Fler med Längtan vid fel tid?

[FrökenBlå]

Jag har ingen att prata med om detta...
Min längtan efter barn. Vid helt fel tidpunkt.
Finns det fler här som jag?

Jag är 27 år, sambon är 29 år gammal. Vi har varit tillsammans i 4 år, bott ihop i 3 år. Vi vill ha barn ihop, vi kan prata om allt.
Så långt allt bra va?

Men;
¤ både sambon och jag är studenter just nu. Jag har 3 år kvar på min utbildning och sambon har ca 4 månader kvar, men sen ska han gå som lärling ett år innan han är helt klar. Jag är 30 år när min utbildning är klar, då måste jag starta eget företag och det tar ca 2 år att bygga upp. Under dessa 2 år vill/kan jag absolut inte få barn.

¤ vi äger en bostadsrätt, men det är bara en 2:a, dvs ingen plats för ett barn med tanke på att vi även har katter. Lägenheten har gått upp i värde sedan köpet, får en vinst på 150-200 000 om vi säljer, sambon vill absolut inte sälja om det inte är för att köpa hus. Vi vill bo i hus på landet i framtiden.

¤ jag vill ha minst 2 barn, gärna 3. Jag vill inte börja försöka skaffa barn först när jag är 32-33 år, som jag är när min utbildning är klar och jag byggt upp ett företag med en trygg inkomst.

____________

Man "ska" hinna med så mycket innan man skaffar barn... jag vill ha utbildat mig, ha fast/tryggt jobb, ha ett färdigrenoverat hus eller ännu hellre en hästgård, ha gift mig (!) och helst inte ha hunnit fylla 40 år innan detta... Jag vill också gärna ha barn ungefär samtidigt som vänner eller släkt, för familjen betyder så mycket för mig, vill att våra barn ska kunna leka ihop.
I våra kretsar är det rena babyexplosionen nu, alla skaffar barn!
____________

Så, ja, att längta efter att skapa familj med barn när man är två fattiga studenter som precis klarar den egna ekonomin nu är ju bara...dumt.

Att bli besviken varje gång mensen kommer (vilket jag blivit i säkert 1,5 år nu) är ju bara...dumt.

Att ens fundera på barn mitt uppe i en astuff utbildning som dessutom inte berättigar studiemedel och kräver att jag har extrajobb utöver heltidspluggandet, är ju mer än dumt.

Att inte bli glad när sambon säger;
men om drygt ett år kanske jag har fast jobb, då kanske vi kan börja försöka?
-för att det känns som en evighet tills dess, är ju bara...dumt. Trots att jag har så mycket jag vill ha klart innan en bebis kommer till världen.

Men, när är rätt tid egentligen?

Hur många kriterier ska man uppfylla innan man skaffar barn?
Å hur hinner man med dem innan man slutat vara fertil?

Vore så skönt att diskutera sånt här med någon. De jag känner som jag nämnt barnlängtan för säger automatiskt "men det går ju inte nu när ni pluggar båda två" och sen är diskussionen liksom slut. Ja, JAG VET att nu är fel tid, men hur får jag bort denna starka längtan? Denna rädsla för att missa chansen till barn om jag väntar för länge?

Fler som längtar, men inte kan nu pga att det är fel tidpunkt i livet?

[Anonym]

"Rätt" tidpunkt finns inte! Visst är det bra att planera lite men om mman tror att den perfekta tidpunkten ska dimpa ner från himlen då precis allt klaffar så lurar man nog sig själv. Det är inte heller någon garanti att barnen kommer när "när man vill", det kan dröja år! Och barn ställer heller inga krav på en "perfekt tillvaro" de nöjer sig med det som är.

Usch, jag låter hård, det var inte meningen men du kanske får släppa lite på drömmen om "det perfekta livet" för det finns inte. Saker händer och planeringar spricker men man reder sig på vägen, alltid, på något sätt! Vill du ha barn så försök och få, för du komer garanterat inte att ångra de barn du får, bara de du inte får. Barn blir lyckliga i andrahandstvåor i ärvda kläder med en kassörska till mor också1 *ler*

[FrökenBlå]

hehe det var nog ett sånt svar jag "ville" ha?
Jag förstår ju själv att jag har orimliga krav på mig själv och tillvaron, men vill ju ge mina barn det bästa jag kan ge dem, om jag får några. Som du säger, de kanske inte kommer när man är redo för dem, om man nu alls får några. Sen tror jag innerst inne som dig, det finns inte rätt tidpunkt! Allt blir vad man gör det till. Men ibland är livet tufft nog utan att man ska få ihop bebis och föräldraskap med en dålig ekonomi, för liten lägenhet och att plugga en tuff utbildning. Stress...

