Hur känner ni inför den? Jag känner allt möjligt, mest känner jag oro för att inte kunna slappna av. Jag känner också oro för att jag inte har tränat någonting, tycker graviditeten har gått rätt fort ändå. Nu är man i vecka 31, så om antingen 7,9 eller 11 veckor går jag in i förlossning. "Tänk om" tankarna gör en förvirrad, trött och orolig. Man vet knappt vart man ska ta vägen...
Något lugnare vart jag efter föräldragrupp mötet av att höra hur dom andra blivande mammorna kände sig, men just nu vill jag bara kunna allt så jag slipper känna oro att det är något jag har missat.
Jag försökte prata med Barnmorskan om detta, jag sa att jag var så orolig att det var något jag hade missat, något jag inte hade tänkt på, känslor av att jag inte har riktigt förstått vad jag har gett mig inpå.
Då sa hon "Jag förstår, men det är inget examensarbete du ska göra"
Konstigt nog så lugnade detta mig en aning, för saken är ju det att jag är förstföderska, jag har ingen aning om hur det känns att föda och jag kan egentligen inte förbereda mer än att jag vet vad som händer. Sen hur de känns eller hur jag kommer hantera smärtan.. det kan jag liksom inte öva på, eller??
Hur känner ni?
1
Förlossning som närmar sig.. Hur känner ni inför den? Jag känner allt möjligt, mest känner jag oro för att inte kunna slappna av. Jag känner också oro för att jag inte har tränat någonting, tycker graviditeten har gått rätt fort ändå. Nu är man i vecka 31, så om antingen 7,9 eller 11 veckor går jag in i förlossning. "Tänk om" tankarna gör en förvirrad, trött och orolig. Man vet knappt vart man ska ta vägen...
Något lugnare vart jag efter föräldragrupp mötet av att höra hur dom andra blivande mammorna kände sig, men just nu vill jag bara kunna allt så jag slipper känna oro att det är något jag har missat.
Jag försökte prata med Barnmorskan om detta, jag sa att jag var så orolig att det var något jag hade missat, något jag inte hade tänkt på, känslor av att jag inte har riktigt förstått vad jag har gett mig inpå.
Då sa hon "Jag förstår, men det är inget examensarbete du ska göra"
Konstigt nog så lugnade detta mig en aning, för saken är ju det att jag är förstföderska, jag har ingen aning om hur det känns att föda och jag kan egentligen inte förbereda mer än att jag vet vad som händer. Sen hur de känns eller hur jag kommer hantera smärtan.. det kan jag liksom inte öva på, eller??
Jag kände som du inför första förslossningen, hade ett stort behov att veta och ha kontroll. Vi övade mkt profylaxandning och pratade ihop oss kring förlossningen, så min man kände att han hade en viktigt roll när det väl satte igång. Så, visst, det är inget examensarbete, men lite som en tenta - man kan plugga. Så upplevde jag det iaf.
Men det viktigaste är nog att du hittar ett sätt att känna dig trygg och lugn, det blir inte bättre av att vara rädd eller uppjagad.
Ont kommer det göra. Jävligt ont. Men det kommer också vara fantstiskt - iaf efteråt.
Du kommer klara det galant!
2
Jag kände som du inför första förslossningen, hade ett stort behov att veta och ha kontroll. Vi övade mkt profylaxandning och pratade ihop oss kring förlossningen, så min man kände att han hade en viktigt roll när det väl satte igång. Så, visst, det är inget examensarbete, men lite som en tenta - man kan plugga. Så upplevde jag det iaf.
Men det viktigaste är nog att du hittar ett sätt att känna dig trygg och lugn, det blir inte bättre av att vara rädd eller uppjagad.
Ont kommer det göra. Jävligt ont. Men det kommer också vara fantstiskt - iaf efteråt.
Du kommer klara det galant!
Jag gick ingen profylax eller så, men jag läste rätt mycket om förlossningar för att på så sätt vara lite förberedd på vad man skulle gå igenom. Sen resonerade jag som att man förhoppningsvis får hjälp och stöd av barnmorskan under förlossningen.
Det jag önskar att jag hade varit mer förberedd på var hur ont det faktiskt gör. Jag hade ju hört att det gör ont att föda barn såklart, men det var ändå lite av en chock hur intensiv smärta det faktiskt är. Trodde att jag skulle kunna hantera det men jag fick nästan lite panik istället.
Inför denna förlossning är jag mer rädd eftersom jag så att säga vet vad som väntar, samtidigt känns det ändå bra att vara förberedd på ett annat sätt. Dessutom vet jag att hur jävligt det än blir så är det så värt det... det ska jag ha i huvudet när det blir dags!
