Min dotter som går i tvåan trivs inte i skolan. Varje dag har hon ont någonstans och vill därför stanna hemma med mig som är föräldraledig.
Har haft samtal med skolan men de upplever inte att hon är ensam i skolan trots att hon känner så. De har sagt att det är viktigt att Filippa säger till när hon känner sig utanför och är ledsen. Detta har inte hjälpt!
För ngt år sedan var hon en "populär" tjej som hade mkt kompisar och ett starkt självförtroende, nu är det precis tvärtom.
Har det med åldern att göra?
Jag kan väl inte låta henne vara hemma hela tiden?
Hur kan jag hjälpa och stötta?
Snälla hjälp mig med råd och tips!!!
Kram
1
Vill inte till skolan Min dotter som går i tvåan trivs inte i skolan. Varje dag har hon ont någonstans och vill därför stanna hemma med mig som är föräldraledig.
Har haft samtal med skolan men de upplever inte att hon är ensam i skolan trots att hon känner så. De har sagt att det är viktigt att Filippa säger till när hon känner sig utanför och är ledsen. Detta har inte hjälpt!
För ngt år sedan var hon en "populär" tjej som hade mkt kompisar och ett starkt självförtroende, nu är det precis tvärtom.
Har det med åldern att göra?
Jag kan väl inte låta henne vara hemma hela tiden?
Hur kan jag hjälpa och stötta?
Runt nio år kommer ofte diverse kroppsliga "åkommor" hos barnen. Ont i magen, huvudet m.m är ganska vanligt i denna ålder. Googla lite och läs om nioårskrisen, kanske det hon drabbats av lite tidigare nu när du är hemma m bebis och allt.
3
Runt nio år kommer ofte diverse kroppsliga "åkommor" hos barnen. Ont i magen, huvudet m.m är ganska vanligt i denna ålder. Googla lite och läs om nioårskrisen, kanske det hon drabbats av lite tidigare nu när du är hemma m bebis och allt.
Ta hennes känslor på allvar! Något händer i skolan som hon inte mår bra av. Att de vuxna inte ser det gör troligen det hela än värre för henne. Finns det möjlighet att byta skola så ser er om och undersök andra skolor. Om inte försök följa med till skolan och se hur hennes dagar ser ut. Det kan ju vara så att det t.ex pågår mobbibng som hon bara är åskådare av men som oroar henne eller liknande. Det är inte säkert att hon själv kan sätta fingret på vad det är som gör att hon inte trivs och mår bra.
4
Ta hennes känslor på allvar! Något händer i skolan som hon inte mår bra av. Att de vuxna inte ser det gör troligen det hela än värre för henne. Finns det möjlighet att byta skola så ser er om och undersök andra skolor. Om inte försök följa med till skolan och se hur hennes dagar ser ut. Det kan ju vara så att det t.ex pågår mobbibng som hon bara är åskådare av men som oroar henne eller liknande. Det är inte säkert att hon själv kan sätta fingret på vad det är som gör att hon inte trivs och mår bra.
Men det är inte alltid så.
Jag tror på att föräldrarna entydigt ska säga, visa och utstråla att skolan är viktig och dit ska man. Det normala är att gå till skolan, det onormala är att vara hemma.
Finns det några problem så måste de upp till ytan. Att vara hemma löser absolut ingenting utan grundlägger en vana som inte leder till något gott oavsett anledningen.
En forskning som presenterades i programmet "Skolfront" visade att den vanligaste anledningen till skolvägran helt enkelt är att man KAN stanna kvar hemma och att det är enklast och skönast att slippa från alla krav.
Som god tvåa var anledningen mobbing, men jag har många gånger mött på anledning nummer ett: föräldrarna har tillåtit sina barn att vara hemma utan någon egenlig anledning och människan är faktiskt av naturen lat. Har man tillgång till kompisar på fritiden och datauppkoppling på vardagarna så går det ingen större nöd på det hemmavarande barnet.