Men vissa grundläggande saker vill man väl ända ha ordnat innan?

Frågan är väl vad de är? När är det iaf hyfsat rätt tidpunkt, eller iaf inte totalt fel tidpunkt? Man har ju ändå ett väldigt, väldigt stort ansvar för ett barn man sätter till världen.

Hade jag varit 19 år gammal hade jag lätt sagt att nu är totalt fel tidpunkt. Men en konstig inbyggd klocka inom mig verkar säga mig att nu kan du inte vänta allt för många år till hördu du... Min biologiska klocka stressar mig. Men ska känslorna styra eller förnuftet?

Hm ja, vi har förresten slutat med p-pillerna sedan en månad tillbaka. Kör med avbrutet samlag, så det "kan" ju hända nu, trots att jag mera inbillar mig att jag inte kommer kunna få barn alls... Sambon säger ena stunden att han måste ha fast jobb först, att vi behöver ha hus först, men samtidigt sa han igår apropå att vi slutat med skydd, att det är ju ändå inte så långt borta, får vi barn nu istället för om några år så tja...

Att vi gemensamt bestämde att jag skulle sluta med p-piller var för att jag dels mår bättre utan, men främst för att det ju är många som inte har normal ägglossning förrän flera månader, ibland ett år efter man slutat med p-pillrena och jag hoppas ju naivt kunna "planera" ankomsten av ett barn, om jag ska ha ett mitt i utbildningen Juni 2011 hade passat bra...

Jag blir galen! Tankar åt alla håll, längtan vägs emot kontrollbehov och rationalitet. Man ska ju faktiskt ha råd med ett barn också.
Å jag väljer alltid, alltid den svårare vägen i livet istället för den enkla. Jag kunde ju jobbat som t. ex kassörska och haft fast jobb nu istället för att välja en tuff, lång utbildning där man blir egen företagare med all osäkerhet som det innebär, men det är min Dröm.

Hur får man ihop allt?

[Anonym]

Det får man inte! Man får inte ihop allt! Jag har också varit en sådan som trott att man kan planera allt och skaffa sig det perfekta livet men livet själv gav mig en "rejäl spark i arslet" som om det ville tala om för mig att jag minsann inte skulle tro att jag kunde få allt jag ville ha. Mitt andra barn föddes under den tid jag gick en 3,5 år lång utbildning och visst var det tufft men det gick. Nu ung fem år senare jobbar jag med något helt annat och jag trivs faktiskt jättebra med det.


För att göra en lång historia kort så hände det en massa saker i min familj för ca ett år sedan som ledde till att vi i princip "förlorade allt", hus, jobb, tillgångar...allt! Vad vi har kvar är varandra och en rejäl hög med skulder men vet du vad, det går det också! Vad jag vill säga med det här är väl mer eg att man kan inte vara säker på nåt här i livet för det kan alltid hända saker, därför ser jag inte så stor mening med att planera för mycket för det kan gå åt helvete i alla fall! Hur "fast" jobb man än har så kan man plötsligt stå där utan osv...Vill man ha barn så löser det sig alltid! Det allra viktigaste man kan ge sitt barn är kärlek och är man i ett stabilt förhållande där både känner att de vill satsa och kan ge barnet den kärlek och trygghet det behöver så räcker det långt.

Barn bryr sig inte om vad föräldrarna jobbar med, var man bor och om kläderna är ärvda av kusinerna så länge de har tak över huvudet, mat och kärlek från sina föräldrar!

Fast visst, det underlättar om man har hunnit jobba ett tag innan så att föräldrapenningen är hyfsad, att den förälder som inte ska ta hand om barnet har ett jobb och att man inte bor i en friggebod utan värme men allt annat löser sig liksom. Faktiskt! Lycka till hur ni än gör!

