Ni som har/haft 4 åringar

[Anonym]

Kom hem i fredags från "släktkalas"
Hade min 4 åring med, och med där var även två till barn, en på 4 och en på ca 6 år.
Kände mej ganska slut efter, och samtidigt tycker ja synd om de andra. Min farmor hade tydligen kommit och torkat pannan, då sonen tydligen hade styrt där inne.

Pratar konstant, och efter kalaset i fredas så slog det mej två tankar.
Det första, han är ju väldigt social, men han lekte inte sådär jätte mycket med barnen.. När de var ute och lekte så var han inne. Han kan leka med barnen och ha roligt med dom, inte så att han slåss eller blir osams alls, han är en väligt snäll kille och kan leka med de flesta, men han verkar mer vara vid de vuxna därför att han själv vill ha det så.

Nej nej och nej, fick man ständigt säga. Då fick ja tanken av att han är lite som då när barnen är små och precis lärt sej att gå och man måste ha alla saker en meter upp.

Ska på ett sista samtal efetr sommaren till barnpsykologen för o se vad som sägs, o om det blir någon utredning. Får se.


Har ni haft 4 åring med ADHD, eller har, som kanske kan o vill utbyta lite tankar o så ?

[Paxelle]

Jag har haft tre fyraåringar med adhd, , de är numera 16,13 och 10....
Min 8åring har ingen diagnos än så länge.

Nu kan jag inte uttala mig om din fyraåring, för den beskrivning du gav här nedan var för lite info helt enkelt men klart är ju att det måste finnas mera om ni har barnet under utredning.
Men detta är ju rätta stället om du vill ventilera tankar och funderingar och skrika ibland och få peppning och stöd. Vi har alla suttit och sitter i samma båt här med barn med adhd och många av oss har dessutom diagnos själva.
Så välkommen ska du vara.

[Anonym]

Hej och tack för svar !

Ska till barnpsykologen en sista gång efter sommaren för o se hur den varit, men lutar inte riktigt åt att det blir en utredning, utan att vi ska avvakta o se hur framtiden ter sej.
Eller ska jag trycka p en utredning ?
Väntar själv en utredning till hösten för min egen del.

Sonens far har det.

Sambons son på 4,5 år och min son märks stor skillnad på.
Då det känns som om man hela tiden måste hålla koll på honom.
Nej nej och nej, känns som om man bara blir arg heela tiden.

För några veckor så sa sonen till sin mormor, va kul att jag får laga mat med dej, får jag nästan aldrig hjälpa mamma med.
Det gjorde ont i mej o höra det.

Vill låta sonen vara med, men har haft ett brejk med det. För jag orkar inte med all röra, o man själv blir på dåligt humör.
Blir alltid "kaos" när han ska hjälpa till..



Dock verkar d som d e vanligt att barn med ADHD kan vara lite mer aggressiva, utbrott och slåss. Min lilla är jättesnäll, och slåss aldrig, inga utbrott, vilket får mej att undra om det inte är det??

De säger på dagis att han har svårt o byta aktiviteter, råkar välta småbarn utan mening, då han far omkring och ibland springer in i dom utan att se de.

Jag bara avskyr matsituationerna här hemma, då han knappt äter något alls. Kan inte sitta still, springer runt, slabbar, kastar sej över bordet, och blir alltid kissnödig lr något mitt i maten bara för att få gå iväg.
Får han inte gå iväg så säger han att han är mätt, tror d beror att han ska få gå från bordet då vi andra alltid hiner äta upp innan honom. Han får inget mellan måltiderna, så han borde va hungrig. men verkar inte ha den ro som krävs...

Fötterna eller händerna snurrar runt då han sitter och tittar på tv.
Tror han klarar allt, så man kan hitta honom hoppandes från sin säng, som är lite högre då han tror att han kan hoppa mellan sängarna utan o ramla, sonen o sambons son delar rum nu. Själv får man hjärtat i halsgropen.
Men sonen tror han klarar allt, inte så rädd.


