Någon som ångrat att ni skaffat en trea?

[Hemlig önskan]

Är anonym, känner inte att jag vill att nära och kära som är på forumet ska veta riktigt än att vi funderar på en till :-)

Nu en ärlig fråga.

Ni som, liksom vi, har velat fram och tillbaka: Ska vi ha en till eller inte? Orkar vi verkligen det? Nu när det blivit så bekvämt, vi har kommit ur den värsta småbarnsåldern, ska vi verkligen börja om? Kommer den lilla verkligen trivas med två äldre syskon? Blir det för mycket med alla aktiviteter, skola, skjutsningar, vaknätter, amning, stojigt, massor av tvätt och städ?

Och sedan tagit steget och verkligen skaffat en till liten trea. Hur gick det sedan?

Ångrade ni er någonsin? Blev det för mycket av all tvättning, för lite sömn, för mycket aktiviteter och stoj hemma. Blev det inte som ni tänkt er? Kände ni att ni visst hade tagit er vatten över huvudet och kanske inte borde ha skaffat trean, det hade ju varit lugnare med bara två.

Jag har en känsla av att man aldrig ångrar de barn man skaffat. Men jag är ändå rädd att vi kommer ta oss vatten över huvudet om vi skaffar en till. Och det skulle vara intressant med några ärliga svar från er med mer erfarenhet :-)

[Uwis]

Jag tror många funderar som du, orkar man med en tredje. Nu när man äntligen kommit ur småbarnsåren osv.

Jag kan bara säga helt ärligt, jag ångrar absolut inte min tredje. Och då är jag mitt uppe i bebisperioden just nu. Visst är det lite mer att göra men så himla härligt ändå.

Jag hör många säga att trean är bonusbarnet och nu förstår jag precis vad de menar!..det barnet är liksom bonusen, grädden på moset.

Däremot tror jag att jag hade ångrat om jag inte hade skaffat det barnet...

Visst blir det mer tvätt. Städa gör jag lika ofta som tidigare och lagar mat gör man ju ändå så det är liksom inte jobbigare att göra lite mer...

Så näe, jag ångrar min absolut inte...För inte ångrar du väl att du skaffade ditt andra barn fast det blev lite mera jobb?

[Anonym]

Nej! Har inte en dag och inte ett ögonblick ångrat trean. Men så var han också från dag ett ett väldigt lugnt och nöjt barn (och syskonen inte så pyttesmå när han föddes). Visst är det säkert mer tvätt och städ nu (även om jag inte direkt har tänkt på det) och visst tar tre barn mer plats och tid än två. Men det är 30 gånger roligare också! Och är de som våra tre hyfsat nära varandra i ålder så har de så mycket glädje av varandra! När de är tre kan den som vill få vara i fred en stund, medan de två andra kan leka med varann.

Själv går jag och funderar på en fyra. Men blir det inte väldigt mycket mer städning, tvätt och matlagning. Och tar det inte hemskt mycket mer tid. Hinner man och orkar man....

[marie69a]

För oss har det blivit mer stoj men också mer skoj.

Våra barn var 6 och 10 när trean kom, så vi har snarare haft det lättare med tredje barnet än de två första, eftersom de så gärna hjälper till med henne.

Mer tvätt är det garanterat. Skjutsningarna blir jobbigare på så sätt att den lilla alltid måste med när jag är själv vissa kvällar.

Men aldrig att vi ångrat oss en sekund!

[sterna]

Visst har jag många gånger, i situationer kännt att jag är dum i huvudet som fick en trea.
Många gånger jag kännt att jag tagit mig vatten över huvudet just för att det inte blev som jag tänkt men jag har aldrig ångrat mig.
Första året var värst men ju äldre minstingen blir, ju lättare blir det. Kanske även för att jag nu vant mig vid att ha tre ?

[Anonym]

Jag ångrar inte att vi skaffade 3 barn men däremot skulle jag inte ha gjort det om jag i förväg visste att det
skulle bli så JÄTTEjobbigt. Visst jag viste att det inte skulle bli lätt men det är sjukt jobbigt då vårt första barn har ADHD. När vi skaffa 3-an så var han inte så jobbig som han e nu, nästan normal var han då.

