Kan man utesluta ADHD? (Långt)

[Grubbelfia]

Hej

En släkting satte igång grubblerier som jag inte kan släppa riktigt. Jag har tre barn varav min äldsta son börjar ettan nu. Med anledning av skolstarten berättade min svägerska som är lärare och assistent att hon är orolig för hur det ska gå för min son i skolan och sa att hon kände igen en del av hans beteende från egna elever med ADHD. Jag hade inte tänkt tanken innan och tyckte att hon överdrev lite och "försvarade" honom och sa att han är ett barn och barn är jobbiga mm. Hon sa att även om man är smart (som han är) så är inte skolan utformad så att det går att vara alltför egensinnig o.s.v.

Efter detta har vissa saker gått upp för mig som t.ex. att jag har väntat i 6 år på att han ska komma ur trotsåldern och visa upp ett mer moget beteende och att alla barn faktiskt inte är så krävande som han. Jag har allteftersom syskonen blivit äldre förundrats över hur enkelt det går med dem och att jag där oftast förväntar mig att de hör och gör som jag säger.

Kan han ha ADHD?

En kortfattad beskrivning:

Väldigt dålig impulskontroll: Lämnar sin plats vid matbordet flera gånger varje måltid för att slå sin syster, eller göra något annat som han kommer på. Pratar mycket i alla sammanhang. Har han inget att säga låter han och kan sitta och slå med händerna i bordet. När vi är på väg hem från skolan kan han helt plötsligt få för sig att springa in på fotbollsplanen, ta barnens boll, och kasta i väg den.

Väldigt svårt att få honom att lyssna: Har han fått en tanke i huvudet att han ska göra något får man ofta stoppa honom fysiskt för att han inte hör när man säger till. Det skapar mycket konflikter framförallt med oss i familjen. Vissa perioder har han varit extremt jobbig och jag och min man turas om att känna oss som dåliga föräldrar som bara skäller.

Har alltid bråttom och har svårt att avsluta saker, påbörjar nya projekt och lekar hela tiden och går därifrån och lämnar allt i en röra efter sig. Han bryr sig inte om vilka kläder han tar på sig och hur.

Egensinnig och kreativ: ska alltid göra på sitt eget sätt. Innan man har avslutat en mening om något vi planerar. Börjar han argumentera för en alternativ plan.

Eller kan man utesluta ADHD?

I vissa sammanhang kan han koncentrera sig jätte länge, han kan läsa serietidningar en hel dag och då märker han inte vad som händer omkring honom. Han är begåvad, pratade tidigt, läser bra och löser komplicerade matteproblem innan han har börjat skolan. Han slukar faktaböcker.

Han är charmig och ofta glad. Många som träffar honom beskriver honom som underbar.

Kan man säga något alls utifrån min beskrivning?

[tanten]

Jodå, man kan säga nåt utifrån din beskrivning.
Det du beskriver är vad man säger kännetecknar ADHD; bristande uppmärksamhet, svårighet att hantera impulser och svårighet att reglera sin aktivitetsnivå.
Så det är väl bra om ni låter någon kunnig titta lite närmare på detta så att man vet exakt hur hans svårigheter ser ut, men också vad han är bra på och som kan hjälpa honom.
Även om det alltid är trist att förstå att ett av ens barn har problem som de andra inte har, så är det ju bättre att ni förstår och tar itu med det nu innan skolan hinner bli en katastrof och problemen växer. Och innan han själv börjar märka att han skiljer sig från andra och börjar må dåligt av det.
Din son har alla chanser att få en bra skolgång med rätt insatser och stöd, så "vänta inte och se". Det är nu det har bäst effekt för honom medan han ännu är ett ganska litet barn. Det ger honom också en mycket större chans när det gäller hans mognadsutveckling.
Mognad bygger ju på de erfarenheter vi gör i livet och att vi kan lära och reflektera kring dem. Är man aldrig stilla eller kvar i något så missar man detta.
Ge dig inte när det gäller stöd i skolan, han har rätt till det stöd han behöver!
Och glöm inte att din kille är ett barn som alla andra, med sin egen personlighet och allt vad det innebär. Och att detta inte har med intelligens att göra! Men sitter man inte still och inte lyssnar så lär man sig inte så mycket heller även om man är ett geni.
Så bra att du redan nu har börjat förstå detta, du kan därför vara den bästa förälder din son nånsin kan få eftersom du förstår varför han har så svårt med vissa saker.
Så känn er som bra föräldrar för det är ni, men se också att er son inte kan ta till sig det som hans syskon kan. Han behöver det på andra sätt och med andra metoder. Det finns mycket att lära i litteraturen och på nätet, och fråga din svägerska också, hon kan säkert berätta mycket och ge dig tips!