Akta er för att grundlägga en vana som är otroligt svår att bryta och som KAN leda till stora svårigheter. Det är bättre att ditt barn går till skolan och att den eventuella anledningen till viljan att vara hemma kommer upp, än att du underlättar en dålig vana som är svår att bryta och som bara är till problem för ditt barn.
5
Men det är inte alltid så.
Jag tror på att föräldrarna entydigt ska säga, visa och utstråla att skolan är viktig och dit ska man. Det normala är att gå till skolan, det onormala är att vara hemma.
Finns det några problem så måste de upp till ytan. Att vara hemma löser absolut ingenting utan grundlägger en vana som inte leder till något gott oavsett anledningen.
En forskning som presenterades i programmet "Skolfront" visade att den vanligaste anledningen till skolvägran helt enkelt är att man KAN stanna kvar hemma och att det är enklast och skönast att slippa från alla krav.
Som god tvåa var anledningen mobbing, men jag har många gånger mött på anledning nummer ett: föräldrarna har tillåtit sina barn att vara hemma utan någon egenlig anledning och människan är faktiskt av naturen lat. Har man tillgång till kompisar på fritiden och datauppkoppling på vardagarna så går det ingen större nöd på det hemmavarande barnet.
Akta er för att grundlägga en vana som är otroligt svår att bryta och som KAN leda till stora svårigheter. Det är bättre att ditt barn går till skolan och att den eventuella anledningen till viljan att vara hemma kommer upp, än att du underlättar en dålig vana som är svår att bryta och som bara är till problem för ditt barn.
Håller med dig till hundra! Vår son försöker ibland att få vara hemma p g a diverse orsaker, ont i huvudet, magen, halsen mm. Jag gick på det där ett par gånger, sen insåg jag att när jag sagt ja till att han fick vara hemma, så var han helt plötsligt mycket bättre.. Nu kör vi alltid så att han får prova att gå iväg till skolan, blir han sämre får han komma hem. I ungefär nio fall av tio är han kvar i skolan och är hur pigg och glad som helst när han kommer hem, trots att han var urförbannad på mig på morgonen för att han inte fick vara hemma! Är han påtagligt sjuk på morgonen, feber och sådär får han såklart vara hemma!
6
Håller med dig till hundra! Vår son försöker ibland att få vara hemma p g a diverse orsaker, ont i huvudet, magen, halsen mm. Jag gick på det där ett par gånger, sen insåg jag att när jag sagt ja till att han fick vara hemma, så var han helt plötsligt mycket bättre.. Nu kör vi alltid så att han får prova att gå iväg till skolan, blir han sämre får han komma hem. I ungefär nio fall av tio är han kvar i skolan och är hur pigg och glad som helst när han kommer hem, trots att han var urförbannad på mig på morgonen för att han inte fick vara hemma! Är han påtagligt sjuk på morgonen, feber och sådär får han såklart vara hemma!
Jag förstår inte? Jag har inte förordat att hon ska stanna hemma. Jag tycker dock att man ska ta psykisk ohälsa på allvar och att det kan finnas anledningar att låta barn stanna hemma ibland av det skälet. Men i det här fallet är det ju viktigare att finna orsakerna till varför hon inte mår bra. Eller att finna en annan skola där hon kan må bättre.
7
Jag förstår inte? Jag har inte förordat att hon ska stanna hemma. Jag tycker dock att man ska ta psykisk ohälsa på allvar och att det kan finnas anledningar att låta barn stanna hemma ibland av det skälet. Men i det här fallet är det ju viktigare att finna orsakerna till varför hon inte mår bra. Eller att finna en annan skola där hon kan må bättre.
Jag förstår inte? Jag förordar inte att barnet i det här fallet ska stanna hemma. Visst kan det finnas tillfällen då psykisk ohälsa är en anledning till sjuksrivning men in det här fallet handlar det i nuläget troligast om att antingen hitta vad det är som oroar henne eller att hitta en annan verksamhet.
