Jag har fått en tonåring (?) i huset?

[Annica med A o L]

Får jag vända mig till er med lite större barn (oxå) tillfälligt? Precis lagom till semestern och nån vecka innan hennes 6-årsdag fick jag en tonåring i huset. Eller åldring, för hon verkar lida av hörselnedsättning och demens. Och tappat talet har hon också. Frågar man hur det är, så svarar hon "öööh" eller "grr" och ibland får man otrevliga ljud som svar på tal. Socialt uppträdande och vänlighet har försvunnit, kan inte uppföra sig och rapar eller fiser vid matbordet för att sedan smajla "ursääääkta" med dryg blick.

Idag var vi på besök hos gamla grannar och A uttryckte "får vi inget mer än det här?" när det stod en nybakad kaka på bordet. Sen glufsade hon, rapade och gick från bordet utan att vänta på de andra eller säga tack. Jag blev RIKTIGT irriterad och ropade tillbaks henne. Sen släppte hon L på en skateboard - utan skydd - nerför en garagenerfart när en annan bil skulle backa ut, fast jag ropat till henne att hon skulle hålla fast sin lillasyster. "JAG GLÖMDE" var hennes förklaring. Fy fasen! Och hon bara drar iväg när vi är på stan, går sin egen väg och tittar inte bakåt. Hur självsäker som helst. Slänger med håret sådär och tror att hon äger världen. Med lite för långa armar, lite för långa ben - ni vet, sådär "tonårigt". Och tjatar järnet om att få göra ditt och datt och köpa ditt och datt. "Jag vill bli större och få bestämma mer själv" kräver hon - som är så liten än! Vi ger henne mer och mer frihet och uppgifter och eget ansvar och hon grejar det mesta med stolthet, men vad får vi i gengäld?

Nu har vi uthärdat tre dygn på Stockholmssemester med en dryg, kaxig och tjatig sexåring som inte ens vet att man inte får kasta bröd på golvet. Var tog vår mysiga, underbara och "lydiga" 5-åring vägen, som var så hjälpsam och snäll och social? Och på onsdag åker vi igen, ska åka bort i 2 veckor. Har ni några tips på hur man genomlider detta utan att vi ska råka i luven på varandra konstant? Går detta över? Har läst i trotsboken om "lilla tonåren" och det låter skitjobbigt om hon ska hålla på att testa oss så här konstant!

[Linda & Filippa+Måns]

Verkligen "lilla tonåren". Det är hormonomställningar, livsinsikter, dödsrädslor och småbarnskänslor blandat i en enda kropp och det verkar inte vara lätt.

Det bölas och härjas och suras och som förälder undrar man ibland vad som precis hände, för helomvändningarna kommer på momangen. Från hyffsat glad (nåväl, ganska butter för det mesta till storgråtande och skrikande på 3 sekunder... så är vardagen med en 6-åring )

Det håller i sig nåt år "bara", för 7-åringen är väldigt harmonisk tycker jag. Skönt!!

Här står det mer detaljerat om utveklingen hos 6-ringen:
http://www.growingpeople.se/template....aspx?id=11395

[Malin IGAF]

Jag önskar att jag slapp fylla 8, 9, 10, 11 och 12 så jag fick bli tonåring direkt, säger Isadora.
De är vidriga och beter sig hur som helst men på något vis är de ju en produkt av det vi skapat. Vi har iaf uppfostrat våra barn att säga vad de tycker, argumnetera för sin sak och stå för sina åsikter.
Men ibland undrar vi hur vi tänkt

Man får försöka sätta hårt mot hårt och ställa krav på vanlig hövlighet. Muta om det behövs. Hota om det är ett måste.
ska man vara ärlig är det väl bara mutor och hot som funkar, iaf på våra barn...

[Ansan m A&T]

Vi har haft ett barn i lilla tonåren i huset sen någon gång på senvintern. A blev 6 år i maj, men den där "6-årstrotsen" startade tyvärr några månader innan födelsedagen. Det enda positiva med det måste vara att det väl går över snart!?!

Jag känner igen det där med "grr" och sura miner, han lyssnar bara när han vill höra och kan få utbrott över helt oförklarliga saker. I förra veckan fick T nya Crocs, de gamla var för små, och nya badbyxor, de flesta gamla var utslitna i baken av kavande upp och ner i pooler i Thailand. Storebror blev SKITSUR för att han inte fick nytt (att det nästan alltid annars är han som får nytt medan T får ärva hans gamla saker, det tänker han inte på en sekund ens). Dagen efter kom han hem från dagis med "sönderrivna" Crocs. Han hade alltså rivit sönder mellan två av hålen på ovansidan, så det blev ett stort hål. Vi är HELT övertygade om att han gjort det här själv och att det inte är en olycka eller så. Han hävdade bestämt att han MÅSTE få nya Crocs och vi sa att han inte får det. De funkar fortfarande bra, och dessutom har han ett par andra sandaler. Oj, vilka sura blickar vi fick. Men förhoppningsvis har han lärt sig att man inte får nya saker bara för att man har sönder de gamla.

