Jobbig dröm, nästan lika jobbig sanning!

[KRÅKA]

I morse vaknade jag av en sorglig dröm med komiska inslag... Ska försöka återge:
Vi var på ultraljud. Ett väldigt avancerat sådant, såg bebisen som på en vanlig film fast i svartvitt. Hon var jättesöt och tjock med en rejäl dubbelhaka. Barnmorskan var lite galen... Men i vilket fall såg hon att vår bebis hade ett öppet sår i pannan, som gick ända in till hjärnan. Hjärnan var skadad, men man kunde inte säga hur mycket. Kanske skulle hon överleva förlossningen, kanske inte. Vi blev jätteledsna, så klart. Då utbrister vår unga söta barnmorska: Men strunt i det, kolla på mig istället! Jag kallas Ekorren! Och så började hon springa zick zack i korridoren på sjukhuset och gjorde konster, så vi skulle bli glada igen...

Jävligt sjukt!! Hu, det är andra gången på kort tid som jag drömmer att vår bebis är död eller skadad...

Något som nästan är lika jobbigt är att vi är hos svärisarna... Det är sjukt tryckt stämning. Man får vakta sin tunga före varenda ord man säger, så att inte svärmor blir galen. Om jag har ett hett graviditetstemperament så är det inget emot henne. Så på ett sätt kan man säga att R är van vid hetsiga kvinnor... Allt är på hennes sätt och hon är väldigt respektlös både mot mig, R och R's pappa. Hon VET, för hon är äldre än oss och tycker att hon förtjänar respekt för det. Säger jag ifrån, vilket jag är van vid att göra i alla andra situationer, så skriker hon alltså rakt ut: RESPEKT!! RESPEKT!! JAG KRÄVER RESPEKT!! JAG VET DETTA BÄTTRE ÄN NI FÖR JAG HAR SENIORITET!!
(Ja, det är sjukt, men faktiskt helt sant!)

Kort sagt blir jag behandlad som en liten skitunge, som inte kommer att inse vad livet går ut på, vem man kan lita på, hur man sköter ett hushåll, hur man uppfostrar barn osv. förrän jag är 60 år! Jag vill åka hem!!!!

Hur har ni det med era svärisar??
Kram på er!

[fru ragge]

Huu vilken otäck dröm men det är ju trots allt bara en dröm däremot verkar din svärmor ärligt talat inte riktigt frisk!!!

N´s mamma dog för ca 4 år sedan men hon var snäll, nästintill självutplånande men tyvärr periodare Hans pappa och "nya" fru (sen ca 25 år) var här idag och hälsade på och är jättetrevliga men bor tyvärr ca 20 mil bort så det blir inte så ofta som dom kommer på besök.

Jag tror att om min svärmor hade behandlat mig så så hade N fått åka själv och hälsa på för jag hade inte följt med för att bli behandlad som skit, jag kräver oxå respekt för att jag är en levande varelse!!!

[76:an]

Sjuk dröm... Jag hade också en del sjuka drömmar när jag väntade dottern... den här gången har jag inte haft någn som jag kommer ihåg.

Vilken jobbig svärmor... Det blir ju att man undviker att hälsa på en sån människa då hon beter sig så.
Bit i hop... helgen är snart slut

Själv är jag nog lyckligt lottad då det kommer till svär-föräldrar. Gubbens pappa dog för ett par år sedan, innan dess var han tyvärr ett kolli i flera år pga en däckexplotion som förstörde nästan hela hjärnan.

Svär-mor är en stor rund gumma som bjuder på alldeles för mycket kakor och mat när vi hälsar på...
Tyvärr så hälsar vi bara på några gånger om året då dom bor i Härnösand och vi i Stockholm (45 mil).

[Plingis6]

Fy vilken jobbig dröm ( men lite knasigt med ekorren )
Men svärmor??? Vilken hemskt människa. Vad säger R och hans pappa?? Hur står de ut måste jag bara fråga...
Antar att ni inte träffas så ofta...