8
Jag förstår inte? Jag förordar inte att barnet i det här fallet ska stanna hemma. Visst kan det finnas tillfällen då psykisk ohälsa är en anledning till sjuksrivning men in det här fallet handlar det i nuläget troligast om att antingen hitta vad det är som oroar henne eller att hitta en annan verksamhet.
...eller envisas med att hon ska till skolan ändå även om hon hellre vill vara hemma och säger sig ha ont lite här och lite där.
Visst KAN det vara något som oroar och jag menar inte heller att man inte ska vara lite extra lyhörd eller försöka luska vidare, MEN att låta barnet vara hemma löser sällan något alls. Är det frågan om lite allmän existensiell oro som inte alls är ovanligt i den här åldern så kommer den inte att försvinna genom att barnet får vara kvar hemma, tvärtom.
10
...eller envisas med att hon ska till skolan ändå även om hon hellre vill vara hemma och säger sig ha ont lite här och lite där.
Visst KAN det vara något som oroar och jag menar inte heller att man inte ska vara lite extra lyhörd eller försöka luska vidare, MEN att låta barnet vara hemma löser sällan något alls. Är det frågan om lite allmän existensiell oro som inte alls är ovanligt i den här åldern så kommer den inte att försvinna genom att barnet får vara kvar hemma, tvärtom.
Att göra som du, locka till att prova att gå till skolan (vilket i regel, precis som du säger, leder till att skoldagen förflyter utan problem) är en bra idé. Utvägen att få komma hem om det verkligen kniper kan kännas lugnande om det är något luddigt oroande inuti barnet, men dagen går oftast utan missöden.
Att regelmässigt få bli kvar hemma förstärker oftast bara oron och gör till slut skolvägran till ett varaktigt och svårlöst problem.
11
Att göra som du, locka till att prova att gå till skolan (vilket i regel, precis som du säger, leder till att skoldagen förflyter utan problem) är en bra idé. Utvägen att få komma hem om det verkligen kniper kan kännas lugnande om det är något luddigt oroande inuti barnet, men dagen går oftast utan missöden.
Att regelmässigt få bli kvar hemma förstärker oftast bara oron och gör till slut skolvägran till ett varaktigt och svårlöst problem.
Hur skulle jag ha fått mitt barn med Asperger och två andra diagnoser, till skolan? Han totalvägrade. Blev hemma i över ett halvår. Jag kunde ju inte bära honom, en stor 13-åring, till skolan. Jag tror inte alla riktigt förstår hur fruktansvärt svårt det kan vara att få ett "sådant" barn till skolan. Nu går han i en specialskola för elever med Asperger. Men det är ännu inte helt lätt att få honom till skolan.
12
Hur skulle jag ha fått mitt barn med Asperger och två andra diagnoser, till skolan? Han totalvägrade. Blev hemma i över ett halvår. Jag kunde ju inte bära honom, en stor 13-åring, till skolan. Jag tror inte alla riktigt förstår hur fruktansvärt svårt det kan vara att få ett "sådant" barn till skolan. Nu går han i en specialskola för elever med Asperger. Men det är ännu inte helt lätt att få honom till skolan.
Men om man har den anledning som kommer "som god tvåa", dvs det är mobbning som är anledningen att man har ont i magen och vill stanna hemma, så är det fruktansvärt att bli ivägskickad.
Hellre fria än fälla säger jag och skulle vilja vara helt säker på att det är orsak nr 1 och inte orsak nr 2.
Håller helt enkelt med Sist som skriver precis det jag själv anser.
Tyvärr är det inte alltid så enkelt att få den, citet: "eventuella anledningen till viljan att vara hemma att komma upp". Just det faktum att vuxna ofta utgår från att man är lite lat och bekväm gör det svårt för att olyckligt barn att berätta om sin "eventuella anledning" och bli trodd.
Det är alltför lätt att bortförklara händelser som är små i vuxna ögon men spelar all roll i världen när man är 8 år.