Jag rekommenderar ingen att skaffa fler barn än 2.

[Ullu]

Inte för ett ögonblick har jag ångrat att vi skaffade en trea!!! Tvärtom tyckte jag att familjen först nu känns komplett. Klart att det är jobbigt ibland, men det är det ju att ha två också, eller för all del ett. Att ha barn överhuvudtaget innebär ju en stor uppoffring, eller hur man ska uttrycka det. Å andra sidan får man ju oerhört mycket tillbaka!

[Karen m 3]

Jag kunde tänka lite som du. Då, innan vi bestämt oss, innan graviditeten med trean var ett faktum. Men svaret är nej. Vi har aldrig ångrat oss. Aldrig! Visst, vi var rätt tveksamma rätt länge, det tog tid innan vi synkade i vår längtan. Och ja, det är jobbigare med två än med tre. Ja, nu kunde man varit utan dagisbarn, man kunde fått sovmorgon på helgen, man kunde ha haft mer egentid osv osv, men denna unge!! Han är så underbart charmig och mysig och go, både så lik och så väldigt olik sina syskon. Han är som en helt ny erfarenhet av att ha barn, tänk om jag inte fått den? Tänk om jag bara vetat hur det var att vara mamma till I och A? Och inte ens vetat att man kunde ha ett barn som E? Kan jag inte ens tänka mig. Jag är jag därför att jag har dessa tre barn, och nu är familjen komplett. Och ärligt, vi har aldrig ångrat oss!

[SweetChildOfMine]

Skönt att läsa era svar! :-)
Vi funderade oxå mycket och länge, men tog beslutet att vi skulle ångra oss sen om vi inte försökte oss på en trea. Nu ligger det en liten till i magen och vi är i v 19 - känns supermysigt och jättespännande!

[S-mamman]

Nu är jag iofs inte helt rätt person att svara på frågan eftersom vi aldrig velade fram och tillbaka innan trean, utan med säkerhet visste att vi ville ha en till.
Men nej - vi ångrar oss absolut inte. Visst har jag i svaga stunder då han var spädis ibland undrat vad vi riktigt gett oss in i, men det var mkt länge sen nu. Nu är han 15 mån och så underbar så man bara vill äta upp honom. Visst är det mycket jobb rent praktiskt med tre barn, men ojoj vilken gåva. Nästan så man kan tänka sig en fyra faktiskt.

[tre jag med]

Hej!
Först ville jag aldrig ha barn. Sedan träffade jag min man och då ville jag helt plötsligt ha många. Det blev tre och jag är så nöjd med det, till antalet och deras personligheter. Min man tar sin beskärda halva av hus och hem, så vi sköter AB Familjen tillsammans. Men, och här kommer det hemska... tycker jag... Min kropp återställdes efter de två första graviditeterna men inte efter den tredje. Jag har fått massor av problem med hälsan efter tredje och en del av dem är absolut grav-relaterade. Hade jag vetat innan att det skulle bli så hade jag avstått min tredje. Men nu när trean finns är jag så himla glad för det och det känns nästan hemskt att "tänka bort" att trean inte skulle finnas pga att jag vill må 100% bra. Lite jobbiga tankar...

[Katarina m L o M]

Nu har inte vi haft tre mer än tre månader men åh vad vi är glada att vi skaffade oss tre! De är ganska jämngamla och ibland kör det ihop sig så jag vill skrika rakt ut men större delen av tiden är det vrålhärligt att vi nu är 5. Familjen känns.. färdig.. komplett, ja perfekt! Så helt ärligt finns det inte ens en tillstymelse av ånger ens idag då hon skrkigt mest hela em :-). Lycka till med ert beslut!

[Karen m 3]

Men hallå, har jag missat detta? Grattis till trean. Nu får du byta nick ju!

[FinlandsSofia]

Nej, jag och vi har aldrig ångrat oss. Yngsta är nu 1 år och 4 månader och det är verkligen jättemycket jobb, mycket aktiviteter och mycket tvätt Men vi är ändå så galna att vi snarare funderar på ett barn till än att ångra nr 3 Jag tror också helt på att man inte ångrar de barn man får.
Jag säger samma sak som jag skrev åt nån annan tidigare som funderade på en trea: Amning och vaknätter och överlag allt som har med bebistiden att göra är verkligen det man behöver fundera minst på tycker jag. Den tiden går så fruktansvärt snabbt. Vår lilla sov knappt nåt under sitt första levnadsår och det var superjobbigt. Ändå kommer jag knappt ihåg det längre!