[Anonym]

När äldsta dottern föddes var både mannen & jag mitt uppe i våra utbildningar. Vi bodde i en halvruffig 1:a (hyreslägenhet). Ingen av oss var berättigad föräldrapenning, så första året levde vi tre personer på ett studiemedel. Utifrån sett var det ingen idealisk tidpunkt att skaffa barn, men för oss var och blev det rätt.
Tror inte man ska vänta allt för mycket på ögonblicket då allt klaffar. Vill man, så kan man oändligt mycket mer än man tror. Ofta blir saker inte ens hälften så jobbiga som man inbillar sig och alla säger.

[FrökenBlå]

Det var uppmuntrande att höra! Man kanske målar fan på väggen när man tänker på hur det skulle bli att få barn innan man har det ordnat ekonomiskt... Men vi har haft det så tufft med ekonomin länge, varit arbetslösa om varandra innan vi började utbilda oss. Men roligt att höra att ni klarade ut er situation också, men hade ni planerat att skaffa barn då eller "bara blev" det så?

Åhhh idag var jag på stan med en kompis som är höggravid och köpte bebiskläder åt en annan kompis som fick sitt första barn för 2 veckor sedan. Bebis, bebis, bebis jösses vad gosiga bebiskläder är... Min kompis skrattade åt allt mitt bebispratande och sa; du är bergis gravid inom ett halvår. Fast jag sa inte hur sugen jag egentligen är, det logiska är ju att vänta ett år iaf tills sambon har jobb.

[Anonym]

Jorå, dottern var alldeles planerad...eller rätt så i alla fall. Pga en sjukdom jag hade som ung hade jag fått höra att jag hade nedsatt fertilitet & kanske inte skulle kunna få egna barn. Därför kändes det som att jag inte klarade av att gå och vänta på ett tillfälle i framtiden då det skulle passa med barn (och då jag pga av ålder skulle ha ännu mindre chans och kanske upptäcka att det var omöjligt). Vi bestämde oss för att sluta med preventivmedel & låta ödet/turen/gud/naturen avgöra när/om vi skulle bli föräldrar. Det tog drygt ett år, men sedan blev jag gravid.

Jag vet hur hemskt det är att gå och vänta och vänta och längta och längta - hoppas att ni snart hittar möjligheter för en liten !

[FrökenBlå]

Då förstår jag verkligen att ni slutade med preventivmedel, och vad roligt att ni fick barn! Vilken oro det måste varit innan, att inte veta om du skulle kunna få barn eller inte pga sjukdomen. Var det ett jobbigt år där innan du blev gravid? Eller lyckades du låta bli att tänka på det?

Jag har ju inte någon sjukdom vad jag vet, men kan ändå oroa mig för det där du skriver med att fertiliteten dessutom minskar med åren. Det är ju dumt att ta för givet att man ska kunna få barn, när som helst, bara för att det Finns dem som får barn som 38 år gammal.

Idag berättade en vän för mig att hon fått missfall häromdagen.
Hon var i v. 15! och de var så himla glada över att få första barnet. Fy så hemskt, tycker så synd om dem. Då insåg jag att man kan verkligen inte kan ta något för givet, eller förvänta sig att få ett friskt barn när helst man tycker att det passar in med jobb och utbildning. Man får kanske vara glad om man alls får barn? Och sedan anpassa allt annat runt det.

Vi har pratat lite om det idag, sambon och jag. Det känns som att vi kör nog på utan skydd nu, men utan att aktivt försöka få barn, och ser vad som ligger i vårt öde? Det praktiska får bara lösa sig. Läskigt. För samtidigt som jag längtar så skrämmer hela barngrejen mig, det är ju så stort!

[Anonym]

Ja oj vad jobbigt det var innan jag till slut blev gravid! Jag gick och tänkte på det hela tiden & funderade och ältade & grubblade på vad jag skulle göra om det aldrig hände.... och alla bebisar i omgivningen verkligen skar i hjärtat.
Men det är konstigt, att den dag jag så ändå stod med ett positivt graviditetstest i handen var min första reaktion nästan panik. Som att jag inte på riktigt trott att det verkligen skulle hända. Och hur skulle JAG klara av att ta hand om en bebis! Det ÄR läskigt "hela barngrejen" och att det liksom inte finns något facit, det finns liksom inga garantier att man valt rätt, att man kommer klara det, att det kommer gå bra osv. Allt man kan göra är att blunda och hoppa

Jag önskar dig massor av lycka till!