A är visserligen duktig på att tacka för maten och fråga om han får gå från bordet, men i övrigt är hans uppförande för det mesta allt annat än exemplariskt. När vi var på Öland fick han ett antal riktiga tjurattacker, då han bara surade, fräste och inte kunde förklara vad han ville. Den dagen vi skulle till Ölands djurpart, hotade jag till sist med att om han inte skärpte sig så skulle han och jag stanna i stugan hela dagen medan alla andra (5 andra vuxna och 5 andra barn) skulle åka till djurparken utan oss) två. Vid det här laget har han lärt sig att vi inte kör med tomma hot utan säger vi nåt så blir det så... Så han skärpte till sig, vi kom iväg och vi hade en jättebra dag med idel skratt och leenden. Det växlar snabbt!

Ena stunden är det kaos, nästa stund är det gos och mys. Han kommer fortfarande till vår säng och sover varje natt (T däremot sover i sin egen säng hela nätterna), och då ligger han och håller om antingen pappa eller mig. Dagtid är det mer glest mellan kärvänligheterna. Men nåde mig om jag åker till jobbet utan att _både_ pussa och krama hej då, då bryter han ihop. På dagis däremot får man INTE pussa och krama så kompisarna ser, för där är han en stor och tuff kille som inte håller på med sånt tjafs.

Det verkar inte helt lätt att vara 6 år och ha så mycket motstridiga känslor i kroppen. Men jag måste ändå säga att han var lättare att ha att göra med när han var 5 år. Då var han ett stort solsken hela dagarna. Enligt dagisfröknarna är det alltid så här. 3-åringarna är svåra, det blir bättre när de är 4, när de är 5 äår r de hur lätta som helst att ha att göra med, men när de närmar sig 6 år är barnen (ur dagisperspektiv) som allra mest hopplösa att hantera. Tur att det går över!

Ni överlever säkert era två veckor borta! Det blir kanske inte lika mysigt som det var på semestern förra året, men jag är rätt säker på att det inte bara kommer vara jobbiga stunder. Även om de jobbiga stunderna är fler än man skulle vilja...

[Katja + tjejerna]

ha ha, ursäkta att jag skrattar... Säger bara välkommen till en ny fas i livet, som förälder till ett större barn. Små barn små bekymmer....
Kan oxå trösta dig med att mina varit skitjobbiga i 6 års åldern, för att i 7-8 vara väldigt lugna igen. Sen 9 ska vi inte tala om.... Så njyt du av din nyblivna 6 åring, och tänk på dem som har 9 åringar, eller tonåringar...

[Zinita]

oh ja en sådan har jag haft i några veckor nu, en sån där sexårs-tonåring. Jobbigt jobbigt får väl hoppas att det släpper lite vid skolstart kanske?

[annicaswe]

Ja du, jag tycker oxå att Ella har blivit lite tonårig. vad som kan hjälpa här hemma är tex om jag säger till Theo "tack för att du sitter fint och äter och är glad". Utan att jag ens säger något till Ella. Sedan funakr det väldigt bra för oss att ha en plus och minus lista. ett plus =1 krona och ett minus tar bort ett plus. Ella hatar minus så hon kan göra mycket för att få bort minus. alltså bra saker. Hon är fortfarande världens bästa stora syster (tycker jag alltså försåtr ju att alla mammor kanske tycker så om sina barn) men hon kan ha sina infall ibland där jag tycker hon blir orättvist arg eller iriterad.

Hon kanske äter bra och går br aoch tjatar inte men hon kan bli överdrivet arg utan att det är befogat. Skrika, gråta, slänga i dörren, säga "du är världens sämsta pappa" osv.

[Annika m M&V]

Hihi. Det känns igen! Helt och hållet. M fyller visserligen inte sex förrän i november men nog har han kommit in i en ny period. Kanske är det bara femårstrots, men vi hoppas på sexårs... hur ska den annars bli? Han pendlar mellan kaxiga kommentarer, elaka bus mot brorsan, till att gråta som en bebis och vill sitta i mitt knä och bara vara. Tvära kast är det också och jag hänger definitivt inte med!