13
Men om man har den anledning som kommer "som god tvåa", dvs det är mobbning som är anledningen att man har ont i magen och vill stanna hemma, så är det fruktansvärt att bli ivägskickad.
Hellre fria än fälla säger jag och skulle vilja vara helt säker på att det är orsak nr 1 och inte orsak nr 2.
Håller helt enkelt med Sist som skriver precis det jag själv anser.
Tyvärr är det inte alltid så enkelt att få den, citet: "eventuella anledningen till viljan att vara hemma att komma upp". Just det faktum att vuxna ofta utgår från att man är lite lat och bekväm gör det svårt för att olyckligt barn att berätta om sin "eventuella anledning" och bli trodd.
Det är alltför lätt att bortförklara händelser som är små i vuxna ögon men spelar all roll i världen när man är 8 år.
Men du ska återigen tänka att anledning nummer ett är den vanligaste. Alltså att man stannar hemma för att man KAN. Visst finns det ofta bakomliggande orsaker även där, men då är de inte skolrelaterande och är alltså inget som botas av att man stannar hemma från skolan.
Jag tror ändå att den absolut minst givande lösningen är att låta barnen stanna hemma. Inget alls löses på det sättet, man bara drar ut på eländet.
Om det nu till sist handlar om så svårlösta saker så att man måste byta skola eller klass så är det bättre att så snart som möjligt komma till den punkten. Har sett alldeles för många skolvägrande barn som gått hemma månad efter månad och så länge de inte går till skolan så finns där inte heller något att ta tag i och lösa.
Jag förstår att det är jobbigt för barnet men det blir inte mindre jobbigt för att situationen får fortgå utan lösning.
14
Men du ska återigen tänka att anledning nummer ett är den vanligaste. Alltså att man stannar hemma för att man KAN. Visst finns det ofta bakomliggande orsaker även där, men då är de inte skolrelaterande och är alltså inget som botas av att man stannar hemma från skolan.
Jag tror ändå att den absolut minst givande lösningen är att låta barnen stanna hemma. Inget alls löses på det sättet, man bara drar ut på eländet.
Om det nu till sist handlar om så svårlösta saker så att man måste byta skola eller klass så är det bättre att så snart som möjligt komma till den punkten. Har sett alldeles för många skolvägrande barn som gått hemma månad efter månad och så länge de inte går till skolan så finns där inte heller något att ta tag i och lösa.
Jag förstår att det är jobbigt för barnet men det blir inte mindre jobbigt för att situationen får fortgå utan lösning.
Jag vet inte faktiskt. Det blir alltid svårare när det handlar om barn med asperger och liknande. Men det är bra många barn utan den problematiken som av en eller annan anledning blir kvar hemma och där föräldrarna inte orkar eller vill ta fighten.
Har du fått några råd eller "tips" på hur du ska hantera detta?
15
Jag vet inte faktiskt. Det blir alltid svårare när det handlar om barn med asperger och liknande. Men det är bra många barn utan den problematiken som av en eller annan anledning blir kvar hemma och där föräldrarna inte orkar eller vill ta fighten.
Har du fått några råd eller "tips" på hur du ska hantera detta?
Jag kan inte se att man ska utgå från att det är den vanligaste anledning i alla lägen. Det är antagligen vanligast att polisen tagit rätt person till rättegång men man måste se varje enskild individ och situation innan man bestämmer sig för vilket läge som gäller i det specifika fall manhar framför sig.
Det är förskräckligt att bemöta ett mobbat barn som om det bara "inte har lust" att gå till skolan. Det är också vansinnigt svårt att få fram fakta ibland. Härom året var det en 13-åring som tog livet av sig pga mobbning och föräldrarna hade inte haft en aning!
Sen håller jag med om att det inte är en lösning att få vara hemma så man behöver hitta en tredje väg. En lycksam väg som jag varit med om var att barnet gick till BUP och fick prata (gick i 4:an). Efter några möten kallades läraren till BUP och man gick igenom ett flertal vardagssituationer som läraren kunde förändra. Bup ansåg också att hon behövde ändra sin attityd för hon skrämde pojken med sin lite tuffa stil.