[Vänamön]

Äsch, studieuppehåll är ju mysigt Och det räcker ju att din kille har jobb när ni får barn - att vara tillsvidareanställd innan ni ens börjar försöka låter lite som overkill... Allt löser sig! Vi var också fattiga studenter när vi fick barn - det blev skitbra

[FrökenBlå]

Tycker du det? Är intressant att höra fler åsikter.

De flesta människor runt sambon och mig verkar tycka tvärtom, att helst ska båda ha fast anställning innan man skaffar barn. Vi hade en mycket livlig diskussion här hemma förra året med sambons killkompisar... Vissa hävdade starkt att man var hemskt oansvarig om man inte väntade tills båda hade fast jobb (hrm) men de flesta tyckte att det räckte om en hade fast jobb. Ingen tänkte nog riktigt på att även fasta jobb kan försvinna oväntat..

Diskussionen kom upp då en i umgängeskretsen blivit oväntat gravid. Men å andra sidan så är det just en av de kompisarna som var mest envis med att båda minsann ska ha fast jobb först, som nu är mitt uppe i att "försöka" få barn, trots att han själv bara har en osäker timanställning Man ska nog inte bry sig så mycket om vad folk tycker, bara man reder ut sin situation själv.

Å saker förändras ju, själv tycker jag nog att förhållandet är viktigare, klart man vill kunna ha ekonomi för ett barn, men det viktigaste måste ju ändå vara att man tror på sitt förhållande och att man anser sin partner kunna bli en bra pappa?

Tog du studieuppehåll när ni fick barn?
Jag vill helst inte det, min klass är så himla bra och jag läser en väldigt praktisk utbildning och är rädd att jag ska glömma för mycket om jag är borta ett helt år. Jag har en ambition om att kunna läsa samtidigt men så läser jag också en distansutbildning där vi bara är på skolan 5 dgr i månaden. Vet att det finns 2 tjejer i äldre klasser på skolan som gör så, men det är nog inte helt lätt..

Ja du har nog rätt, kanske räcker med att sambon har fått lärlingsplats. Han ska söka platser nu, jag hoppas han får in en fot någonstans snart, får man bara lärlingplats är det nog inte lika svårt att få anställning sen, men att få lärlingsplats som elektriker är visst inte helt lätt just nu

Jag hör gärna mer om folk som skaffat barn vid "inte det mest optimala" tillfället rent praktiskt! Roligt att höra andras berättelser om när de blev föräldrar.

[FrökenBlå]

Mycket tänkvärt inlägg! tack för dina ord! Det är väl kanske också därför jag börjat bli så sugen på barn trots att vi inte har några praktiska förutsättningar för det nu, för att till syvende och sist är det familjen som är det viktigaste. Drömjobb, god hälsa, fint hus kan komma och gå men kärnan i livet är väl ändå familjen, kärleken och dem vi håller närmast.

Min kära mamma brukar säga så här om barn;
Allt här i livet ska man inte planera.

[FrökenBlå]

så skulle jag säkert också reagera! panik!
Vad målande du beskriver det, jätteroligt att läsa. Blunda och hoppa... Läskigt!

[crista]

Jag gjorde allt i "fel" ordning och det blev strålande bra ändå, även om allt inte blev som jag planerat.

Jag fick barn relativt tidigt, innan jag hade nån riktig utbildning och ett halvbra jobb. När sonen sen var ett par år började jag plugga. Nu har jag ett bra jobb som kräver mycket, men å andra sidan har jag inga småbarn som ska hämtas och är sjuka och "försvårar" karriärmöjligheterna. Just nu håller jag på att "klättra" inom företaget, så att skaffa fler barn nu känns jättesvårt, även om jag så fruktansvärt gärna vill.

Med facit i handen måste jag säga att jag är jätteglad att jag fick barn innan jag hamnade i den här studie- och jobbkarusellen. Det är ibland lättare att ta ett sabbatsår i studierna, eftersom de enda kraven man har på sig är sina egna. Dessutom tyckte jag det var väldigt praktiskt att studera med småbarn, även om inte ekonomin var fantastisk.

Nu känns det som att tiden bara flyger iväg och jag vet inte hur jag ska "hinna" få fler barn. Visserligen har jag andra hinder att slåss mot som hindrar att jag ska kunna få fler nu, men det är en annan historia.

Jag hade egentligen också velat ha barnen hyfsat tätt, men den planen sprack. Det är däremot inget som jag tycker är nån stor sak nu i efterhand.