[mamma och läare]

hej utifrån det du beskriver så är det min son du berättar om. Har har en ADHD.
HAn ska nu oxå börja i ettan och det är klart att jag ibland undrar hur det ska gå för honom och hur han någonsin ska sitta still. Men vi anser att det skolans jobb att se till att det fungera för honom jag kan inte vara där. Nu har vi turen att vi har en liten skola med ett bra team men lärare, fritisdpersonal och assistenter.
En fråga var har förskolepersonalen och lärarna i förskoleklassen sagt under utvecklingssamtalen? skrivit i IUP?
Det jag kan råda dig till är att (mellan raderna kan man ju se att du själv misstänker något) ni kontaktar basteamet i ern kommun eller någon annan barnläkare så ni kan göra en utredning. Det kan ta upp till ett år innan man får göra utredningen.
En diagnos kan enligt mig, hjälpa och ge den rätt dessa barn behöver.

[71:an Nika]

Jag skulle inte utesluta adhd, utan tycker att mycket tyder på något åt det hållet. Sedan kanske han inte har adhd, men att han ändå har problem utan att uppfylla alla kriterier för en diagnos.
Många, eller rent av alla , barn med adhd är underbara och smarta. Ofta tror jag att det är det som gör att man inte inser att det kan vara tex adhd, för man har en viss föreställning om att barn med adhd ska vara riktiga värstingar rakt igenom.

För er skull vill jag råda till utredning så fort som möjligt. Med mitt facit i hand så skulle vi gjort det redan i din sons ålder och inte väntat på att han skulle mogna....Är det något jag ångrar så är det att vi inte sökte för utredning flera år tidigare.

Din släkting är guld värd kan jag säga. Att hon vågar tala om detta med dig är mycket bra. Det är så många som bara slätar över det och tror att de tröstar en genom att säga att det ordnar sig, barn är barn osv....
Du är också guld värd. Att du, även om det var jobbigt, tog åt dig av vad släktingen sa och började fundera. Det är starkt gjort! Att inte bara slå det åt sidan och bli ledsen och förnärmad....

Lycka till!

[abrapalabra]

Mycket troligt att det handlar om adhd tycker jag. Om ni själva står ut så låt det bero, men bara så länge som han klarar av skolan. Fungerar inte skolan så är det dags att ta tag i saken - för barnets skull.

[71:an Nika]

Finns det egentlgien någon som klarar av skolan som har adhd?

[Paxelle]

jadå. Jag fixade skolan tills högstadiet då de fasta ramarna försvann, sen skolkade jag mer än jag var där.

Men jag tycker väl själv då att man för barnets skull framförallt bör utreda om det finns misstanke om adhd eller annan npf. För även om det är lindriga problem när de är små så brukar verkligheten slå till ganska hårt tillslut och man är bättre rustad om man vet om problemet och kan ligga steget före.

[lilith]

Håller med. Utred vid misstanke. Vi som utrett sent, pga av okunskap av vad problemen bestått av, önskar att vi vetat tidigare. Vad många konflikter vi kunnat undvika om vi agerat annorlunda. Vad mycket mer hjälp det kunnat bli i skolan, och därmed mindre känsla hos barnen av att "inte fatta" när det inte var där problemet låg.