Det som fått mej o undra lite senaste tiden som ja o sambon pratat lite om. Som kanske ni kan svara på ?

Om sonen spiller ut tex mjölk på bordet så kan han kasta ner handen i det och kleta runt, för att sedan nästa sekund be om ursäkt. Så han vet att han inte skulle slabbat runt o det han spillt, men erkar som om han får som "infall" o bara MÅSTE...

Är det något som känns igen hos era barn ?

[Anonym]

En till sak jag kom o tänka på..
Vet inte om d e "normalt" för 4 åringar.
Men när man säger ifrån, säger nej, eller då han gjort något dumt och man höjer rösten och säger till/ifrån för att han ska förstå att han gjort fel så bryr han sej inte.
Han bara skrattar eller liksom inte "tar åt sej".
Man vet inte hur man ska hantera det, man kan låta han sitta på mattan, eller ta bort honom från det han gör.
Men det verkar liksom inte röra honom i ryggen, förutom ibland då han börjar skrika, mest bara för att.

[Paxelle]

ah, tack för mer ingående beskrivning.
Jodå, det låter nog som du har en liten gosse med adhd.

Mjölk-situationen du skrev upp här är ganska typiskt exempel på bristande impulskontroll. Han spiller ut, och förmodligen ser det roligt ut och impulsen att "måsta känna" blir starkare än vetskapen om att man borde torka upp och han kan inte hejda sig.
Vi med adhd kan enkelt uttryckt inte tänka efter före utan vi tänker efter efteråt.

Det är en vanlig missuppfattning att man måste vara aggressiv och få utbrott för att ha adhd. ADHD kommer i tre varianter, den med fokus på uppmärksamhetsbristen (det som tidigare kallades ADD-dvs adhd utan hyperaktiviteten) och den med fokus på hyperaktivitet och impulskontroll och så den kombinerade varianten, den som alla känt till som just ADHD.
Utbrotten kommer sig från frustration och att det blir för rörigt runtomkring och barnet får svårt att hantera alla intryck. Men utbrotten behöver inte bli utåtriktade utan kan lika gärna bli åt andra hållet att de helt enkelt bara håller sig utanför och roar sig med att studera myrorna eller går undan och gråter för sig själv.

Jag tycker nog du ska propsa på utredning, för det är ändå lättare ju tidigare det fångas upp och helst före skolstart.

[Paxelle]

nä, grejen är ju den med adhd, då de inte medvetet gör fel och de inte kan kontrollera sina impulser så hjälper inte skämsmatta, vilket jag förkastar ialla fall för jag anser att skämsmatta och skamvrå är förlegade uppfostringsmetoder som bara syftar till att kränka snarare än fostra.

Så jag tror risken är stor att effekten blir spegelvänd, dvs förvärrad.

Prova att avleda nästa gång han hamnar i en trängd situation, min son fick jag ställa och handdiska tex. Det tyckte han var kul och så kom hans ilska av sig.
Ena tösen fick jag sätta i köket med ritblock och pennor alternativt pärlplatta.

[Anonym]

Okej.

Jo vi har testat det med mattan för att barnen ska förstå. Då sambons son här hemma kan få "utbrott".
Slår och sparka min son, kastar sina leksaker och bara skriker !
Vilket vi har försökt göra klart för honom att det inte är ok, då han kastat sönder tusen leksaker så provade vi med mattan, o då han gråtit färdigt så har vi kommit till mattan, pratat om vad som gick fel och att man inte får göra så. Denna son har dock ingen diagnos och är i övrig en "normal" 4,5 åring.

Med min son går det inte.
Man vet inte alls vad man ska göra? hur man ska handskas med det.