[maylin]

Vi har aldrig ångrat våran trea (född feb 08). Men visst funderade vi ett tag innan vi bestämde oss för att ha en trea. Vi hade redan 2 större barn (födda 97 o 99) och vi levde ett ganska bekvämt liv.
Min man ville inte ha 3 barn tätt, som jag ville ha. Jag ställde in mig på att bara ha 2 barn. Men sen då de större plötsligt blev allt mer självständiga kände min man att han ville ha ett till barn. Jag tvekade länge och det tog över 1 år innan jag kände att det vore mysigt med ett till barn.
Det var jätteskönt att vara hemma med lillen och mysa. Jag hade all tid i världen för honom medan de större var i skolan.

Vi har mycket hjälp av de större barnen och de leker med honom och ser till honom om man tex behöver göra något snabbt.

Ena pojken har träningar, men han klarar att fara på dem själv. Tvätten är inte så mycket mer. Barnen städar sitt eget rum och har lite sysslor de får hjälpa till med.
Att ha syskon är bara kul. De har varandra även om ålderskillnaden är stor.
Visst är det en del föräldramöten och annat, men vi turas om att fara och vi har mormor som tar hand om lillen ifall det krisar.
Det blir inte heller så mycket mer stoj med 3 än med 2 barn.
Det enda jobbiga vi kan säga är vaknätterna när han blev lite större. Vi är i 40 års åldern nu och vi känner att vi inte har samma ork som tidigare.
Jag är supernöjd över min familj med 3 barn!

[sarap]

Vår trea var inte planerad, så vi hade ju aldrig något val . Men nu förstår jag att det var meningen att lillasyster skulle komma till oss, annars hade ju våra liv varit lite "fattigare". Hon är ingen börda, hon är en gåva!

[Spirella]

Mitt alldeles ärliga svar på din fråga: NEJ!

[förbjudna tankar]

Vi har en trea som kom till "av misstag", och där mannen inte alls ville vara med om ett 3e barn. Idag har vi gått skiljda vägar, och en del av det beror på 3an. Han älskar vår 3a, men är arg på mig för att jag inte gjorde abort.

Jag älskar också vår 3a oändligt men sörjer ibland att h*n finns, eftersom familjen splittrats pga av *. De äldre syskonen har oförskyllt drabbats, även om jag _vet_ att vi nog skulle gått skiljda vägar även om vi bara varit 4 i familjen.

Men jag vill absolut inte ha nr 3 ogjord!!!!!! Fast ibland finns de förbjudna tankarna där. Tyvärr.

[Lova med tre]

Nej, det har varit helt underbart!

Men min trea är en sladd av stora mått, syskonen var 13 och 15 när minstingen kom. Jag har därmed det bästa av alla världar och om min hälsa hade medgett det hade jag skaffat en till - en unge är en baggis när man vant sig vid att jonglera två små illbattingar.

Så egentligen kan jag nog inte räkna in mig som trebarnsmor när det gäller hur jobbigt det kan vara - jag kan nästan alltid få avlastning av de nu rätt stora illbattingarna

[hermelinen]

över huvudet. Trean (som knödde sej in i vår familj betydligt tidigare än planerat ) är en hyperaktiv, envis, superstark, viljestark, högljudd, vaken-dygnet-runt-tills-han-var-1½-år, trotsig liten grabb och jag är helt slut...... Han är ett sånt där barn som gör att man drar sej för att åka till mataffären, gå ut på restaurang, åka till badhuset osv med hela familjen..

Men om jag ångrar det? Nä! Han är samtidigt världens goaste och gulligaste och roligaste och jag skulle inte vilja vara utan honom en endaste dag! Bara korta stunder då och då! Visst hade livet varit bekvämare med "bara" två barn men nu kan jag inte föreställa mej ett sådant liv längre. Vår vardag är full av överraskningar och spännande händelser! Och MYCKET kärlek!