Det vill jag säga är väl främst att man ska våga bryta normerna och istället göra det som passar bäst för en själv. Tiden går så fort, och det är en värre tragedi att barnfrågan blir ett stressmoment, än att man har fel tajming.

Du verkar väldigt klok och duktig, så jag tror att du/ni kan hantera de flesta situationer på ett bra sätt. Även ett feltajmat barn!

[FrökenBlå]

Hur tycker du det var att ha småbarn hemma och hinna plugga samtidigt? Du skrev att du tyckte det var praktiskt, hur menar du då? Nyfiken.

Idag är jag lite smått livrädd...
Vi har slutat med p-pillrena men tänker inte på när vi har sex så att säga, och jag har ju fått för mig att det kommer ta typ ett år för mig att bli gravid, om jag ens kan få barn. Men TÄNK, tänk om jag skulle bli gravid nu snart? Jag längtar ju, känner i hela hjärtat att jag skulle bli en bra mamma och sambon en bra pappa, men men idag skrämmer det mig. Så stort ju. Speciellt som tajmingen just nu, nu är så fel när vi båda pluggar.

Vad roligt att höra att det gått så bra för dig trots att du gjorde allt i "fel" ordning Men du verkar också ha hamnat i ett dilemma nu, hur ni ska hinna med en nr2? Det måste ju vara lika jobbigt det! Jag förstår dig, en stor anledning till att jag vill börja försöka redan nu är att jag absolut inte kan eller vill ha barn precis när min utbildning är klar. Det vore förfärligt dåligt arbetsmässigt och skulle egentligen inte gå, inte om jag vill jobba med detta och start eget.. Så skulle vi tex vara kloka och praktiska och slutat med pillrena nästa år istället och hoppats bli gravida direkt och få bebis 2011 kanske det skulle ta ett år att bli gravid, då plötsligt blir det bebis 2012 istället och då bara kan inte jag vara mammaledig, för då tar jag examen! Hmmmm.... Det var nog sannerligen lättare på ett sätt förr i tiden när kvinnan inte arbetade

Får jag fråga vad det är för andra hinder emot att få barn som du slåss emot eller är det kanske för privat?

Klokt sagt, det är bättre med att feltajmat barn än att barnskaffandet blir ett stressmoment, verkligen. Jag har nog inte riktigt sett det ur den synvinkeln innan, för stress kan det ju onekligen bli om man ska försöka bli gravid på exakt rätt tid, jag menar vadå press att försöka beställa en juni 2011-bebis?

Igår hälsade jag på en kompis för första gången sedan deras son föddes för 3 veckor sedan. Ursöt liten sak. Men jag insåg att jag kanske är naiv som tror att jag ska kunna plugga samtidigt som en eventuell bebis kommer... Hennes bebis skrek så fort man inte höll honom och sov max 3 tim i sträck, hon var helt slut. Då kan man ju inte orka plugga med... Hm.

Äsch sånt får bara lösa sig isåfall. Om man får barn.
De är ju en gåva! Barn.
Å verkligen inget man kan ta för givet. Har två bekanta som nyligen fått missfall

[Anonym]

Det finns nog ingen "rätt" tidpunkt att få barn. Jag skulle dock inte vänta på att allt med jobb, hus, etc skulle infalla, för tänk om inte kroppen skulle kunna längre sedan.

Jobba kan man ju alltid göra, men fertiliteten sjunker ju faktiskt med åren.

När jag blev gravid med vårt första barn hade jag tagit examen och börjat jobba, men min sambo höll fortfarande på med sin utbildning och vi bodde i en hyrestvåa. Allt har dock alltid ordnat sig för oss, även om vi inte har gjort värsta karriärerna. Vi har två barn idag och jag är 30 och min sambo 31 och vi har båda 5 års högskolestudier.

För oss har det funkat bra och jobba hinner vi ju ändå, säg att man går i pension vid 67. Det är ju sjukt många år kvar.

Det enda jag kan tycka är tråkigt är att många av våra kompisar har gjort tvärtom, bara jobbat hittills, så att våra barn är de enda barnen i bekantskapskretsen, men det är ju egentligen inget problem.

Vi var båda överrens om att vi ville ha ganska tätt mellan barnen, men ett sent missfall ändrade "planen" mot verkligheten. Allt går inte planera perfekt helt enkelt.

