Ny medicin

[Marie_AOA]

Jag började med en ny anti-depp i går kväll. Mirtazapin Teva och jag har precis sovit i 3 timmar och är såååå trött! Helt groggy och vill bara sova. Jag tar citalopram 60 mg/dag sen vinten 2006.

Kan det bero på tabletten?

[samiralva]

På sjukhuset, på min avdelning, tar alla Mirtzapin innan de skall sova. Vad har din läkare sagt? Prova att ta den på kvällen, innan du lägger dig.

Själv har jag massa bry med att ta min Efexor. Jag blir trött av den, men får samtidigt hhjärtklappning och lite rusande puls när den sätter in. Försöker att ta den tillsammans med Atarax, ca 1 timme innan jag skall sova. Då hinner pulsen varva ner lite, och jag blir lagom trött. Måste bara ha hunnit parera med Tim, 15 år, och att jag skall ta hans datorsladd... det orkar jag inte om jag blir för trött. Alltså tar jag min medicindos på kvällen vid 22.00 och somnar ca 23.00. Med en datorsladd under huvudkudden...

[en mamma i mängden]

- ursäkta att jag ler, men det känns fint att läsa att vi är fler mammor som kämpar sena kvällstimmar med att få ungen att stänga av datorn

(Här har vi sagt 22.30. Då ska bärbara datorn + mobilen sättas på laddning i köket. Det är ett never-ending-struggle med samma argument varje kväll; "varför då??" Och så mamman som är lika trött, och lika less, varje kväll...)

[Cherry Ames]

Åh vad jag känner igen detta från "förr" vilkar strider vi hade. Strider som ibland slutade i handgemäng. Sömnlösa nätter för mig som fick kliva ur sängen med jämna mellanrum för att kolla så att inte ungen satt där igen vid spelet. Nätter då jag hade jobbat och kom hem och hittade Nisse på morgonen vid datorn. Hans ögon sa att han hade spelat hela natten. Kunde inte svika laget. Måste bli klar....
Tvång, beroende, missbruk det är vad det är.
Jag har en arbetskamrat som har en 20-åring som är helt nt. Hans tjej gjorde slut, han blev deppig, Fick medicin, spelade wow som attan. Isolerade sig mer och mer. FÖr en tid sen ringde hennes man till jobbet mitt i natten. Sonen hade druckit sprit, tagit tabletter och skurit sig. Han var i psykos. Sonen är ff kvar på sjukhuset. Psyk avd har hämtat hans dator! Vilken underbar idé. Den är just nu i psyk, klin. källare! Hans wow gubbar har de hjälpt honom att sälja.
Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om bup handfast hade tagit Nisses dator ifrån honom den där vintern för några år sen då vi var tvungna att vända oss till bup. Jag trodde att vi skulle få hjälp med att få honom sluta spela men de tyckte att suicidrisken var för stor då. Hade det varit bättre då med inläggning eller annat? Först nu har Nisse slutat spela och se hur mkt hans liv har förändrats. Ja jag vet varken ut eller in. Den här killen är ju nt med gott om vänner egentligen och har egentligen en stor social förmåga men den försvann när han gick in i spelet. Är det så att vår barn som har nedsatt social förmåga blir ännu sämre på det tack vare spelet?
Jag h ar inget svar. Vet bara att det var en mkt jobbig tid och jag hoppas att det är över nu för Nisses del, men vi får se

[samiralva]

Här måste vi säga kvart i tio, för vi bor i en lägenhet... och det skall vara tysst 22.00. Så Tims utbrott kan få vara mellan 21.45 och 22.00. Om han lovar att inte ha utbrott, kan han få sitta till 22.00, ev även till 22.15 om han skall hinna avsluta. Men då får det inte bli utbrott.

Vi bor så nära skolan, så man kan gå hem på lunchrasten. Nu har jag börjat sätta hårt mot hårt, och förklarat att det inte finns möjlighet till dator under skoltid. Risken är att han fastnar, och borträknar skolan, och inte går tillbaka efter rasten.

När jag har kvar datorsladden under morgonen och inte lämnar tillbaka den förrän skolan är slut, så har han stannat i skolan, och tom haft kul. Spelade fotboll med klasskompisarna häromdagen. Det tycker jag är stort. Eg viktigare än att få bra betyg. Vi hoppas att han kan få komma till ett bra internat till hösten. Kontakten med jämnåriga är så viktig!
Oavsett internat, så kommer han ju ändå att möta dessa killar och tjejer i vår kommun framöver.

En utvikning från ämnet, men just nu är jag så lycklig över alla sociala kontakter som han kan få, och som han trivs med. Han går i en väldigt snäll klass, men har inte haft förmågan att använda det... Kanske kan det bli ngt gott av detta framöver i stället.

[en mamma i mängden]

Ja, det är inte lätt.