Ett till e, vi va i affären, skulle köpa pplen, innan ja hunnit ta en påse så hade sonen plockat och luktat på minst 7 olika sorters frukter, tappat i golvet och pekat på. Tog frukten från sonen, och skulle lägga tillbaka den då ja skulel följa honom så han kunde plocka i några äpplen vi skulle köpa, men tänke på en sak efter.
Då jag tog frukten från honom som vi inte skulle ha, en apelsin så spände sej hela kroppen på honom, nästan så han tuggade som typ då de fryser. Som om han bara var tvungen o ta frukten.

Som vid mjölksituationen, hur ska man göra då ?
Hjälper ju inte o säga till honom, han vet ju direkt efter att han gjort fel, då han självmant ber om ursäkt.
Men som vuxen, vad säger man ?
Man blir ju ganska trött på det, och framförallt utan någon diagnos och kunskap!


Vill så gärna låta han vara med vid matlagning o allt "vardagliga" men har tröttnat, då det alltid blir "kaos".
Innan ja träffade sambon o va förlädraledig så hade vi ju hela dagarna på oss, o då var det ju lite enklare, då kunde saker o ting ta tid, o man hade tid och torka upp hela köket osv.

Vill så gärna ha orken och tiden att låta sonen vara med. Få göra han delaktig.

Fick rådet av barnpsykologen att göra ett brejk, o inte låta han vara med. Då det slutar i kaos, och blir dålig stämning.
Att låta han kanske få se en film på eftermiddagen för ja skulle kunna göra något i någorlunda ro, hade berättat för henne att min son annars aldrig fick se på tv på dagarna, men hon sa att ja kunde göra så ibland med gott samvete.

Lika dant det med affären, att varken utsätta honom eller oss för det i onödan. Då ja blir stressad och det slutar även då med dålig stämning.
Men går ju inte alltid o undvika.

[Paxelle]

"Slår och sparka min son, kastar sina leksaker och bara skriker !"

Tycker du det låter som en normal 4 åring?
Pappan har diagnos sa du? Tror nog det finns vissa odds att även hans son har det då.
Det där lät som min son i den åldern, han har Asperger och ADHD.
Vad gäller alla situationer som kan orsaka oro och stress tycker jag man ska undvika om man kan. Som matlagning, handling osv....
Kan ni, låt en vara hemma med barnen och den andra handlar. Vid matlagning, låt sonen kolla på en film eller annat som håller honom fokuserad under tiden.
Släpp det dåliga samvetet. Det är ju jättebra att han kan få vara hos mormor och just få hjälpa till då, men hon har ju då möjlighet att ägna _all_ tid åt honom just då, är man uppe i vardagsstressen själv och har fler barn så finns inte den lyxen. Så är det bara. Se då mormor som en resurs och så gör ni vad ni kan på hemmaplan för att få vardagen att fungera.
Hitta sånt som funkar, istället för att fokusera på det som inte funkar.
Beröm det goda beteendet, försök se mellan fingrarna på de små missarna.
Hellre några få men fasta och tydliga regler än många otydliga.
Slåss är aldrig okej, slåss dem får de gå in på sitt rum. Punkt. Där har det varit no pardon från min sida.
Kastar man leksaker, då åker den leksaken undan ett tag (några dagar oftast).
Kladdar man i maten, då får man gå från bordet en stund och komma tillbaka när man lugnat ner sig.

Vad gäller mjölken, se till att tex ha hushållspapper nära. Spiller han så ge honom uppdraget att torka upp. Så istället för att lägga handen där så får han papper att torka upp med, så kan ni berömma att han är duktig och städar upp.

Det gäller att hitta strategier på vad som funkar och inte, och som sagt, framförallt förstärka det positiva och minimera det negativa och det gör man bäst genom att försöka undvika misslyckandena.
Det går, men man får räkna med mycket svett och många tårar, men det finns en ljusning, jag lovar. Har själv varit där ni är nu, då var jag ensamstående med mina fyra och hur i helsefyr jag klarade av det med hyfsat förstånd i behåll har jag ingen aning om med det gick och nu är alla barnen faktiskt riktigt lugna, goa och trevliga.

