått över, kanske inte.

Och, vi är ganska många som är nästan pensionärer när vi föder barn. Om det är extra bra eller extra dåligt för barnen vet nog ingen, för alla är individer, och ork, hälsa, livsstil etc. är väl mer betydelsefull än födelsesiffrorna i ens pass. Dessutom skäms väl alla tonåringar en tid för sina föräldrar ändå, oavsett deras ålder

Lycka till med ditt beslut !

[lena m 3 barn]

Åh så bra du har benat upp mina farhågor och känslor!! Vilket bra tips att försöka ta en sak i taget istället för att göra som mej och sitta och jaga upp mej över allt på en gång och så blir det bara soppa av allt....

Jag tror att en svår sak är att både jag och mannen har svårt att se hur familjelivet ska fungera. Redan nu känns det som att middagstid = krigstid när alla pratar i munnen på varandra och konflikter bryter ut till höger och vänster. I går satt jag och tänkte på hur det skulle kännas med bebisjoller som bakgrund till allt annat eller ännu mer kaotiskt - ljudet av en hungrig ilsken bebis..... Ofta känns det också som att barnen inte visar någon hänsyn utan bara är själviska och ska ta utrymme och uppmärksamhet. Jag antar att det är stört omöjligt att förutsäga hur de reagerar på ett syskon till i familjen - det kanske visar sej att vi har jättemycket hjälp av dem - nåt jag inte kan se idag!!

Jag jobbar redan nu till 90 % hemifrån så jag hoppas att det kommer att fungera i fortsättningen också. Jag har 2 kunder jag sitter ute hos, och jag är ganska övertygad om att åtminstone en av dem kommer att tycka att det är bara gulligt att en bebis följer med. När jag tittar på hur mina timmar fördelas över året så är det april-juni som är bekymret när alla deklarationer ska göras. Men jag tänker mej att höra mej för om att ev leja in nån konsult via något bemanningsföretag för att göra det jobb som nån annnan kan göra!!!

Än en gång, tack för ditt svar, det gjorde att jag fick lite mer ordning på tankarna i huvudet - jag snurrar säkert till det igen, men nu kan jag tänka klarare ett tag i alla fall.

[lena m 3 barn]

Det blir barn - om MKP visar bra resultat vill säga. Håll en tumme för oss att allt kommer att gå bra!

[qvinna]

Grattis! Det måste kännas skönt att ha tagit ett beslut om detta !
Jag håller t.o.m. två tummar för att allt går bra !!
Sköt om dig !

[ellem]

Men Lena! Har du blivit med bebis? Det är underbart att läsa Jag kan förstå dina paniktankar om allt möjligt men jag lovar dej till 99% att du kommer bli den mest lyckliga mamman på jorden för det är sååååå stort att bli mamma igen. jag bara älskar min son så högt så det gör ont och jag kan börja gråta bara jag sitter och studerar honom. Jag ångrar inte en sekund men i början av graviditeten så var tankar na många och oroliga. Jag tror att du kommer börja njuta när du vet att allt är ok så du kan slappna av, så kände iaf jag och jag tror det är ganska lika för alla äldre mammor. Ohh vad jag blev glad över att se att du är med bebis, det tog ju verkligen sin lilla tid! Gjortde ni något speciellt denna gången eller du hade gett upp?
Kram och hoppas du minns mej(min son är 10 mån nu:-)

[lena m 3 barn]

du har ju varit min ledstjärna när jag ibland tänkt att det är hopplöst, vi ger upp!!!

Härligt att höra att allt känns så bra och är så fantastiskt som man hoppas på!!

Vad jag vet så gjorde vi inget annorlunda den här gången. Jag började äta Royal Jelly i jan, vet inte om det var det som gjorde att det äntligen funkade. Nu hoppas jag bara att det går bra i fortsättningen också, men vet jag i alla fall att hjärtat slog både i v 6 och 8, det är mer än vad jag vetat tidigare. (De 3 senaste mf hann jag aldrig göra något tidigt vul).

Tvivlen finns fortfarande, i morse vaknade jag och allt kändes jobbigt, tungt och skrämmande. Antar att det kommer att gå bra i alla fall till slut.

Massor med kramar
Lena

[maria ch]

Grattis! Var själv i din situation för en tid sedan. Efter 10 år kämpande för att få trean så kom han. Sedan tidigare har vi två gemnensamma tonåringar. Många tankar och lite vånda. Vi hade ju gett upp hoppet. Men nu när han är här, han är redan 1 år, är allt bra. Ångrar ingenting och hela familjen älskar honom så högt. Lycka till!

[ingagu]

Du har ju redan svarat dig själv egentligen.
Lycka till hur du än gör!