För den här pojkens del handlar det - tyvärr, kan jag känna! - inte om tvångsmässigt spelande. Utan om tvångsmässigt "vilja-vara-normal-och-ha-kompisar" så han kan ligga halva nätter och msn:a och sms:a med ungar som mår dåligt, ungar som är trasiga, ungar som "blivit över" och som är de enda han kan/får vara med... :-/

Och det gör honom trött, och får honom att må dåligt. Förstås.

Men oavsett, problem blir det ju. Och kämpar gör vi ju.

(sen kommer långa sommaren förstås. Och då kan pojken här sitta hela nätterna och vid stationära datorn på nedervåningen osh spela wow. Det känns ändå, nästan, lite bättre än när han ligger i sitt rum och ska msn:a med ung-drägg som bara vill tjafsa och bråka med honom....)

[en mamma i mängden]

Jag förstår. Jag skulle också bli alldeles överlycklig om sonen kunde få positiva sociala kontakter.

Hoppas det fortsätter gå bra!

[samiralva]

Fast då tänker jag, att jag skulle plockat datorsladden dagtid för länge sedan.... men vat med mig att min Tim kom hem på rasten och var lite vilsen. Jag anar att de andra killar gått iväg ngn annan stans, och han inte riktigt hade hängt med... det gjorde så ont i mig. Ett tag trodde jag att hans klasskamrater skulle komma hit på rasten, och på ngn håltimma. Jag trodde att det skulle bli bra om jag bara hade lite nybakade bullar att bjuda på.

Så naivt, så "Jonas Gardell" som i historien om hans uppväxt. Det speöade ingen roll hur många bullar jag bakade... sedan kom Bea 2 år yngre hem med sina kompisar, och de stannade hela håltimman i hennes enormt ostädade rum. Jag plockade upp flera använda trosor, bara för att själv kunna slappna av... men ingen av dem hade kanske eg brytt sig.

Jag skulle ge allt jag hade för att Tim skulle få sociala kontakter, och nu är jag beredd att slå mig blodig för att han skall få en plats på internat. På ett internat, med andra i hans situation, tror jag definitivt att han kan få chans att lära känna en annan människa, träna på att bli vän med ngn, och på ngt sätt lära sig vad det innebär.

[samiralva]

Men, hur kommer han i kontakt med dem som mår så dåligt?

Min pojk. "Tim", pratar med många på nätet, både på svenska och på engelska ( ruskigt entonigt, men de andra svarar ju lika entonigt, verkar vara en allmänt accepterad ton när man spelar WoW...).
Han har inte samlat på sig ngn olycklig människa alls. Hur kommer din son i kontakt med dem?

[en mamma i mängden]

Ja, allt hade varit bra mycket lättare om nån hade gett oss ett facit att tjuvkika i. Eller en konkret handledning. "Gör så här". "Det här kommer inte att fungera". Typ.

Jag har aldrig lagt nån energi i att min pojk skulle få "sociala kontakter" eftersom jag själv aldrig saknat såna... Ibland har jag haft vänner, ibland inte. Vänner kommer och går. Intressen består. Folk umgås man ju med alltid ändå, liksom.

Jag har kanske trott att min pojk är lik mig där han inte alls är lik mig.

Jag har mer tänkt, trott och hoppats att bara vi får ungen genom högstadiet så kommer nya dörrar, nya möjligheter, nya sammanhang, och nya vänner att öppna sig iom gymnasiet...

Men jag kan bara hoppas lite, lite på det nu. Väldigt lite. Särskilt som ungen får IG i det mesta, och inte ens verkar klara kärnämnena i grundskolan.

En dag i taget.

[en mamma i mängden]

Jaa du... det räcker med att han får kontakt med en unge. Som känner ett par-tre andra ungar som mår lika dåligt. Som i sin tur känner ett par-tre andra ungar som har taskiga hemförhållanden och lever på marginalen. Som i sin tur känner ett par-tre andra ungar som mår dåligt och inte får hjälp...

Jag kan, för min sons räkning, rätt bra minska ner antalet kontakter till två (TVÅ!) jämnåriga pojkar. En kille som är lillebror till en kille sonen gick i samma klass med ettan till femman. Storebrodern (som gick i samma klass som sonen, en "normal" kille) orkade inte med sonen så länge. Men lillebrodern (=problematisk kille) lyckades introducera min pojk till umgängen med marijuana, spice, knivar, vandalisering, stöld, häleri...

När vi lyckats få bukt med det umgänget lärde pojken känna en kille i samma klass. En kille med flera syskon med olika fäder, alkoholiserad mamma, och ett umgänge som bestod i slagsmål, alkohol, stölder och annat mysigt.