[Anonym]

Det att sambons son slåss, sparkar och kastar leksaker vet jag inte är normalt.
Det är något vi pratat om här hemma, och har letat orsaker till det. Och det är vid de tillfällena som han får sitta på mattan eller gå till sitt rum. Men vad vi tror det beror på osv vill ja lämna utanför detta forumet, då det inte är min son och jag vill inte "utelämna" sambon eller hans son.
Menade bara det att sambons son, utöver detta är en "normal" 4,5 åring, som man kan säga nej till, prata med osv.
Medans man inte hinner säga nej till min son innan han börjat med något nytt.
Sambon min har ingen diagnos.
Det är min biologiska sons pappa som har ADHD.

Ja vet, de säger att det är ju jättebra att min son har en mormor som då han är dr har all tid för honom o då orkar med o låta han vara med vid matlagning osv.
Men ja känner mej värdelös som inte orkar, jag är mamman o jag vill kunna göra sådana saker med min son.

Sonen är hos sin pappa varanna helg o där fungerar det visst rätt bra, men då har de honom bara varannan helg, o han är där ensambarn vilket gör att han får mer uppmärksamhet. Kan tänka mej att de är mer utvildade osv då sonen kommer dit och det i sin tur kan ju göra att de "härdar ut" eller inte tycker det är lika jobbigt? Eller vad tror du ?
Barnpsykologen sa att både jag, förskolan och sonens pappa måste tycka att d e ett problem för att någon utredning ska ske, o eftersom pappan inte tycker det så verkar d inte så intressant o göra en utredning, men har försökt o säga d att de har honom på helgerna, varannan o säkert därför har mer tålamod, o mer tid till sonen, vilket faktiskt gör att det inte blir lika jobbigt.

Ang mjölken så skulle han säkert torka upp det. Är bara det att man kan känna ibland att det hela tiden händer saker, och man vill inte bli arg, men ibland så känner man bara stora suckar inombords.
Tack för tipset, ska göra så nästa gång!
Men vad ska ja säga till sonen ? behöver ja inte säga något om han kladdar o har sej utan bara ge han pappret o gå in på d spåret? Då han faktiskt inser själv att han gjort något han inte ska ? Eller ska man prata om det endå ?

Likadant när han ramlar hela tiden, slår sej. Han börjar aldrig gråta o får aldrig ont, omgivningen kan ställa sej upp o hjäälp, hur gick det ?osv.
Här hemma är vi så vana så ibland reagerar man knappt.

Oj! hur orkade du ?? 4 st ?
Jag va ensam med min lilla i 1-2 år innan ja flyttade ihop med sambon, d tyckte ja räckte, men å andra sidan så har man ingen annan vuxen i huset som behöver uppmärksamhet


Just detta med att sonen under släktkalaset kunde gå iväg för sej själv tnker jag lite på. Han kunde va ute o leka i lekparken med de andra två, de va inte osams lr något o lekte stundtals med varann, men han kunde komma in o spela allan med de vuxna, lr gå inne o grejja lite för sej själv.
Har ven pratat med barnpsykologen om detta att han r väldigt social, men verkar inte bry sej om ja åker ivg, utan kan vara hos vem som helst, o prata med vems som helst. Som om han inte riktigt knytit an på det sättet som barn brukar. Vilket gör mej rädd att han inte kan känna känslor på ett sådant sätt som barn "ska".

[Paxelle]

Ahhh, okej, jag missförstod, sorry.
Men om bio-pappan har diagnos så borde han väl vara vidsynt nog att se att risken/chansen är mycket god att även hans barn får samma problematik?

Jag tycker fortfarande att du ska släppa samvetet, du är bara människa och man måste inte orka allt för att vara en bra förälder. Jag tycker det är en styrka i sig att erkänna att man har brister.