[Plingis6]

Glömde ju: mina svärföräldrar är bra, lite synd att de bor 40 mil bort men vi ses ändå ganska ofta. Hade varit kul att ha dem lite närmre (tror jag iaf) Framför allt med barnvakt och sånt... (usch va hemsk jag är som vill utnyttja svärmor )

[Mollsan]

Nämen fy vilken dröm! Uscha, man kan drömma så mkt knäppt när man e gravid! Härom natten drömde jag att jag födde en dotter på typ 10 kg hemma i sängen med en liten thailändska som hjälpte mig. Jag klämde ut henne som ingenting m Sen var dottern lika stor som Thelma när hon kom ut o sprang o lekte. Så jag o S åkte till IKEA medans thailändskan (skriver så för jag vet inte vad hon hette) tog hand om min nyfödda "bebis" (i tvååringformat). På väg till IKEA ringde vi min familj o berättade att bebisen kommit o fanns hemma för dom som ville titta! Haha, helt sjuk dröm!

Låter inget vidare med din svärmor! Fy vilka människor det finns, man bara bävar! Man får försöka bita ihop o inte lägga ner energi på sånna, men jag vet hur svårt det är för jag e oxå sån som inte "kan" hålla tyst. Måste bara säga ifrån när ngt känns orättvist lr fel. Men ibland är det kanske bättre att tiga för det ger ändå inget att försöka. Men det är svårt!
Ja, hur har jag det med mina svärisar? Bra fråga. Det är väldigt komplicerat skulle jag vilja säga. Min älskling växte upp i fosterhem och fick inte tillbaka kontakten med sina föräldrar för ens han var runt 15-16. Men han har aldrig bott med dom. Och har tappat kontakten med sin pappa då o då efter det att dom "hittade" varandra igen.
Nu är hans pappa inte välkommen här längre pga mkt svek o så. Han förtjänar inte att känna min älskling eller sina barnbarn helt enkelt. En feg skit skulle jag villa kalla honom.
Svärmor däremot gör så gott hon kan. Hon är en gullig farmor mot T och försöker väl på ngt sätt iallafall. Även om hon på ngt vis aldrig kommer mogna som mamma eftersom hon inte vet hur man gör. Hon är snäll och bryr sig om S men kanske inte riktigt mammatypen om du frågar mig. Men jag tiger om det och månar så mkt jag kan om att hon o S ska ha kontakt. Alla behöver någon att identifiera sig med och S har inget släkt förutom henne så. Han har nog mer "mammaband" med min mamma faktiskt. Hon ser honom som en son
Men kul för både S och lilla T att hans mamma ändå finns där i deras liv. Men jag kan ärligt säga att jag e ändå rätt glad att vi har 20 mil till henne för då träffas man lagom mkt Inte världens klurigaste person och jag är en sån som har lite svårt att förstå o förlåta gällande att man ger upp sina barn. Skylla på vad man vill. Men som sagt, man får bita ihop ibland för andras skull.
Kram på dig! Hoppas du överlever hos svärisarna nu

[en mor]

Hallå!
Jadu drömmar kan man ha... Jag har inte drömt så mycke förlossning än, men har nu lite mer börjat tänka kring den å läser just nu "Att föda" och har "Innan du föder" på kö, så då tyckte väl hjärnan det var dags att dra in det nattetid med...

Inatt drömde jag att jag fick våran Tyrdvin, en Edvin.
Jag var vaken när vi åkte till BB, men sen va ja typ i koma eller medvetslös eller nåt fram till själva uttryckandet (mindes inget av tiden emellan i alla fall). När han sen kom var han inte alls liten, ömtålig och skör som en nyföddis utan stor å pigg å stark, typ som en ettåring. Han låg å log å hade grönvitrandiga kläder.. va inget kletig ens.. Då blev ja jättebesviken, sen vaknade jag

[en mor]

En stor kram också!
Själv trivs jag bra med mina svärföräldrar, visst gör och säger dom saker jag hade gjort å sagt på ett annat sätt, men inte värre än någon annan

Det tråkiga är att de bor långt bort.
Det ännu tråkigare är att mina föräldrar bor ännu längre bort, åt helt andra hållet... Hade gärna haft någon av dem på "åka-över-dagen" avstånd...
(och helst mina såklart, mamma är ju alltid mamma!)