Den här killen i klassen är sonen - tack och lov! - numera osams med. Istället har första killen (med marijuana, vandalisering, "gangster"mentalitet etc.) pockat på igen. Och han känner ju killar som känner killar som känner killar... :-/

Det blir inte bättre, kan jag säga, av att samhället i övrigt gärna vill klumpa ihop mitt funktionshindrade barn med ett barn med riskbeteende, men av helt andra anledningar. "Same, same" tänker omgivningen. *lite arg här*

Min son vill bara höra-till. Känna gemenskap. Vara en del av sammanhanget och tillvaron. Fullt förståeligt.

Men inga "normala" ungar har någonsin orkat med att vara med min son. Min son beter sig inte "normalt". Tydligen. Så det är ungar som "blir över" som blir min sons gemenskap...

Och det är sorgligt. Men jag hade ju, som sagt, hoppats på att det skulle ändras när pojken blev större och kunde hitta gemenskap med andra som delar hans intressen. För han funkar ju hur bra som helst med vuxna, när han får snacka datorer, politik, religion... :-/

[PappaF]

"Självmordsklubben", som jag kallar den, hittar man på kamrat.com. Vad ni gör så se för f*n till att inte låta era ungar hänga där!

[vajl]

Japp. Man ger den ofta när folk har problem med sömnen, som en ingångstablett innan man går över till nåt annat som Efexor. Det sa iaf läkaren jag träffade ihop med en vän jag följde med till doktorn.

[PappaF]

jag trodde att vi skulle få hjälp med att få honom sluta spela men de tyckte att suicidrisken var för stor då.

Mupparna här hade ingen som helst förståelse för det missbruk av internet som vi beskrev och visade detta genom att i ett senare möte - inför dottern! - fråga om vi inte kunde tänka oss att ge henne tillgång till nätet igen! Även detta motiverades med suicidrisk. Men faktum är att när vi stängde ner nätet och tog mobilen så var det det bästa vi kunde göra. Det fanns ingen på andra sidan som kunde bekräfta dottern i hennes skrik om att skära sig och ta livet av sig. Allt det där var en negativ spiral.

[Cherry Ames]

Känner jag igen från Nisse förra sommaren. Hans "Vänner" var ungdomar som mådde mkt dåligt, t o m sämre än han själv. De drogs till varandra som flugor
Den här sommaren har vi förberett med en massa aktiviteter och han har redan fått schema på det.
Men förra sommaren mådde han inte såhärbra och hade gått att nå på samma sätt.

[Cherry Ames]

Det låter härligt med Tims snälla klass
Det är precis sådana ungdomar våra barn behöver träffa

[en mamma i mängden]

Men om man nu har en tonåring, med funktionshinder, som umgås med "tvivelaktigt sällskap"? Och tonåringen är s k "högfungerande" och får liksom röra sig fritt utanför skoltid.?

Jag skulle gärna bryta kontakten helt med de här ungdjävlarna sonen umgås med. Men tydligen tycker inte övriga samhället det.

Och själv är jag mån om att ungen har tillgång till mobil så att han kan ringa om han behöver hämtning, hjälp el annat, och jag vill gärna kunna nå hohom...

Vad gjorde din dotter när ni skar av mobil och internet? Lade hon sig och läste böcker och började prata med er föräldrar istället? Min pojk lägger sig ner och blir apatisk om vi skär av hans "umgänge"... om han inte "drar ut" och umgås med riskabelt umgänge istället... :-/

[vajl]

Min pojk lägger sig ner och blir apatisk om vi skär av hans "umgänge"... om han inte "drar ut" och umgås med riskabelt umgänge istället... :-/

Fy vilken igenkänning... Inte av att skära av, men av att antingen vara hemma och göra i stort sett inget, eller vara igång med mer eller mindre destruktiva, farliga eller konfliktfyllda relationer, antingen IRL, nätledes eller via sms.

[PappaF]

Nu höll jag på att skriva för långt och för mycket, men låt mig bara konstatera att ungen naturligtvis skrek först, men sen började hon sakta men säkert komma tillbaka till livet. Vi försökte också hitta andra saker för henne att göra. Tex kompenserade vi mobilen med en ipod att ha på bussen.

Dottern ringde mitt i inlägget och pratade glatt i tio minuter om vilka betyg hon skulle få höjt nu! :-) Det är _så_ mycket lättare idag!

[caffellatte]

Det här är lite intressant...
I vår dotters vårdplan så står det ju att hon ska få hjälp och möjlighet att hitta andra kompisar som inte håller på med droger, sprit osv. Sunda kamratrelationer. Och det var väldigt noga med att vi skulle tala om vilka av hennes kompisar hemifrån som fick ringa henne på hvb-hemmet. Så de vet vilka de kan släppa fram på telefon. Soc ifrågasatte även lite att vi sa att vissa var ok trots att de egentligen inte är såna kompisar man vill att ens barn ska ha. Om man får välja...
Men var sitter ungen egentligen??? På ett hvb-hem. Tillsammans med flickor i samma ålder som har samma problem som hon själv. En del värre, en del lindrigare, väldigt olika problem men många samma...