Vad gäller mjölkspill och liknande situationer, naturligtvis måste man säga till att mjölken inte kladdas med utan den torkar man upp om man spiller. Det jag ville komma till var att inte göra en för stor grej av det. Blir ni arg så förstärker ni det oönskade beteendet och risken är stor att det då blir värre än om ni bara konstaterar att oj, nu spillde vi, då torkar vi upp.
Lättare sagt än gjort, jag vet. Jag har fått tokspel på ungarna jag med, skulle ljuga om jag sa nåt annat.

Det är knepigt det där med gemensam vårdnad, just att det räcker med att en säger nej så blir det inget, för såklart som du redan är inne på så är det lättare för dessa barn också att skärpa till sig kortare stunder och är det umgängesbarn så har i regel umgängesföräldern tid att ägna nästan enkomt åt barnet under tiden h*n är där och då blir det heller inte lika mycket konflikter som i vardagslivet.
Nu vet jag inte vilken relation ni har, du och bio-pappan, men är han resonabel så kanske du skulle sätta dig ner med honom och spalta upp allt som du ser är ett problem och försöka resonera med honom.
För en utredning är ju inte nån biljett på att man misslyckats som förälder eller att det är nåt fel på barnet, men helt krasst så är det en diagnos som krävs för att man ska få rätt hjälp och stöd.

[Anonym]

Ingen fara
Sonens pappa har ej diagnosen på papper.
Har vart påväg ett par gånger, men aldrig varit drogfri så pass länge så det har kommit igång någon.
Förutom en gång då utredningen var så gott som färdig, men så sabba han den.

Hans pappa tror att det är jag som överdriver, att vi har världens snällaste son. Som inte alls är som sin pappa !
Har försökt förklarar för honom att vår son inte är elak eller dum, bara att han är intensiv, orädd och klumpig vilket gör det jobbigt för både sonen och mej.
Sonens far har inte så många andra barn o jämföra med och säger att sonen är helt normal.

Då vi har en son som i stort sett alltid är glad så blir det ju lite lättare. Men sonens pappa har ju inte massa måste då sonen är där, de har storstädat och tvättat innan sonen kommer, har ingen tid o passa o är två vuxna på ett barn. Och det gör att de har mer ork och energi, + ett längre tålamod.

Ska se vad som sägs på sista mötet hos barnpsykologen, och försöka prata med hans pappa innan med. För hur som helst, med eller utan diagnos så blir det ju jobbigt för både sonen och mej/oss.

Det med att berömma mer än att säga ifrån, tror jag peppar peppar fungerar rätt bra endå.
Sonen har världens bästa självförtroende, ger sej nästan aldrig och försöker tills han lyckas. Får han tillsägelser så bryr han sej inte.
Så ibland har ja o sambon skämtat om d att d kanske vore bra om någon utomstående kunde säga till han på skarpen. Förstår du hur jag menar ?


Hur var dina barn vid denna ålder ?
Finns ju som sagt inte så mkt info om barn med dessa svårigheter vid denna ålder, utan mer när de är äldre.

[Paxelle]

Oj, min äldsta var väldigt väldigt lugn. Ställde aldrig till med problem, hörde alltid efter vad som sades, kunde sitta i timmar och studera myrorna eller nåt annat som fångade hennes intresse för stunden.
Det har visat sig att hon har adhd och asperger.

Andra tösen var hyperaktiv från första stund. Sov aldrig, jättetidig motoriskt, inget tålamod, inga spärrar, totalt orädd i vissa situationer men livrädd i andra (tokrädd för höga ljud som borrmaskiner, traktorer,dammsugare, livrädd för tomten också ,jultomten alltså).... kladdade mycket i maten (inte medvetet men hon var så yvig att hon inte hade tid att äta utan skulle hålla koll på allt hela tiden med spill som följd)....
Hon har adhd, tourettes syndrom och ångestsyndrom.