Jag trodde aldrig att hon skulle kunna ta till sig så mycket kritik men här steg en stor människa fram. Den auktoritära läraren med "gamla hederlig moral" i ryggen gjorde en tväromvändning och la om sitt beteende i klassrummet och gentemot barnet så att han gick till skolan utan protest för första gången i sitt liv - på bara ett par dagar!
Tyvärr fick hon upp ögonen för så mycket att hon kom ihop sig med rektor och bytte skola...
16
Jag kan inte se att man ska utgå från att det är den vanligaste anledning i alla lägen. Det är antagligen vanligast att polisen tagit rätt person till rättegång men man måste se varje enskild individ och situation innan man bestämmer sig för vilket läge som gäller i det specifika fall manhar framför sig.
Det är förskräckligt att bemöta ett mobbat barn som om det bara "inte har lust" att gå till skolan. Det är också vansinnigt svårt att få fram fakta ibland. Härom året var det en 13-åring som tog livet av sig pga mobbning och föräldrarna hade inte haft en aning!
Sen håller jag med om att det inte är en lösning att få vara hemma så man behöver hitta en tredje väg. En lycksam väg som jag varit med om var att barnet gick till BUP och fick prata (gick i 4:an). Efter några möten kallades läraren till BUP och man gick igenom ett flertal vardagssituationer som läraren kunde förändra. Bup ansåg också att hon behövde ändra sin attityd för hon skrämde pojken med sin lite tuffa stil.
Jag trodde aldrig att hon skulle kunna ta till sig så mycket kritik men här steg en stor människa fram. Den auktoritära läraren med "gamla hederlig moral" i ryggen gjorde en tväromvändning och la om sitt beteende i klassrummet och gentemot barnet så att han gick till skolan utan protest för första gången i sitt liv - på bara ett par dagar!
Tyvärr fick hon upp ögonen för så mycket att hon kom ihop sig med rektor och bytte skola...
Då är vi nog inne på samma linje.
Jag tänkte nog att "tredje vägen" är ungefär detsamma som att gå till skolan - i fallet du beskriver så betydde det att driva det vidare till BUP med skolan involverad.
Jag har på min sida varit med om fall där absolut ingenting händer. Jag kan inte se någon anledning alls till varför eleven är hemma och föräldrarna vill inte lyfta det hela utan låter barnet vara hemma eller menar att de inte kan få barnet att gå till skolan även fast de själva vill det.
Det finns ju hjälp att få från soc med folk som kommer hem och hjälper till att få iväg barnet till skolan och vill man inte ta den hjälpen, ja då blir ju barnet kvar hemma...
Vare sig det handlar om mobbing eller inte så kommer man ju ingenstans på det sättet. Och de gånger det faktiskt inte handlar om mobbing så är det ju ännu mer tragiskt för då förstörs barnets skolgång utan någon egentlig anledning alls.
17
Då är vi nog inne på samma linje.
Jag tänkte nog att "tredje vägen" är ungefär detsamma som att gå till skolan - i fallet du beskriver så betydde det att driva det vidare till BUP med skolan involverad.
Jag har på min sida varit med om fall där absolut ingenting händer. Jag kan inte se någon anledning alls till varför eleven är hemma och föräldrarna vill inte lyfta det hela utan låter barnet vara hemma eller menar att de inte kan få barnet att gå till skolan även fast de själva vill det.
Det finns ju hjälp att få från soc med folk som kommer hem och hjälper till att få iväg barnet till skolan och vill man inte ta den hjälpen, ja då blir ju barnet kvar hemma...
Vare sig det handlar om mobbing eller inte så kommer man ju ingenstans på det sättet. Och de gånger det faktiskt inte handlar om mobbing så är det ju ännu mer tragiskt för då förstörs barnets skolgång utan någon egentlig anledning alls.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
