Sertralin och Atarax?

[B:s mamma]

Har egentligen ingen fråga, behöver väl mest peppning, eller positiv feedback.
Min 16-åring har mått "halvdåligt" en tid, kan röra sig om ca ett år. Det började väl egentligen som en stormig pubertet för några år sen och eskalerade sakta men säkert till något ohanterbart. Denna termin har det rasat i skolan, hon går dit men går inte på alla lektioner, det har varit nära IG i ett par ämnen men det ser nu ut att klara sig med den biten iaf.

Jag har länge påtalat för henne att hon antagligen skulle behöva prata med nån professionell, psykolog eller psykoterapeut, men hon har vägrat. Hon har nog faktiskt vägrat inse att hon mår dåligt. I julas började hon skära sig. Nåt streck här och där, och hon blev oftast inte det minsta glad när jag ville prata om det. Hon har länge haft svårt att sova och detta har under våren blivit värre och värre, så till slut gick hon med på att gå till vårdcentralen för att träffa en läkare och prata om sömnproblemen. Läkaren skrev ut Sertralin och Atarax och både jag och dottern var glada för det, medan jag ensam insåg att detta bara var en början - det behövs annat också men vi tar väl en sak i taget lite.

När hon ätit medicinen i 10 dagar satte hon sig en natt och skar sig i båda armarna nåt vansinnigt, säkert 30-35 rispor per arm. Jag blev chockad och förtvivlad, och det gjorde henne förstås provocerad och arg. Däremot kunde hon prata i lugn och ro med sin storasyster, hon hade då gråtit och sagt att hon var svag för att kunna sluta, det har blivit ett beroende och hon "måste göra det för att känna att hon lever". Allt detta gör mig så fruktansvärt ledsen naturligtvis, men jag vill påpeka att jag försöker att inte visa min ledsenhet för henne då jag vet att det ger henne dåligt samvete och mer ångest. Jag försöker bara visa henne att jag faktiskt bryr mig och att jag inte vill att hon ska hålla på och straffa sig själv, eller vad det nu är hon har för syfte.

Efter detta har jag varit in på hennes rum och grävt fram vartenda rakblad jag hittat och slängt dem. Hennes pappa (som inte bor med oss) stod bakom mig i det beslutet och vi båda har förklarat för henne att det är på tiden att någon tar kommandot, eftersom hon inte fixar det själv. Hon har accepterat det, men jag vet ju att hon lätt kan få tag på nya rakblad om hon vill.

Slutligen har hon nu äntligen gått med på att prata med en privatpraktiserande psykoterapeut som en kompis till henne rekommenderat. Jag har fixat en tid, hon får komma redan på fredag.

Finns här nån som har liknande erfarenheter, eller känner till Sertralin och Atarax, eller känner till något om psykoterapi (jag gissar att hon även kommer att änvända KBT på min dotter)?

[mymlig90]

Hej!
Jag är inte förälder, men jag är en 19-årig tjej som har/har haft liknande problem som din dotter. Äter både Sertralin och Atarax och det tillsammans med samtal har varit till stor hjälp.
Finns om du vill prata mer.

[B:s mamma]

Hej och tack för svar!
Låter jättebra att du fått hjälp, det ger mig hopp.

Min dotter har varit två ggr till psykoterapeuten nu. Detta i kombination med medicinen... tja, jag kan nog tycka att hon blivit lite gladare och "trevligare", dvs inte så himla arg och sur och oresonlig hela tiden. Det går att prata med henne bättre, hon kan ta ett Nej bättre osv.

Men, det destruktiva levernet fortsätter ju, även om hon inte skär sig just nu. Nu vänder hon på dygnet och äter knappt nåt istället. Om det bara skulle vara att hon vänder på dygnet skulle jag kunna ta det, men hon får liksom aldrig i sig nån näring.

Jag har pratat med psykoterapeuten, bl.a för att fråga hur jag ska tolka det faktum att hon inte alls försöker dölja sina armar, tvärtom verkar hon vilja visa dem. Jag skulle tro att hela skolan har sett. Terapeuten gissar att hon gör så för att hon egentligen vill straffa sin frånvarande pappa men eftersom han inte är nåbar (varken mentalt eller geografiskt) så straffar hon mig istället, eftersom hon vet att jag lider inte bara av att hon gör illa sig, utan av att hon skyltar med det också. Som mamma känner jag mig helt misslyckad.... känns som att alla antagligen tycker att jag tagit hand om henne dåligt.

Jag fattar ju att jag också behöver hjälp i det här. Jag kommer mig bara inte för att aktivt ta tag i det (mer än det här nu då), men ibland känns det verkligen tungt.

[mymlig90]

Det där med att visa sina skärsår eller inte är väldigt olika.
Själv går jag hellre i långärmat (även om det är varmt) än i kort, linne, klänning.
Har en "kompis" som tog efter mitt beteende (både ätstörning och skärandet) och hon gjorde allt för att jag skulle se henne.
Vet inte om det beror på att man söker uppmärksamhet eller försöka straffa någon annan.... eller ja, att man kanske inte själv inser att det gör ont för andra att se.

Det där med maten så hm... äter hon något överhuvudtaget?
Blåbärs/nyponsoppa och kräm och yoghurt kan fungera, även om man inte är hungrig.
Kanske inte så mycket näring, men iallafall lite och när kroppen får i sig lite, så kan signalerna om hur och om man är hungrig. Eller hur man nu ska förklara det.
Med andra ord, kroppen behöver näring för att kunna orka äta/va hungrig.