[marib]

snarare så hade jag bett om en utredning för att vara säker. Och välkommen hit

[vajl]

Säger som alla andra, att visst låter det som han skulle kunna ha ADHD. Och jag tycker INTE att man ska vänta. Ju tidigare utredning, ev diagnos och insatser/stöd/avlastande vetskap desto bättre!!

Då är det mindre risk att få skit för hur man är och att andra är på honom och er om att han skulle bättra sig om han "bara fick lite gränser", "fick lite konsekvenser", "skärpte sig", "tog sig samman" och liknande, som i det fall han har ADHD mest är dravel, för det funkar inte med vanliga åtgärder, när problem med att hämma impulser och distraherande tankar och få ihop nog med koncentration när saker är tråkiga ÄR själva grundproblemet.

Att säga till nån med ADHD att "ta sig i kragen, alla andra kan ju det" är som att säga till en blind att de inte kan läsa med händerna när alla andra läser med ögonen och det är väl bara att titta riktigt ordentligt så ska det nog gå.

Lycka till!

[Lejonet-57]

Jag skulle definitivt inte utesluta ADHD. Det du beskriver låter misstänkt även om det förstås inte _måste_ vara ADHD. Jag är _för_ utredningar, och för att få svart på vitt. Det är så viktigt att få veta, titta bara på hur svårt det kan vara att få adekvat hjälp o stödåtgärder i skolan... Med diagnos tycker jag nog att det går lättare, dessutom har man hjälp av antingen habiliteringen, som i vårt fall, eller BUP, om man går där.

[71:an Nika]

Vad menar du då med fixade? Hade du inga som helst problem med något? Du kunde fixa med allt skolarbete och hängde med och var socialt välanpassad?

[Paxelle]

Nä, jag hade inga problem annat än att jag var en surrig en som fröken fick säga åt att vara tyst. Jag gillade inte vikarier och smet nog från skolan om jag fick chansen, men det hände inte särskilt ofta för läraren var i stort sett alltid där.

Men skolarbetet hängde jag med i utan problem, snarare så att det var _för_ lätt.

Socialt välanpassad? Jadu, det var jag nog om man tänker på att jag hade ett helsicke hemma med alkisar och bråk och fylla stup i kvarten. Ingen i skolan anade nåt så jag får väl säga att jag var en hejjare på att hålla masken.
Och iof, det kan ha gjort att plugget ändå funkade, för det var liksom min fristad på dagarna, liksom stallet blev mitt andra hem resten av tiden.

[71:an Nika]

Jag försöker förstå

Var hade du problem? Du måste ju haft adhd hela tiden och för att man ska ha adhd så ska man ju ha problem på mer än ett ställe. Var du besvärlig hemma? Om du inte hade problem med något så kan du väl inte ha haft adhd? Väl?

Min tanke är lite att det inte behöver märkas att man har problem i skolan, men att de finns om någon bara ser efter. Även om man hänger med rent kunskapsmässigt och rent av ligger före, så kan man ändå ha problem med andra saker, som att komma ihåg att ta med saker, att man pratar för mycket mm.
Jag har svårt att förstå att man kan ha adhd utan att det märks i skolan.

[Grubbelfia]

Tack, för ditt svar. Jag blev rörd till tårar av att du tog dig tid att både läsa och svara mitt i natten.

"innan skolan hinner bli en katastrof och problemen växer. Och innan han själv börjar märka att han skiljer sig från andra och börjar må dåligt av det."

För ungefär ett par veckor sedan fanns det inte i min tankevärld att skolan kan bli en katastrof. Möjligtvis
tråkig för att han redan kan mycket och för att han inte gillar att göra sådant som andra säger åt honom. Nu är jag orolig så jag får ont imagen och analyserar varje steg han tar. Jag kanske skulle behöva bli lite mer nyanserad.