Mitt tips är väl att försöka att inte bli rädd, för då blir det svårare att hantera smärtan. Var beredd på att det kommer göra ONT, men försök fokusera på belöningen efteråt! Trots allt är det ju det bästa man gör här i livet - att bli mamma!
3
Jag gick ingen profylax eller så, men jag läste rätt mycket om förlossningar för att på så sätt vara lite förberedd på vad man skulle gå igenom. Sen resonerade jag som att man förhoppningsvis får hjälp och stöd av barnmorskan under förlossningen.
Det jag önskar att jag hade varit mer förberedd på var hur ont det faktiskt gör. Jag hade ju hört att det gör ont att föda barn såklart, men det var ändå lite av en chock hur intensiv smärta det faktiskt är. Trodde att jag skulle kunna hantera det men jag fick nästan lite panik istället.
Inför denna förlossning är jag mer rädd eftersom jag så att säga vet vad som väntar, samtidigt känns det ändå bra att vara förberedd på ett annat sätt. Dessutom vet jag att hur jävligt det än blir så är det så värt det... det ska jag ha i huvudet när det blir dags!
Mitt tips är väl att försöka att inte bli rädd, för då blir det svårare att hantera smärtan. Var beredd på att det kommer göra ONT, men försök fokusera på belöningen efteråt! Trots allt är det ju det bästa man gör här i livet - att bli mamma!
När jag väntade första barnet kände jag en del som du. Klart man är osäker, för det är ju något stort som man aldrig har varit med om förut! Jag tror att alla dessa tankar finns för att man ska förbereda sig mentalt... Ju närmare förlossningen jag kom desto mer "taggad" blev jag! Kroppen liksom ställer in sig... Man är så less på att vara stor och tung i slutet, så då tyckte jag att det spelar ingen roll hur ont det kommer att göra, för jag ville bara att förlossningen skulle starta. Ingen slipper ju...
Denna gången känner jag inte rädsla, men jag är inte heller helt utan funderingar. Varje förlossning är ju olika, jag har haft en väldigt lång och en kort. Just nu, när jag känner att det faktiskt närmar sig, så funderar jag mycket på förlossningen och hur den kan komma att bli. Jag har ändå valt att inte oroa mig i onödan, för när man väl kommer in på förlossningen så möts man av så många människor som är riktiga proffs på just detta! Det är så skönt att de kan hjälpa till och föreslå vissa saker och lugna... Så försök att inte oroa dig för mycket, för du och din kropp kommer att fixa detta galant! -Med barnmorskornas hjälp!
4
När jag väntade första barnet kände jag en del som du. Klart man är osäker, för det är ju något stort som man aldrig har varit med om förut! Jag tror att alla dessa tankar finns för att man ska förbereda sig mentalt... Ju närmare förlossningen jag kom desto mer "taggad" blev jag! Kroppen liksom ställer in sig... Man är så less på att vara stor och tung i slutet, så då tyckte jag att det spelar ingen roll hur ont det kommer att göra, för jag ville bara att förlossningen skulle starta. Ingen slipper ju...
Denna gången känner jag inte rädsla, men jag är inte heller helt utan funderingar. Varje förlossning är ju olika, jag har haft en väldigt lång och en kort. Just nu, när jag känner att det faktiskt närmar sig, så funderar jag mycket på förlossningen och hur den kan komma att bli. Jag har ändå valt att inte oroa mig i onödan, för när man väl kommer in på förlossningen så möts man av så många människor som är riktiga proffs på just detta! Det är så skönt att de kan hjälpa till och föreslå vissa saker och lugna... Så försök att inte oroa dig för mycket, för du och din kropp kommer att fixa detta galant! -Med barnmorskornas hjälp!
Jag har full förståelse för hur du känner, samtidigt känner jag inte alls som du gör inför förlossningen. Jag tror att jag kan förklara varför…
Det värst/hemska inför en väntande (obekant, potentiellt smärtsam) situation är inte själva upplevelsen i sig (när den väl kommer) utan rädslan inför det hela. Smärta är relativt enkelt att hantera, kroppen har många inbyggda system för smärthantering osv, medan rädsla nästan är ohanterbart. Ont har jag haft innan i livet efter att ha krossat höger handled, så smärta i sig har aldrig skrämt mig sedan dess. Jag vet att jag tar mig igenom.
Jag är alltså mer rädd för att vara rädd för att ha ont… än jag är för att faktiskt ha ont.
Personligen föder jag hellre barn helt utan smärtlindring (dvs jag har ont, men jag är inte alls rädd), än att ta epiduralbedövning (eftersom jag har fobi mot att bli stucken i ryggraden). Om jag visste att jag var tvungen att ta ryggbedövning skulle jag aldrig ha skaffat barn!!
Så tricket (enligt mina erfarenheter) är att bearbeta rädslan… smärtan kommer du att klara av enkelt i jämförelse.