Hoppas att du också kan hitta någon att prata med. Du verkar vara en väldigt snäll och bra mamma.

[B:s mamma]

Tack snälla du, det där sista värmde otroligt mycket.

Jo, hon äter. Men hon kan sova till klockan 3 på eftermiddagen utan större problem, och sen kan det dröja till klockan 19 innan hon får i sig nåt. Sen småäter hon kanske lite på natten (eftersom det är då hon är som vaknast) men hela "systemet" blir ju helt upp och ner för henne.

Nu har hon dessutom träffat en kille som hon tillbringat varje minut med sen över en vecka. Jag har mina misstankar om att killen använder eller har använt droger, och det gör mig sjuk av oro... Det är några detaljer som sammantaget gör att jag misstänker detta. Jag har inte sett några tecken på att min dotter skulle ha varit påverkad av droger nån gång, men som sagt, de är ju vakna halva nätterna och sover halva dagarna. Mycket möjligt att han använt droger och nu har bestämt sig för att lägga av (en sak min dotter sa som får mig att tänka så) men jag vet ju inte nånting egentligen. Har funderat på att ringa soc anonymt och berätta om mina misstankar, men kan de göra nåt öht?

Ja fy, vilken sommar det blir... Jag har pratat en del med en kompis som är klok och lugn, det har hjäpt en del, men om det här inte vänder ordentligt snart måste jag ta tag i det på annat håll. Jag sover fruktansvärt dåligt pga alla grubblerier och all oro så jag går väl in i nån vägg snart.

[mymlig90]

Försöker verkligen hjälpa dig så mycket jag kan.
Jag vet inte hur soc. gör i ert "fall". Men ringa anonymt och be om råd borde man ju kunna.

Kanske låter helt galet. Men vad sägs om att försöka göra upp ett aktivtetsschema för familjen?
Tänker då i första hand på dig och din dotter, men också hennes kille och övrriga familjemedlemmar.
Behöver inte handla om stora saker, vet ju inte alls hur det ser ut där ni bor.
Men kanske ha picknick någon dag, åka och shoppa, städa, bada?
Och fråga din dotter och killen! Även om du kanske får "är du dum i hela huvudet morsan" som svar, så har du ju ändå erbjudit dig att göra nåt tillsammans med dem.
För ja, om de nappar på förslagen innebär det ju att de måste ändra lite på deras dygnsrytm.
Förstår du vad jag menar?

Du kan skicka ett pm om du vill ha min privata mailadress/msn om du tycker att det är lättare att prata på så vis. (eller telefon)

Var rädd om dig.
Kram, Mia

[höstmamman]

du har redan mymlig som hjälper dig med stöd och råd. jag kan bara berätta om våra erfarenheter med sonen som också mådde dåligt en längre tid (ungefär som din dotter) tills det brast i vintras (han fyllde nyss 17). då försökte han ta sitt liv. den hjälp vi då omedelbart fick från BUP (som vi inte ens hade försökt att kontakta eftersom köerna var så långa) har varit oersättlig! det allra viktigaste de har poängterat är att de ALDRIG medicinerar ungdomar utan mycket tät samtalskontakt hela tiden. för enbart medicin hjälper inte, det gör det endast möjligt för ungdomen att bli mottaglig för samtal och hjälp. visst, det höger också stämningsläget, men det viktiga är samtalen och den uppmärksamhet man får. och sakta men säkert har sonen förvandlats under våren. nu mår han bättre än han mått på många år. det spelar ingen roll vilken typ av samtal det är, bara det är nånting som passar personen i fråga, det är olika. och att man har förtroende med terapeuten. det är nog det viktigaste. fortsätt med medicinen och samtalen!

[Anonym]

Har inte läst de andras svar, men vill bara säga att i början av denna medicinering så kan ångesten o "det jobbiga" bli värre innan man gått in sej på medicinen.

Så ge inte upp. Medicinen räcker inte, skönt att ni bokat tid. Vet många lkare som vägrar skriva ut medicin om man inte år på samtal.
Lycka till nu med allt.

Låt medicinen göra verkan och se hur det går.
Kram

[Anonym]

Hej läst lite av svaren.
Själv har ja ingen erfarenhet av o skära mej.
Men vet att det hör ihop med ångesten, och har själv ätit medicinen.

Ville bara säga att det där med ätandet och vända på dygnet, sömnen kan bero på mkt.
Dels gör medicinen sitt.
Är man nere i en djup depression eller har kraftig ångest så kan man bli väldigt trött.

Likaså med maten, antingen kan medicinen, ångest eller depression göra att man tappar aptiten.

Har du fått någon info av läkaren om biverkningar av medicinen, eller hur kroppen mår när man har ångest ?
Det gör det lättare för dej att förstå det med maten, sömnen och hennes problematik.

Ångest kan uttrycka sej på många sätt, och ångest är ju det som finns inom din dotter då hon skärt sej.
Men kan även visa sej på många andra sätt.

Försök o prata med läkare eller den person hon pratar med, för o själv få mer info vad allt detta gör i hennes kropp, vilket gör det lättare för dej att kunna förstå.

LYCKA TILL !