Jag kommer och går här känns det som, är väl mest inne och läser men
ger mig tyvärr inte till känna så ofta...vet inte om det är bra eller dåligt..

Har nog kommit till det stadiet att jag inte kan bli bättre utan får försöka
acceptera mig som jag är, hur det nu ska gå. Går fortfarande på nada'n
fast bara 1ggn/v och det känns rätt bra att ha gått ner i tid, kanske man
kan försöka sluta helt, fast vet inte om jag törs. Men lär nog snart för jag
tror inte att jag får fortsätta så länge till.

Just nu mår jag rätt bra, är bara så jävla orolig för läkarbesöket nästa
fredag, ska få göra en gastroskopi igen och det är så himla äckligt
Får se om dom kommer fram till något och gör så min mage blir bättre.

Sen är det familjen, vet inte hur jag ska göra.....vad man kan göra....så
några råd eller förslag eller så skulle ju sitta fint
Det har ju skurit sig med min mamma sen många år, har väl egentligen
aldrig varit bra och värre blev det ju sen jag blev sjuk, det kunde hon
visst inte ta, kunde inte ta att jag velade och behövde prata om hur jag
har haft det i barndommen osv...
Men hon velade vi skulle komma över i somras, kände att, ja det kan vi
nog göra, berättade att vi inte kunde bestämma något exakt förrän vi
varit i Danmark (visste ju inte om vi skulle ha råd) då hon bor ca 60 mil
bort, men det var ju helt ok, hon var flexibel som hon sa. Men när jag
pratade med henne och sa att vi skulle komma, fick vi inte för då skulle
hon hux flux göra saker, då var hon bjuden på födelsedagsmiddag och
skulle stanna borta i flera dagar.
Så viktigt var det visst inte att vi skulle komma....

Men så har det skurit sig verkar det som med min äldsta dotter, jag visste
det var nåt för hon har varit så konstig sen i julas då vi firade den här
hemma med alla barn och djur. Då man inte mår så bra så är det rätt
jobbigt att ha 4 hundar och 11 personer hemma och ingen utom min
man hjälper till
Men det sket sig visst, jag sa till hennes barn då han gjorde det han inte
fick göra och det var visst fel. Sen hade hon köpt påslakan med dödskallar
till hennes vuxna syskon , såg ut som barnsängkläder, jag sa lite lätt
att man kanske får köpa lite vanliga sängkläder istället och det togs visst
illa upp (sa det inte på julen utan efteråt)
Hon har visst inte kommit över det ännu utan verkar inte vilja ha något
umgänge med sin familj.

jag vet inte hur jag ska göra nu....ska man strunta helt i dessa personer eller
ska man försöka kämpa vidare?? jag mår inte så bra av att kämpa och försöka
hela tiden, känns bara som allt blir fel och jag blir det svarta fåret.
Hur skulle ni göra??

Oj, nu ser jag....dags för köket och spisen
Kramar