Skrivet: 2009-06-13, 08:45
#21
Tack för dina tankar! Och ja, jo, jag vet att du har rätt. Det är ytterligare en anledning till varför det är skönt att vara här uppe hos mamma och pappa - det finns mer tid för mig, mer tystnad, fler långa promenader/springturer. Hemma är det ju, som du vet, ett i ett med barn, jobb, handla, städa, tvätta, laga mat. Luckorna med tid finns inte. Och jag känner att jag ibland reagerar lite väl mot barnen och känner "men hallå, JAG då, fattar ni inte att JAG har behov". Men det kan ju, iaf inte Matteo, göra. Celia försöker faktiskt ibland, samtidigt som jag inte vill att hon ska "bära" mig.
Det jag mest menar är att det inte finns utrymme för mig att klappa ihop. Jag måste vara stark för att alla andra i familjen/släkten vänder sig mot mig och undrar vad vi ska göra. Pappa har alltid varit centralpunkten, den handlingskraftige, den som bestämt. Nu verkar jag glida in i den rollen.. Vilket känns ok vissa dagar, andra dagar känner jag mig bara så liten så liten. Vill ha den där stora, trygga famnen att krypa upp i, som säger att allt blir bra. Men jag har den inte. Och förstår nu, till viss del, att den tryggheten har alltid varit pappa. Sällan påtagligt, sällan så att han verkligen har behövt göra något eller ens krama, men jag har VETAT att han fanns där OM jag skulle behöva det. Nu känner jag mig ensammast i världen. Fast jag vet att jag inte är det.
Igen, tack vännen! Ni är verkligen alla otroligt betydelsefulla. Tack!
Skickar en massa cyberkramar!!!