Sonen var lugn som bebis. Väldigt hetsig när han lärt sig gå. Orädd och gjorde ofta illa sig pga motorisk klumpighet.
Mycket utåtagerande och honom fick jag passa mycket för att han slängde saker och stenar och slogs så fort han blev frustrerad.
Han har asperger och adhd.

Ja, det där var bara korta drag, jag skulle bli sittande i ett år om jag skulle gå in på mer detaljer.

[Anonym]

Okej, tack för svar !
Vad avr det som gjorde att tredning på din äldsta gjordes ?
Som min son har ej störd sömnrytm, o så. Det verkar nästan som om barnen måste ha alla kriterier uppfyllda för o få genom någon utredning.
O ja kan känna det att även om han inte har jätte stora svårigheter idag, förutom klumpigheter osv som vi vuxna mest tycker är jobbigt så kan han ju få problem längre fram, o ja känner att jag inte vill vänta tills den dagen kommer så kanske kanske ev missar delar av skolan osv.
Då knns d ju bättre att utrednign har gjorts innan skolåldern så han iså fall får den hjälp han behöver då om diagnos skulle finnas.

det med höga ljud känner jag igen ! Inte lika mkt nu, men när sonen va 2 års åldern så kunde han bli livrädd, åkte någon moped förbi utanför, då vi bodde nära en väg, elelr någon bil körde ful fart så kunde kan springa o gömma sej bakom soffa eller mej, o börja gråta.

Kändes lite lustigt då de annars är så gott som orädda för allt, men ljud tydligen va jätte känsligt.


Hur har barnen varit med det här med o prata med främlingar ? Det kroppsliga, känns ibland som om sonen inte ens skulle bry sej om ja lämnade bort honom.
Att han inte behöver den här, nära kroppsliga kontakten som barn annars brukar vilja ha av föräldrar titt som tätt.

[Paxelle]

det som gjorde att äldsta utreddes var att hon kom in i tonåren och det blev som att vända på en hand. Från att ha varit jordens lugnaste så blev hon oerhört destruktiv och vild.
Vill inte gå in på detaljer men det var skolkande, hon började röka, struntade i tider osv....

Min äldsta har alltid varit reserverad mot främlingar. Tvåan däremot skulle utan att ha blinkat följt med vem som helst.
Sonen också.

Minsta är lite reserverad och skulle inte heller haka på vad som helst. Så det där är lite olika och det går inte att sätta in nån "typisk"-stämpel ens vad gäller bokstavsbarnen.
Sant är att vissa kriterier måste vara uppfyllda under utredning för att ge diagnos, men de måste inte uppfylla allt för att få göra utredning. Om så vore fallet så skulle ju ingen utredning behövas.
Jag själv tycker att bara misstanken om, och magkänslan, är bra vägledning och borde vara skäl nog att få utreda.

[vajl]

Har läst det du har skrivit, och nog låter det befogat med utredning. Jag är väldigt för utredning och diagnos, om det finns fog för det. Dels för att få möjligheter till hjälp och stöd och åtgärder, men mest för vetskapen och att man förstår att barnet eller personen inte kan hjälpa att den gör som den gör, att det den gör som är störande inte kan uppfostras bort eller straffas bort.

Det gör all skillnad i världen att veta, för då kan man börja behandla barnet annorlunda och oftast brukar det hjälpa en hel massa. Man ju iofs göra som om barnet hade ADHD fast man inte har diagnos på det... Det gör ingen skada på nåt barn, tvärtom.

Jag har haft två fyraåringar med ADHD och jag har varit en fyraåring med ADHD, men vi hade inte papper på det förrän ganska nyss, nån av oss, så då när de var fyra visste jag inte. Jag visste bara att det var "nåt", men inte vad.

Min stora tös, sexton idag, sa Nej och agerade Nej från bittida till sent. Levde i ständig konflikt med henne. Konsekvenser och supernannymetoder bara gjorde saken mycket mycket värre. Idag följer jag henne, som ett vatten, och lirkar och curlar och förhandlar och det går så mycket bättre, även om man blir ganska slut av att vara med henne också.