För mig känns det nästan som ett lyxproblem att be om stöd till honom, det finns ju alltid andra som har det värre. Alla barn skulle ju må bättre av individuell hjälp.

Tack igen för ditt svar!

[Paxelle]

nja, alltså...
jag skapade mig ett otroligt stort kontrollbehov, kom aldrig försent, läxorna glömde jag väl iof om ingen påminde mig men det gjorde inte så mycket för jag låg aldrig efter i skolan.

Sjövild var jag på rasterna och fritiden och balanserade på taket på vårt 7-våningshus tex....

Så nog fanns adhd:n där redan från början bara det att adhd liksom inte "fanns" då, ingen kände egentligen till det och därför blev jag nog mest bara klassad som busfrö. Typ.
Det var väl först i tonåren som det blev problem, men även där fick jag ju lära mig att hantera det så gott jag kunde, hade ju liksom inga vuxna som satte gränser så dem fick jag hitta själv. Gränserna alltså.

Resultatet blev att jag började röka, jag började dricka alldeles för tidigt, dock gick aldrig det överstyr så jag har aldrig legat i riskzonen för alkoholmissbruk vilket förmodligen även där hänger ihop med mitt kontrollbehov.

Så jo, svårigheterna har funnits där hela tiden, det är jag som varit hyfsat duktig på att dölja det och kompensera på olika sätt.

[Grubbelfia]

Vad är IUP?

Min son har gåt på en waldorfförskola där rutiner och rytm är A och O och där man tycker det är viktigt att barn inte får för mycket intryck och får mogna i rätt takt. Vid mötena där har det ofta handlat om att han pratar och frågar för mycket istället för att uppleva och man har insinuerat att han fått för mycket stimulans hemma. Jag har tagit det med en nypa salt (dels för att jag inte är helt överlåten den pedagogiken), visserligen har vi svarat på hans vetgiriga frågor och läst mycket böcker, men jag har (hade) svårt att tro att det gjorde något eftersom drivet kom från honom själv.

I förskoleklassen handlade mötena om att han behöver tydliga gränser, att han ständigt argumenterar mot de förslag som ges, man har varit orolig för att han är naiv och lätt dras med i påhitt som äldre barn hittar på. Ibland drar han sig undan för att läsa men de menar att det är självvalt och att han har kompisar när han vill. Att han är annorlunda men att det är inte ett problem.

På båda ställen har han stortrivts och fröknarna har älskat honom.

Du har rätt i att jag mellan raderna misstänker något. Jag blev chockad över hur mycket som stämde med min son när jag läste en beskrivning av ADHD. Samtidigt tvivlar jag på mina egna misstankar och undrar om jag gör en höna av en fjäder. I bland hittar man ju vad man letar efter bara för att man letar.

Tack för ditt svar

[abrapalabra]

Det finns det antagligen. Även om de inte lär vara fler än miraklen i vår värld. Jag tänkte närmast på att det finns barn med adhd som går igenom skolan med sin problematik och dåliga betyg, jag menar de växer ju upp de med och slussas från årskurs till årskurs även om de inte håller måttet. Man måste ju inte ha en diagnos och medicin för att gå ur skolan fast man har adhd.

[abrapalabra]

Vi har också utrett sent för jag inte förstod vad det handlade om och ingen i skolan heller kunde se det. Jag satte ned foten förra sommaren och skuttade runt på internet och fick ihop en diagnos som sen visade sig stämma så nu blir framtiden korrigerad

[Paxelle]

näpp, måste man inte. Jag gick ut grundskolan, med visserligen kassa betyg, men ändock betyg.

Jag tog igen pluggandet sen som vuxen dock och då var min motivation högre och jag gick ut med höga betyg. Detta var ju innan diagnos och medicin också så visst går det, inte lätt alla gånger, men det går om man är tillräckligt envis.