6
Jag har full förståelse för hur du känner, samtidigt känner jag inte alls som du gör inför förlossningen. Jag tror att jag kan förklara varför…
Det värst/hemska inför en väntande (obekant, potentiellt smärtsam) situation är inte själva upplevelsen i sig (när den väl kommer) utan rädslan inför det hela. Smärta är relativt enkelt att hantera, kroppen har många inbyggda system för smärthantering osv, medan rädsla nästan är ohanterbart. Ont har jag haft innan i livet efter att ha krossat höger handled, så smärta i sig har aldrig skrämt mig sedan dess. Jag vet att jag tar mig igenom.
Jag är alltså mer rädd för att vara rädd för att ha ont… än jag är för att faktiskt ha ont.
Personligen föder jag hellre barn helt utan smärtlindring (dvs jag har ont, men jag är inte alls rädd), än att ta epiduralbedövning (eftersom jag har fobi mot att bli stucken i ryggraden). Om jag visste att jag var tvungen att ta ryggbedövning skulle jag aldrig ha skaffat barn!!
Så tricket (enligt mina erfarenheter) är att bearbeta rädslan… smärtan kommer du att klara av enkelt i jämförelse.
Läs! Är mitt råd. Själv gillar jag Gudrun Abascals bok "Att föda". Kontroll gör mig lugnare, man kan aldrig få kontroll, men kunskap gör att man kommer så nära man kan...
Inför min första förlossning läste jag massor. Det som inte står på så många ställen är att öppen 10 cm inte nödvändigtvis behöver betyda att det är klart för krystning. Det gjorde mig frustrerad. När jag var öppen tio cm trodde jag att det "bara" var utdrivningen kvar. Men Theo hade fastnat på vägen och jag hade timmar kvar. Det var jobbigt.
Nu har jag två enormt olika förlossningar bakom mig. (Den första tog 20 timmar från första känning, den andra 3,5 timme, ambulansfärd och bara 28 minuter på förlossningen). Så det enda målet jag har nu är att föda på sjukhus, inte hemma eller i bil.
Känns läskigt men häftigt och spännande. Hoppas på en riktigt positiv upplevelse. Min första förlossning var jättetuff. Den andra var kort och intensiv och en betydligt mer positiv upplevelse. MEN jag hann inte riktigt med. Denna gång kommer jag vara förberedd på att det kan gå fort.
Jag hoppas på något lite mittemellan. Saknade den högtidliga känslan när man skrivs in på förlossninen (jag kom ju in på bår sist, mitt i krystningsfasen). Vill hinna gå igenom mitt förlossningsbrev.
Sen är jag väl lite nervös för själva krystningen. Krystade i 4 timmar med ettan. Tvåan gick ju så fort, men av 3,5 timmar så krystade jag i 1,5 timme. Så det är ju förhållandevis länge. Får krystningskänslor väldigt tidigt, och de går inte att stå emot. Det gör mig lite nervös.
Men i det stora hela så är jag förväntansfull! :-)
7
Läs! Är mitt råd. Själv gillar jag Gudrun Abascals bok "Att föda". Kontroll gör mig lugnare, man kan aldrig få kontroll, men kunskap gör att man kommer så nära man kan...
Inför min första förlossning läste jag massor. Det som inte står på så många ställen är att öppen 10 cm inte nödvändigtvis behöver betyda att det är klart för krystning. Det gjorde mig frustrerad. När jag var öppen tio cm trodde jag att det "bara" var utdrivningen kvar. Men Theo hade fastnat på vägen och jag hade timmar kvar. Det var jobbigt.
Nu har jag två enormt olika förlossningar bakom mig. (Den första tog 20 timmar från första känning, den andra 3,5 timme, ambulansfärd och bara 28 minuter på förlossningen). Så det enda målet jag har nu är att föda på sjukhus, inte hemma eller i bil.
Känns läskigt men häftigt och spännande. Hoppas på en riktigt positiv upplevelse. Min första förlossning var jättetuff. Den andra var kort och intensiv och en betydligt mer positiv upplevelse. MEN jag hann inte riktigt med. Denna gång kommer jag vara förberedd på att det kan gå fort.
Jag hoppas på något lite mittemellan. Saknade den högtidliga känslan när man skrivs in på förlossninen (jag kom ju in på bår sist, mitt i krystningsfasen). Vill hinna gå igenom mitt förlossningsbrev.
Sen är jag väl lite nervös för själva krystningen. Krystade i 4 timmar med ettan. Tvåan gick ju så fort, men av 3,5 timmar så krystade jag i 1,5 timme. Så det är ju förhållandevis länge. Får krystningskänslor väldigt tidigt, och de går inte att stå emot. Det gör mig lite nervös.
Men i det stora hela så är jag förväntansfull! :-)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