Den lilla, tio år idag, klättrade på allt och allt, jämt, och gick inte att få att sluta med det. Förutom det var hon solig och glad nästan jämt, utom när hon var arg. Då tänkte jag bara Pust, vad hon är hyperaktivt, hon har säkert ADHD och så skrattade jag bort det... för hon var ju så söt och charmig med sitt ständigt pratande och skrattande.

Idag är hon fortfarande rolig, söt och glad, men också mycket argare och mycket ledsnare, för det var tufft att bli större och få jobbigt i skolan med att vara annorlunda osv, så som det ofta blir när det ställs större krav.

Hade gärna haft henne utredd mycket tidigare, men det var ett helvete att få utredning öht. För att inte tala om hur svårt det var att få för storan. De är hemskt smarta båda två och det har gjort att de hittat sätt att dölja en del av sina svårigheter, t o m så pass så BUP gick på bluffen länge...

Lycka till! Och läs gärna på om hur du kan göra med honom, på t ex adhdinfo.se, det lönar sig säkert!

[Anonym]

Okej, Jaa de säger att tjejer kan vara lugnare som barn va ?
Många som sagt att jag va så snäll då jag va liten, och det inte finns någon chans att jag har ADHD. Men får se vad utredningen säger nu i höst.


Oki, det är lite så jag känner med, att alla barn inte är på ett speciellt sätt då de har ADHD, eller att allt inte stämmer in på alla. Men kan vara skönt med en utredning innan skolåldern. Och sedan så behöver man som vuxen inte sitta där när sonen är 14 år och ångra sej över varför man aldrig kmpade för en utredning.

Antar att utredningen kan vara väldigt jobbiga för barnen, men samtidigt så kan ja känna att har man den gjord så behöver man inte utsätta barnet för en jobbig skoltid på samma sätt.


Det kan verka lite som på barnpsykologen att eftersom sonen lugnat sej lite och inte är lika aktiv så är det inte lika aktuellt längre, känns lite som så.

Dina barn hade även andra dianogser än ADHD va ?

[Anonym]

Hej och tack för svar !

Känner så med, att har man gjort en utredning och det inte skulle vara något så har jag iaf gjort mitt bästa.

Men nu när det blivit lite prat om utredning så säger de i min familj, alltså sonen mormor och morfar att neej han har ingen adhd, han är bara en livlig pojke som vill allt på en o samma gång typ. Men kanske det är för de inte riktigt ser, eller vill säga något?


Tack för alla svar. ska gå in o kika på den sidan!

[Paxelle]

Det sägs så , ja..... den enda av mina adhd-töser som varit lugna är hon med adhd och asperger och det är nog mest aspergern som gjort att hon var så lugn som liten.

Ja, i min mening är det alltid bättre ju tidigare dessa barn fångas upp.

Mina barn har alla flera diagnoser; äldsta har adhd och asperger, mellantösen har adhd, tourettes och ångestsyndrom och sonen har adhd och asperger. Minsta är outredd och har ingen diagnos även om jag är rätt säker på att hon har adhd också.
Jag har också adhd ska väl tilläggas.

[vajl]

Alltså, inte för att göra ner morfar och mormors åsikter, men vem vet mest om ADHD, såna som har det och har barn eller anhöriga som har det, och som har sett vad en utredning innebär och vad man frågar om för saker osv, eller vanliga anhöriga? Inte ens proffsen ser vad de har framför ögonen ibland, så att vänta sig av vanliga lekmän att de skulle veta vad som är ADHD och inte, det tror jag är att vänta sig för mycket. Och att tro att nåt inte finns för att somliga säger det, det är att sticka huvudet i sanden ibland.

Nu verkar du inte alls vilja göra det så det gäller inte dig. Jag råder dig att gå på din magkänsla. Och så kan du gärna beskriva barnet mer ingående här, som du skulle göra för nån på BUP och se vad du får för reaktioner?