Vill ni skaffa barn nu, så kommer allt lösa sig. VIll ni vänta kommer det bli bra det med. Mår ni bra och är nöjda, så gör barnen det med.

[FrökenBlå]

Tack för att du delade med dig! Det var ett klokt inlägg och så fint skrivet.
Lite likt dig tänker jag också, eller rättare sagt har jag börjat tänka på senaste. Försöker släppa på kontrollbehovet, kraven på allt jag tror att vi måste ha klart före en bebis för att kunna vara ansvarsfulla föräldrar...


Som du skriver, tänk om vi väntar tills vi har hus, trygga jobb, etc och jag då är för gammal? Det är ju också så att vi gärna vill ha flera barn, det är lätt att glömma att om man väntar för länge med nr 1 så kanske det bara blir ett barn, om ens det.

Åren 2012 och 2013 vill jag helst absolut inte vara gravid/mammaledig pga jobbet, det betyder ju att om man inte ska vänta tills efter dess så är ju en bebis 2010 eller 2011 det bästa, oavsett om vi har hus eller sambon fast jobb då Det får bara lösa sig... Min skräck över att bebisen ska få astma och kattallergi om den föds när vi ännu bor här i en tvåa med 4 innekatter är stor, men å andra sidan ligger ju en bebis i magen länge. Har vi turen att alls bli gravida får vi göra vad vi kan för att lösa det praktiska då. Som synes är jag en högst överanalytisk person Jobbigt!


Så nu kör vi på oskyddat och "händer det så händer det". Jag är ju innerst inne ganska rädd för att inte kunna få barn/få missfall så det känns ganska overkligt och långt bort att man faktiskt skulle få barn nästa år, men vi får väl se vad ödet vill oss.

Tack för dina uppmuntrande ord! Du tänker klokt. Det är skönt att få andras synvinklar på saken och höra hur bra det gått för alla som inte skaffat barn först efter att allt praktiskt varit ordnat optimalt.

[crista]

Anledningen till att jag tyckte att det var praktiskt att plugga med småbarn var för att det var korta skoldagar och ibland helt lektionsfritt. Jag lämnade sonen på dagis på morgonen, och även om han inte behövde gå heltid när han var liten, så hade jag massor av timmar att plugga i lugn och ro. Och även om det heter "heltidsstudier" så kan jag inte säga att jag nånsin har studerat effektivt mer än 75% av tiden. Sitter du fokuserat utan störningsmoment så hinner man galet mycket! Nu förenklar det såklart att jag läste en utbildning som inte hade obligatoriska lektioner på heltid, men generellt vågar jag nog gissa att skoldagar är kortare än ett heltidsarbete.

När jag sen sökte jobb och var ett högriskobjekt för en arbetsgivare som är rädd för föräldraledighet (finns ju såna, tycka vad man vill om det), så kunde jag motivera att jag var ett säkert val eftersom jag redan hade "problemet" med föräldraledighet bakom mig och inte hade nåt behov av fler för tillfället. Många pluggar ju först och blir gravida när de får fast jobb. Arbetsgivare som helst inte vill anställa någon som riskerar att försvinna inom ett år, ser det nog som en fördel att man redan har barn.

Anledningen till att jag kanske inte får fler barn öht är att jag lever ihop med en man som är rätt mycket äldre än jag och som har vuxna barn sen tidigare. Efter många diskussioner har han kommit fram till att han inte vill börja om med småbarn, vilket jag kan förstå, men det är en stor uppoffring för mig att göra. Så även om jag alltid ansett att jag har haft gott om tid på mig att skaffa fler barn, så har jag aldrig tänkt tanken att den andra partern skulle vara för gammal redan när vi träffades! Vad som händer återstår att se...!

Du får gärna hålla oss uppdaterade här! Vore spännande att höra hur det går för dig.

[Hanna.]

Vi har två katter och en massa dammråttor och våra barn är inte ett dugg allergiska.

I allt du har skrivit tycker jag det låter som om du radan har bestämt dig i hjärtat,s å kör på och lycka till.

[Anonym]

Jag fick barn när jag studerade. Jag fortsatte studierna på heltid (distans) även efter barnets födelse. Jag hade med mig bebisen det första året på föreläsningar m.m. Visst krävs det disciplin och en sambo/man som ställer upp så att man får sova och tid för studier.