[Kastanj]

Mina drömmar har mest handlat om att bebisen blir stor innan jag hinner blinka.
Svärföräldrar har jag också knepiga. Men din sv-mor verkar vara värre.
För ett par år sedan, efter att min svärmor ringt och skällt ut mig för att jag gjorde henne ledsen när de varit här (och egentligen var det hennes son= min man som gjort henne ledsen) och sedan tog min svärfar över telefonen och sa att jag skulle bjuda till och vara trevlig och glad när de var där.
Då rann bägaren över för mig och jag sa till min man att nu var jag inte intresserad av att träffa dem förrän han rett ut sitt föhållande med dem. Jag tycker att han får ta ansvar för att det fungerar både när de är här och vi är där.
Inte har det hänt så mycket på de här två åren. Två gånger har jag träffat dem, först när min man fyllde 40 och sedan när hans farmor fyllde 90. Eftersom de bor 50 mil bort så har det ju komplicerat möjligheterna att träffa barnbarnen, vilket väl var det värsta för dem. Men det kunde de ju tänkt på lite tidigare... Min man brukar åka ner ngn gång ibland med barnen, och 2 ggr per år brukar barnen vara där själva en vecka.
Nu när vi får en liten till tycker inte jag det håller riktigt längre. Det är klart de vill lära känna sitt nya barnbarn och det tycker jag de kan få också. Fast de vågar inte ta upp frågan. Det var ett j-a hallå när jag sa ifrån, men nu har de vant sig och nu vågar ingen ändra eller ifrågasätta ngt. Och min man är inte tillräckligt intresserad för att förändra ngt. Fast jag kanske är orättvis. Han kanske har lärt sig säga ifrån till dem nu, jag har ju inte varit med!

[anonymt namn]

Usch vilken jobbig dröm. Och vilken jobbig svärmor, lider med dig.

Jag har jättebra svärföräldrar nu som kommer bli jättebra farföräldrar, men jag vet hur det känns med mindre bra svärfamiljer av erfarenhet. Dock andra familjeproblem som gjorde att de var så upptagna av alla problem i familjen att det helt enkelt inte gick att komma in som ny i den. Kände mig aldrig välkommen hos dem och jag förstod aldrig förrän på slutet att de nog egentligen tyckte om mig, det var bara att de hade så nog med sina egna problem att de hade svårt att visa det. Finns många dysfunktionella familjer tyvärr, men det enda man kan göra är ju att vara sig själv.

[Jeanne1]

Vilken jobbigt svärmor du har! Jag skulle nog vägra åka dit. Respekt är något man förtjänar, inte nåt man kan kräva, särskilt inte genom att själv vara helt respektlös mot sin omgivning. Hon verkar inte ens veta vad respekt är för något. Jag skulle nog hålla ett öga på hur hon behandlar sina framtida barnbarn...

Min svärmor är väl inte direkt perfekt Hon höll t ex ett varningstal på vårt bröllop (vet inte vad jag annars ska kalla det) då hon talade om hur viktigt det är för F med egentid osv. Då hade vi alltså bott ihop ca 2,5 år och hade ett barn på 1,5 år...

[Jeanne1]

Ska kanske säga att jag sagt ifrån till min egen mamma för att jag tycker att hon inte respekterat barnen och oss som föräldrar och hon har faktiskt ändrat sig. Annars hade hon inte fått träffa dem, så enkelt är det (fast det är ju såklart jobbigt att säga ifrån).