Några typiska situationer alltså, där du tycker att beteendet inte är ett "vanligt" fyraårsbeteende" (om vi bortser från personliga egenskaper och skillnader alltså, som blyghet och att vara mer på, fast "vanligt på".)

[Anonym]

Hej och tack så jätte mycket för svar.

Tror jag på en sak så står jag på mej, framförallt om det handlar om sonen, så det tänker ja göra med utredningen med, om det känns som om det behövs, vilket det verkar göra.

Jag menar bara det att jag kan känna ibland att när omgivningen säger till mej att jag har en sådan fin, glad och sprallig kille som inte alls verkar ha några svårigheter, utan de ser det mer som om att det är en kille som vill lära sej och utforska allt.

Då kan ja ibland känna mej dum, som att de tror att man skyller på någon diagnos därför att han kan vara så jobbig, och de kanske i själva verket tror att jag är en lat förälder som inte orkar med en normal 4 åring.
Förstår ni hur jag menar ?

var idag iväg, sambon jag och sambons son och åt hos min pappa. Vi var inne och hämtade mat, gick ut och satte oss. Lillkillen satte sej på sin stol, började äta lite lugnt, vi gick in o hämtade dricka och han satt kvar.
Vi fick en lugn matstund, då man kan sitta och prata med barnet.

Hade det däremot varit min son som var med istället, så hade vi inte kunnat lämna han en sekund, han hade mer eller mindre kastat sej över bordet för o dela ut muggar till alla, och vi hade absolut vart tvungna o va en vuxen vid bordet. Han hade säkert sprungit iväg, hittat nått o leka med, vält det lilla plastbordet. pratat oavbrutet och inte ätit mer än en tugga.
Och det i sin tur gör ju att man som mamma inte hinner få i sej sin egna mat, då man måste hejda honom, kolla honom hela tiden.
Nu kunde jag sitta i lugn och ro ! Vilken känsla !


Har tidigare nämnt matlagning.
Ska vi göra pannkassmet tex, och ja stller fram alla ingridienser så kan han aldrig låta det vara ifred. han är så hetsig, o han kan, o han klarar. Så sliter han upp äggen, spiller ut mjölpåsen osv.
Så en annan gång han skulle va med mej o göra smeten så gjorde ja så att ja lät alla ingridienser vara kvar, och sedan så hämta ja en efter en vart ja skulle använda.
Men så fort ja vände mej o för o gå till kylen så hade han hunnit gräva i jorden hos blommorna, slita i kaffebryggaren oså.

Han är så ivrig, o man hinner inte hejda honom innan alla olyckor är framme, man kan inte ens prata med honom, är han påväg o ska göra något o man ska hejda honom så han inte får "avsluta" så blir han nästan helt skakig i kroppen.

Ett ex till. Vi va i skogen med barnen, min son och sambons. Barnen sprang lekte o hade roligt, bara det att min son ALLTID ramlar, snubblar på allt, som tur är rätt tålig så börjar i stort sett aldrig gråta.
(har nu gjort synundersökning, till ev utredning, och var inget fel med synen.)
Hitta en stor sten som han var snabb upp på. Väl uppe står han o ropar på mej, s kommer sambons son upp, tycker nog d e lite läskigt då det ör över 1-1,5 meter.
Medans min son var på väg o kasta sej rakt ut i luften.
Då ja skrek till av rädsla o fick ner honom.
Sambons son försökte åka ner lite på rumpan, bad sedan sin pappa om o lyfta ner han. Min son kunde minsann själv, satte sej ner, skönt då kanske han åker ner på rumpan, väl sittandes så kastar han sej utåt.
Han var så ivrig o plötsligt helt borta, nsta sekund på en hög sten och skulle hoppa. Efter 15 minuter var ja så rädd så vi gick ut från skogen, klarade inte av o va kvar.